Vad hände med de 2000 som dog? Jesper Lindau, Stockholm.

3:36 min
Utrikeskrönikan 8 april. Stockholm.

Stockholm, måndag.

Vad var det som hände med det där 2 000 människorna som dog i Ukraina, dom vi aldrig berättade om.

Det har varit så att under ganska lång tid har alla tidningstexter, radio- och TV-inslag om kriget i östra Ukraina innehållit en mening med en viktig bisats, så här ”kriget i östra Ukraina där omkring 11 000 människor mist livet”.

I text efter text, under lång, lång tid.

En hemsk siffra, en fruktansvärd siffra. 11 000 människor – som om alla i Oxelösund bara skulle dött från 2014 fram tills idag.

För bara en kort tid sedan blev siffran högre. Nu säger vi ”omkring 13 000 människor har mist livet i östra Ukraina”. FN har tagit itu med att reda ut, kartlägga och sätta samman antalet som dött och skadats i östra Ukraina.

Men vad hände med de där två tusen som aldrig nämndes, de som dog ändå, samtidigt som siffran vi använde låg still.

De dog så klart inte bortglömda. Många var soldater, från båda sidor fronten, de hade familj; mammor, pappor, barn, vänner och partners.

En hel del var bara vanliga medborgare, som trampade på en mina, fick in en granat i lägenheten en natt eller sköts av någon krypskytt på en skogsväg.

Men de där tvåtusen dog ändå mitt ute i ett internationellt glömskehav, det som drabbar alla krig som efter något år eller två förvandlas till en permanent möbel i vårt vardagsrum.

Så är det med kriget i Ukraina, så var det under kriget i Bosnien på 90-talet.

Jag minns journalisterna från det belägrade Sarajevo på besök i Stockholm. De insåg efter några kiosk-löpsedlar att svensk media inte alls brydde sig om alla bosnier som dog varje dag. Alla löpsedlar här handlade om Nelsons dödskamp, en noshörningsunge som fötts i en svensk djurpark. Det var en rejäl spark i skrevet tyckte bosnierna innan de återvände tillbaka in i sitt bortglömda krig.

Själva minnet av alla de som dött är viktigt, att dokumentera, att berätta om, att spara för att kunna redogöra för deras död, kanske inför en domstol, kanske bara inför en undrande familj.

Allas död är främst individuell, det är alltid riktiga människor som dör i krig, men att vägra sluta räkna och dokumentera, det är i alla fall ett sätt att komma ihåg.

Vi journalister borde ägna oss mer åt vaktmästeriet, för vi är vaktmästarna i det offentliga rummet, vi är de som genom idoga påminnelser borde bygga bättre förutsättningar för fler att kunna minnas.

Bland annat genom att påminna om de som dör i östra Ukraina, de migranter som dör i Medelhavet, de som dör i kriget i Syrien, fortfarande, varje dag.

Bara den berättelsen är ett sätt att vara ombud för de döda som inte längre kan höja sin röst, genom åtminstone det lilla, att påminna om hur många de var.

Jag heter Jesper Lindau och är korrespondent i Moskva.