När uppbrottet är nära, då kommer de fram. Pekinggrannarna: Ekots Hanna Sahlberg

4:34 min
Utrikeskrönikan torsdag 11 april

Uppsala, torsdag

När uppbrottet är nära, då kommer de fram. Pekinggrannarna. Att flytta in i en gränd i Peking påminner om att flytta ut på en ö. Eller till en by. Det första året verkar grannarna, efter lite nyfikenhet precis i början, mest snegla på en för att se om man stannar eller tillhör de där flyktiga, som snart är borta igen ändå. Det har öppnat flera pensionat och hotell i gränden, så främlingar med resväskor är förstås inget ovanligt.

Men ljushåriga barn iförda kvartersskolans uniform och gula kepsar är det däremot.

Eftersom vi bidrog med två skolelever fick vi ändå någon sorts anseende i gränden, en status över den undanglidande utlänningens. Därmed inte sagt att vi fick ett hjärtligt mottagande. Undantagen fanns naturligtvis. Kaninfarfar visade gärna upp sin kanin veckans alla dagar för den minste, som såg övergiven ut när de två stora gav sig av med sina gula kepsar, och följde strömmen av guppande gula huvuden mot skolan.

Bondparet från Henan som blivit vaktmästare på den allmänna duschanläggningen mitt emot vår port, och som frågade varje gång vi öppnade vår röda port om vi ätit ännu. Den vanliga hälsningsfrasen, men också ett vänligt handtag med cykeln, om den var tung att släpa över den höga tröskeln i porthuset.

Och så den gamle nordkinesiska snaggade arbetaren som hälsade med en vänlig nick varje gång jag passerade ut eller in genom grändens mynning. Och den nittioåriga damen med de tjocka guldringarna i öronen, som kom ut för att sätta sig på en stol i solen utanför vår port. Hennes liv hade börjat innan revolutionen.

Hon verkade aldrig göra skillnad mellan ljushåriga barn och svarthåriga barn, utan gladde sig åt alla små, som påminde henne om hennes egna barn och livet med mannen som hon flyttat till i gränden, och som lämnat henne så ensam när han dog. Men de flesta grannar höll sig på en armlängds avstånd, eller bakom sina portar, osynliga bakom små fönster under takskäggen. Kanske bara en nick någon gång ibland, under nästan fyra års tid.

Så, när det var dags att säga farväl till den lilla gården i gränden, dags att göra sig av med karpen som åt mygglarver i lotuskrukan, göra sig av med alla växterna och jorden i trädgården som vi tillverkat med hjälp av kompost och daggmaskar jag beställ på nätet. Då knackade de plötsligt på.

Det visade sig att ett glatt och trevligt par infödda pekingbor som hela tiden bott på gården bakom oss, men bara nickat i gränden, gärna adopterade karpen och bar över odlingslådorna till sig. Och gärna berättade om sig själva, sitt liv och sina semestrar med den enorma sportjeep som upptagit en stor del av grändens bredd under alla åren.

Den minste fick en lekkamrat, en flicka i porten bredvid. Hennes mamma kom plötsligt flera gånger i veckan för att låta barnen leka. Hyresvärden, som ofta varit tvär, tog emot nycklarna, stoppade dem i fickan, och började sedan en två timmar lång berättelse om sin barndom under kulturrevolutionen.

Jag har varit med om det här en gång förut.

Första gången vi flyttade till Peking bodde vi granne med farbror Liu. Han var från en bättre familj, från samma folk som kejsarfamiljen och med hemortsrätt i Förbjudna stadens yttre kvarter. Han tittade medlidsamt på oss när vi åt under zao-trädet i den gemensamma trädgården, och berättade att när han var liten var det bara tiggare som åt ute så att andra såg.

Naturligtvis kom han aldrig över vår tröskel, trots att han var nog så pratsam och vänlig på gården. Men några månader innan det var dags för vårt uppbrott, knackade han på. Han hade med sig en grön spelande sommarsyrsa i en bur åt barnen.

Jag bjöd på te, även om jag visste att han inte skulle dricka upp det. Det lilla krypet ackompanjerade vår sista tid i Peking den gången. Och jag lärde mig något om den återhållsamma hjärtlighet som man kan hitta i de grå gränderna i Peking. Som kanske inte märks i vardagslag, men som ger sig till känna när det är dags för avsked.