Kära dagbok: Alice Petrén, Zarzis, Tunisien.

3:21 min
Utrikeskrönikan 16 april. Zarzis, södra Tunisien

Zarzis, tisdag.

Tisdag den 16 april 2019
Kära dagbok.


Oj vad många poliskontroller det har blivit på vägen härifrån ner mot Libyens gräns. Den tunisiska polisen har verkligen skärpt säkerheten med striderna och kaoset där inne i Libyen. Krigsherren Haftar har inte hittills lyckats med sin offensiv att inta huvudstaden Tripoli, men det var verkligen många ambulanser som kom emot oss med blåljusen på när vi körde mot gränsen. Chauffören påstod att de kom med sårade, fast det vet han nog inte. 

Så här lät det väl inte då första gången här?
Nej, den 3 mars 2011 skrev jag:  
Tvingades ligga hela natten under en filt i bilen. Fan så läskigt. Det fanns inget hotell kvar när vi var färdigjobbade igår. Hela natten susade bilar runt oss i hög hastighet och den äldre mannen som kör berättade nu i morse att bilarna inte hade nummerplåtar och att männen var beväpnade.
Jag är ju redan supertrött. Uppemot tiotusen gästarbetare flyr dagligen våldet i Libyen och passerar in i Tunisien. Jag pratade med flera av dem genom staketet. En bangladeshisk man, Ali har väntat över en vecka på att få komma ut ur landet, för Khadaffi har inte kontroll längre.   
Ja så står det 3 mars 2011.

Så kära dagbok, anteckningarna från Tunisien vårmånaderna 2011 är dramatiska. Nu har jag inte riktigt samma saker att berätta. Det är mer lågintensiva detaljer som pekar på spänningar. 

Att sanden igår yrde så folk blev tokiga kan ju ingen anklagas för. Men missnöjet här kommer alltmer i dagen. De gula taxibilarna strejkade igår och blockerade vägen och yrkesgrupp efter yrkesgrupp protesterar. På eftermiddagen igår höll vi på att fastna mellan minibussar som också blockerade vägen. Här har varit banditer och osäkert, men inte protester som i övriga landet. I alla fall hittar jag inga sådana anteckninar i dig, kära dagbok.

Vad mer? Jo, killarna som säljer smuggelbensin från Libyen ur stora färgglada plastdunkar verkar ha blivit än fler. Här finns ju knappast några riktiga bensinmackar och när vi skulle tanka hade flera torra pumpar. 
Längs vägen sitter också äldre gubbar och viftar med feta sedelbuntar. De vill växla pengar. Inne i den sista gränsstaden står det blå små kiosker på rad på huvudgatan, också det valutaväxlare. Många libyer kör över hit och handlar. De kom igår i fina bilar.

Poliserna stoppades oss till slut, så bara på avstånd kunde jag se att gränsövergången såg mer uppbyggd ut.
Idag ska jag försöka hitta 15-årige Monir som köpte GPS, nödraketer och annat ihop med kompisar i september och försökte ta sig med båt till Europa. De kom till Italien men fördes tillbaka hem igen. 

Så dagbok, önska mig lycka till, så ska jag berätta vidare endera dagen.