Om katastrofens glada barn: Samuel Larsson i Maputo

3:11 min
Utrikeskrönikan den 23 april 2019. Maputo.

Maputo tisdag.

Tiden går obönhörligt vidare och jag är på väg mot nästa stora nyhetshändelse här i Afrika - nu är det Sudan och det folkliga upproret där som är på allas läppar och i allas blickfång. Men mentalt är det svårt att lämna förra stora nyhetshändelsen - den naturkatastrof som drabbade mitt hemland Moçambique för lite mer än en månad sen. Den där rasande vattenmassor slet med sig allt i sin väg, gjorde hundratusentals människor hemlösa och gav ytterligare miljoner redan fattiga och utsatta människor en rejäl knuff åt fel håll. En katastrof det kommer ta år att resa sig ifrån, men som sedan några veckor knappast skapar fler rubriker.

Inte heller av mig, jag är ju - som sagt – på väg mot nästa mål. Men det finns några intryck från mina besök i katastrofområdet som dröjer sig kvar. Och det är alla glada barn.

Jag kommer förmodligen aldrig glömma intervjun med den förtvivlade gamla kvinnan som stod vid kanten av den sjö som nyligen var platsen för hennes by. Hur hon med sorg i ögonen berättade om dygnen uppe i trädkronorna för att rädda sig själv medan vattnet förstörde allt i sin väg under henne, och hur kläderna på kroppen nu var allt hon ägde. Och - samtidigt precis intill - hur åtta, tio barn under jubel och skratt slog volter ner i det leriga vattnet. Barn som nyss överlevt samma djävulska katastrof. Som inte heller ägde mer än sina kläder, vars framtid var allt annat än trygg och säker.

Eller, 15 mil därifrån, i Buzi, staden som helt svaldes av vattenmassorna, och som under mitt besök var helt avskuren landvägen. Dit biståndsorganisationernas helikoptrar flög skytteltrafik för att leverera hjälp till tiotusentals helt utblottade människor. Och hur det på den lilla fotbollsplanen mitt i stan där alla helikoptrar ständigt landade och lyfte, stod en stor skara barn ständigt beredda att med dödsförakt tävla i att försöka komma så nära en nyss landad helikopter som möjligt utan att blåsas iväg av rotorbladen. De yngsta stöp omedelbart, de lite äldre hukade och tog sats, vevade vilt med armarna i motvinden, kom rätt nära, reste sig upp för en triumferande segergest, tappade fokus för ett ögonblick och slungades bakåt under vilda skratt. Samtidigt på andra sidan helikoptern: vuxna som hukade och med allvar i blick lastade ur nödhjälp och lastade på skadade som skulle evakueras.

Jag är inte barnpsykolog, och är kanske fel ute. Men under katastrofen här i Moçambique, och i andra katastrofområden jag besökt, så har jag ofta sett samma sak: barn som hanterar svåra upplevelser med lek. Som går in och ut ur sin sorg på ett sätt många vuxna verkar ha glömt bort, och som inte missar chanserna till glädje som erbjuds mitt i eländet.

Det har gått fem veckor sedan katastrofen i mellersta Moçambique, jag hoppas barnen inte har slutat leka.