Det är i det lilla som det stora händer

9:45 min
I de stora teorierna om samhället och människan är detaljen det som kan förklara och göra begreppen tydliga. Sociologen David Wästerfors hittar inspiration för forskare i konst och litteratur.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Man fastnar så lätt i detaljer”. ”Man ser inte helheten för alla detaljer”.

Ordet detalj är inte helt positivt laddat. Ibland uppmanar jag studenter och doktorander på universitetet där jag arbetar att ta fasta på en detalj för att komma igång med sitt berättande. Men alla ser inte meningen med det, åtminstone inte till en början. En praktfull text antas börja storstilat och fortsätta så. Begreppen är allt, detaljer inget. Detaljer distraherar och tar utrymme. De drar ned tempot och förminskar ens tankar.

Journalister gillar detaljer långt mer än forskare. För journalisten är detaljen allt och begreppet inget. De har förstått detaljens sprängkraft och kunde gärna bekanta sig med ett eller annat begrepp. Forskare, däremot, kunde kanske låta sig lockas av journalistikens sinne för detaljer – eller konstens och litteraturens.

Thomas Arnroths serieromaner ”Mina tio orimliga år som frälst” från 2017 och 2018 handlar om hans tid i Livets Ord. De är fulla av fyndiga detaljer. Arnroth berättar till exempel om det han kallar tvåstegshoppdansen under lovsången till Gud.

Att dansa är kroppsligt och kan därför vara besvärligt för troende, inte minst för medlemmar i Livets Ord på 1980-talet. Kroppens begär ansågs syndiga och låg i strid med anden. Att då dansa kan bli oerhört komplicerat. Dansen får absolut inte bli sensuell, självförhärligande eller flirtig och den får inte genomföras på ett sätt som visar hur duktig man är. Ändå fanns i Livets Ord en hög och hjärtlig lovsång som berusade församlingen och fyllde den med fantastiska känslor. Lovsången var enklare och mer slagkraftig än i vanliga frikyrkor, mer repetitiv och medryckande. Och de flesta anhängarna hämtades från andra frikyrkor, så det var deras liturgi som Livets Ord skulle överglänsa.

Tvåstegshoppdansen blev en behändig kombination av sedesam kroppskontroll och musikalisk extas. Man hoppade helt enkelt från en fot till en annan och sparkade lite framåt med den fot som var i luften. Det var dansen. ”Man fick av bara farten”, skriver författaren, ”en viss bakåtlutning på kroppen som lirade bra med stolsraderna”. Det var lättare att luta sig bakåt än framåt mellan rader av stolar och mötesdeltagare. Och dansa fick man alltså. Men det skulle vara minimalt.

Dansen blir en talande detalj i berättelsen. Den fångar det sinnliga och upprymda i Livets Ord och ingår i en förklaring av hur man kan lockas djupt in i församlingens gemenskap. Den halvhjärtade och dämpat kroppsliga dansen blir en av flera symboler för församlingens dragningskraft på andra troende. Den är både kristet korrekt och hänryckt, lite friare och fräckare än i andra församlingar och ändå inte djävulsk.

Författaren hade knappast uppnått samma poäng med allmänna resonemang om religiös disciplinering eller liturgisk innovation. Det hade blivit för abstrakt och syrefattigt. Hans skildring av dansen mellan stolsraderna blir mycket mer effektiv. Och då måste han göra sig omaket att skildra dansen i detalj. Det riskerar förstås att bli uttrymmeskrävande, men i gengäld förstår läsaren på ett mer inkännande och originellt sätt. Poängen sätter sig. Livets Ord på Ulf Ekmans tid var både lössläppt och disciplinerat.

Armando Iannuccis satiriska film Stalins död från 2017 har en överraskande inledning. En klassisk konsert i radiohuset i Moskva har just avslutats då den fruktade generalsekreteraren i egen hög person ringer musikdirektören. Stalin uppskattade framförandet och ser nu fram emot inspelningen.

 

Direktören får panik. Konserten sändes direkt och spelades inte in. Hämta alla musiker! Spärra utgångarna! Konserten måste tas om. Och för att inte ljudet ska bli annorlunda får man kalla in ny publik från gatan för att ersätta de som hunnit gå. Det blir en märklig extraföreställning för Stalins skull, med en dirigent på helspänn och ett förstummat proletariat i salongen.

Säkerhetspolisen hämtar grammofonskivan som en statsangelägenhet. Stalin får den hemkörd och kan lyssna. Sedan dör han.

Även här blir detaljen mödosamt skildrad: en grupp musiker och en publik som kallas in helt utan glädje och i skuggan av ytterst realistiska repressalier. Samma inledning finns i seriealbumet Stalins död av Fabien Nury och Thierry Robin som filmen bygger på. Det finns en sådan lockande dramaturgi i en konsert som måste repeteras med livet som insats för att behaga en statschefs personliga nyck. Det säger så mycket mer än konventionella sätt att återge ett terrorvälde: siffror på fängslade och döda, redogörelser av skenrättegångar och angiverisystem. Inget fel på dessa fakta men detaljen med konserten fungerar annorlunda. Med sin kombination av det vardagliga och det groteska, det finkulturella och det iskalla, blir den en suggestiv introduktion till stalinismens universum.

Varken filmen eller seriealbumet om Stalins död hade lyckats göra samma sak med diagram och kartor, inklippta bilder från stora fosterländska kriget eller intervjucitat från historiker. Det hade blivit alltför igenkännbart. Det hade känts som inledningen till en dokumentär vilken som helst. Nu gäller det 1953, nu gäller det Stalin. Då vill man få en smak av Stalin, en doft av hans terror. Då blir detaljen med den i skräck upprepade konserten ganska passande.

Det duger förstås inte med vilken detalj som helst. Den ska väljas med omsorg och den ska ha fog för sig. Den ska vara mångbottnad och ändå enkel, rik på betydelser men lätt att greppa.

Stalinismen är inte lätt att greppa, inte heller en väckelserörelse som Livets Ord. Det handlar om två komplexa sociala fenomen vars inre dynamik inte låter sig sammanfattas i en handvändning. Det finns historiska aspekter, institutionella, politiska och ideologiska och det finns mängder av verk och olika källor. Sådant bör en skribent och forskare beakta, läsa in sig på och visa respekt. Ändå är det häpnadsväckande hur långt enskilda iakttagelser kan föra oss i själva gestaltningen av kunskapen – om vi bara vågar.

”Man fastnar så lätt…”, ”man ser inte helheten…”. Men kanske bör vi ibland fastna i en detalj? Detaljen kan skärpa blicken och sätta pretentionerna i standby-läge. Vi kan lära oss något om 1980-talets Livets Ord utifrån tvåstegshoppdansen men det sker inte från ovan eller på ett pompöst sätt utan lite från sidan. På samma sätt kan vi begripliggöra Stalins terrorvälde utifrån exemplet med konserten just för att det inte direkt förväntades. Vi snubblar in i terrorväldet snarare än undervisas om det.

Det kräver ett slags alexanderhugg i det material som ska gestaltas. Det kräver tålamod och nästintill idisslande beskrivning.

Jag tycker det är oerhört svårt. Kanske borde jag sluta uppmana och istället räkna ut vad som händer när det fungerar. Man sitter där med allt man vet och känner sig lite trängd. Man försöker slappna av och råkar vila ögonen på något som verkar vilja bli omtalat, även om det hittills framstått som marginellt – som en fot i luften mellan stolsraderna under församlingens lovsång, som en svettpärla på dirigentens panna i femtiotalets Moskva.

David Wästerfors, sociolog

 

Tips

Thomas Arnroth: Livets ord – mina tio orimliga år som frälst, del 1 och 2. Galago, 2017 och 2018.