Frågan jag gärna levde utan: Ekots Erika Gabrielsson, Helsingfors

2:52 min
Utrikeskrönikan 7 maj, Helsingfors

Helsingfors, tisdag.

När jag var 25 år gammal gjorde jag en episk resa i USA i två månader, en road trip som heter duga. Jag har rest en hel del i USA men den här gången reste jag dit ensam och det var ett fantastiskt äventyr.

Under min resa fick jag flera gånger frågan om jag har en pojkvän. Frågan ställdes aldrig i syfte att utreda om det fanns möjlighet till en liten semesterromans. Nej då. På frågan svarade jag visst, jag har en pojkvän i Finland. Men vad tycker han om att du är ute och reser ensam, löd alltid följdfrågan.

Jag hade förträngt den här märkliga frågan i många, många år men har på sistone börjat fundera på den igen.

Som korrespondent för Sveriges Radio får jag nämligen ofta frågan om vem som tar hand om mina barn när jag är ute och reser och antydningar om att mitt liv säkert är väldigt tungt och stressigt.

Jag tänker på att min man tidvis ofta reser till Asien och är borta en vecka eller till och med två, men aldrig får frågan om vem som tar hand om hans barn då han är ute och reser eller hur han får sitt resande att gå ihop med tillvaron som pappa.

Jag önskar att jag istället för frågorna ovan skulle få höra: Ditt jobb låter jättespännande, berätta mer! Jag skulle så gärna berätta om mitt fascinerande arbete, istället för att fundera på hur jag ska parera frågor som jag inte har lust att gå igenom, igen. Att gång på gång lyfta fram alla goda sidor med mitt jobb och den enorma flexibilitet som kommer med att jobba ensam största delen av tiden.

Jag skulle så gärna berätta om alla intressanta personer jag har fått möta, de spännande platser som mitt jobb har tagit mig till; allt från spökande slott i Bayern, flera skolor i Baltikum som alla är unika på sitt sätt, kolarbetarnas högkvarter i södra Polen, jultomtens verkstad i Lappland, en avdelning för prematurer och ett stall för käpphästar – bara för att nämna några ställen jag besökt.

Jag tänker på allt som de personer jag möter delar med sig och som jag har det stora privilegiet att få förmedla vidare till dig som lyssnar på Sveriges Radio.

Och så tänker jag på alla de där smålustiga sakerna som radiolyssnarna inte känner till. Till exempel att man efter att ha bevakat ett val långt in på natten, bara sover ett par timmar för att sedan iklädd pyjamas och rufsig i håret kommentera valresultatet i morgonsändningarna. Det har hänt en och annan gång, kan jag tala om för er.

Jag är så innerligt glad över att min egen familj inte brukar ställa frågor om hur jag får det hela att gå ihop. Och konstigt skulle det vara om mina föräldrar gjorde det, med tanke på att de reste mycket i arbetets tecken då jag var barn.

Och det gick hur bra som helst, åtminstone ur mitt perspektiv. Jag har förmodligen ätit mer tax free-godis än de flesta andra barn på 80- och 90-talet (utan att få hål i tänderna vill jag påpeka). Men kanske ännu viktigare: jag har insett att det mesta fixar sig på hemmafronten och jobbfronten. För det är jag oändligt tacksam.