För vissa är läsningen ett förräderi

9:55 min

Alla utredningar hyllar läsningen, som gör barn till goda människor. Men hur får man alla att läsa? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic saknar klass- och genusperspektiv.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vägen går genom en ekdunge. Träden är klädda i vit väv. De en gång ståtliga ekarna står som tysta skrämmande spöken. Här bor nog både troll och häxor, tänker Mia oroligt när mamman följer henne till skolan. Det är dags för inskrivning igen. Hur ska det bli när jag måste gå här alldeles ensam, fortsätter hon, spöken är ju speciellt ute efter barn. Vill mamma bli av med mig? Scenen är hämtad från Moa Martinsons Kyrkbröllop. Den publicerades 1938 som den andra delen i författarens självbiografiska romansvit om arbetarflickan Mia Stenman i Norrköping. Den inledande romanen Mor gifter sig gavs ut 1936. Kungens rosor avslutade trilogin 1939.

Promenaden genom ekdungen kan läsas som en gestaltning av ett barns, en blivande författares, fantasi och tidigt utvecklade litterära blick. Där andra bara ser träd klädda i tusentals larvers väv tänker sig Mia en hel värld full av skrämmande krafter som är ute efter barn. En sådan tolkning motiveras av att det är en författares uppväxt som skildras, hennes väg mot författarskapet. Samtidigt uttrycker den skrämmande promenaden mycket mer än ett enskilt exempel. Den illustrerar en i arbetarlitteraturen vanlig tematik om klassresans pris. Promenaden gestaltar den smärta det innebär att bli någon annan än den man var, något annat än det föräldrarna är.

Bortom ekarna finns skolan. Det är en helt annan värld än den modern lever i, än den Mia föddes in i. Ekdungen kan därför tolkas som en skiljeväg i deras liv. Och när hon några år senare lyckligt konstaterar att ingen skolväg någonsin skulle kunna bli för lång att gå, förstår läsaren att dungen nog också var en skiljeväg inom henne. Den rädsla som skolan tidigare förknippades med är då borta. Vid det laget har hon börjat i en skola där det finns en varm och medmänsklig lärare som inte gör skillnad på fattig eller rik. Det är en skola och en lärare bortom klassamhället. Och som hon läser där, överallt och alltid.

Mias resa från obildad underklass till att bli en ivrig läsare skulle nog kunna få vilken utbildningsminister som helst att darra av entusiasm. Men hon är långt ifrån ensam. I svensk arbetarlitteratur vimlar det av personer som vår tids läsfrämjare skulle kunna lära sig väldigt mycket av. Autodidakternas romaner om tiden kring förra sekelskiftet är nämligen påfallande ofta gestaltningar av hur de mot alla odds blev läsare. Fast utan det naivt läsningsromantiserande klass- och genusblinda perspektiv som tyvärr ofta präglar läsfrämjarnas beslutsunderlag.

I skönlitteraturen finns det värdefull kunskap. Därför ska fler bli bättre på att läsa. Det är en återkommande tanke i de flesta utredningar om läsandets betydelse. Exempelvis slår Läsdelegationens betänkande Barns och ungas läsning från 2018 fast den saken. Där listas även läsningens fördelar, att det är nyttigt och utvecklande för både individen och samhället. Det är naturligtvis svårt att påstå något annat. Av betänkandet framgår även att förbättringspotentialen främst gäller barn i socioekonomiskt svaga familjer, alltså barn som Mia, och barn med annat modersmål än svenska samt pojkar mer generellt.

I Eyvind Johnsons Romanen om Olof, som gavs ut mellan 1934 och 1937, tänker sig Olof ofta livet ”i det riktiga Sverige” som något helt väsensskilt från hans egen fattiga tillvaro i Norrbotten. För honom är landet Sverige en avlägsen plats där man har det bra och talar ”stadssvenska”. Och Olofs dialekt kontrasteras ofta effektfullt mot stadssvenskan för att betona hans utanförskap i ett land som han rent geografiskt visserligen lever i men inte tillhör. Parallellen i vår tids utanförskapsområden är uppenbar, där gångtunneln under vägen mellan hyreslägenheterna och villorna utgör en minst lika skarp gräns som den Eyvind Johnson upplevde för drygt 100 år sedan.

”Det är länge sedan barn uppmanades att gå ut och göra något vettigt istället för att hänga med näsan i en bok.” Så inleds Kulturrådets rapport Främja läsning från 2019. Tyvärr speglar det mer Kulturrådets egna värderingar än verkligheten. Föreställ dig hyreshuspojken som förklarar för kompisarna att han hellre läser en bok än hänger med dem. Eller hur han, patriarkalt fostrad, säger samma sak till sin far. Då förstår du att Kulturrådets formulering inte stämmer. Läsningens pris är fortfarande högt i en icke-läsande miljö. Olof betraktar det som ”ett slags förräderi” då han genom läsning gör de andras språk till sitt, deras värld till sin. Och det gör honom till en främling bland dem han tillhörde. Han blir, liksom Mia, ett undantag.

Vilhelm Moberg är ytterligare ett undantag som skickligt har gestaltat läsningens pris. I Sänkt sedebetyg från 1935 skildras Knut Torings väg från en småländsk bondekultur in i litteraturens värld. Den följdes 1937 av Sömnlös och Giv oss jorden! 1939. I berättelsens början finns den djupt olycklige vuxne Knut. Han är en intellektuell stadsbo, men minnet av ett tidigare liv ekar inom honom. Den vuxne Knut sitter fast i ett mellanförskap. Han är en halvhet, ”varken bonde eller stadsbo, varken det ena eller det andra”. Det är den oförklarliga, ofta plågsamma, driften att läsa som har fört honom dit.

I barnet Knuts liv finns två sorters läsning. Å ena sidan en nyttig läx- och bibelläsning som uppmuntras av föräldrar och skola, i lagom mängd. De vill att han ska lära det som finns att lära i skolan och att han ska bli en god kristen. Sedan får det räcka. För mycket litteratur är inte bra, resonerar föräldrarna. Å andra sidan finns den läsning som Knut vill ägna sig åt, förströelseläsningen, och jakten på den tydliggör läsandets höga pris. För den gör honom, liksom Mia och Olof, annorlunda. Han blir någon som inte passar in i sitt eget liv.

Föräldrarna tycker att Knuts läsande är sjukligt och gör allt för att hindra det. När han ber om en tvåkrona till böcker så blir svaret blankt nej. Pengarna i sig är inget problem, förklarar fadern, Knut kan visst få dem, bara han lovar att inte köpa böcker. Sonen förbannar föräldrarna för grymheten att neka honom böckerna och sig själv för driften att läsa. De andra kunde vara glada för att de inte var som han, tänker Knut desperat och därmed synliggörs gränsen mellan honom och hans allra närmaste. Han är ensam. Det är priset han betalar för sin läsning.

Så hur gör vi barn till avvikare? Hur får vi Mia att hitta skiljevägen, Olof att förråda sin krets och Knut att välja ensamheten? Frågorna borde vara centrala i varje utredning om hur icke-läsare ska bli läsare. För det är i princip vad barnen ombeds göra varje gång en läsfrämjare räcker dem en bok. Men svaren står att finna någon helt annanstans än i hur pass skickligt enskilda lärare och bibliotekarier utför sina jobb. Arbetarlitteraturen lär oss att avståndet till ”det riktiga Sverige” påverkar hur många som vill och vågar resa dit. Med Mia, Olof och Knut ser vi hur undantag kan skapas. Dessutom ger de en viktig förståelse för att somligas läsning alltid är förknippad med både vinst och förlust, med både njutning och existentiell smärta.

Jimmy Vulovic, forskare och journalist

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista