Beckmörker, bensinbrist och beväpnat brödrån: Jalal Lalouni, Maputo

3:13 min
Utrikeskrönikan 1 juli 2019.

Maputo, måndag.

Vid passerar återkommande flera hundra meter långa, stillastående, bilköer vid sidan av vägarna i Zimbabwe när vi kör igenom landet. Köerna slutar alltid vid en bensinstation. Många gånger en som är stängd. Bilisterna köar i väntan på och i hopp om att stationen snart ska börja sälja bensin.

Framåt kvällen sitter folk och sover i de nedsläckta bilarna för att på att så småningom kanske få tanka. Eventuellt kan de få köa till nästa dag.

”Denna gång är det värre än någonsin”, säger en zimbabwisk man om bensinbristen i landet. ”Det går upp och ner och så här har vi haft det länge men de senaste månaderna är det värre än tidigare."

Bensinköerna är inte det enda synliga beviset på Zimbabwes ekonomiska kris när man kör igenom landet. När vi närmar oss huvudstaden Harare är det helt omöjligt att se att vi passerar den bebyggelse som utgör stadens utkanter. Det är becksvart. Ingenting annat än bilarnas lysen lyser upp det vintermörker som lägger sig över staden vid 18-tiden såhär års. Det är nämligen elavbrott. Något zimbabwierna dras med ofta och i många, långa timmar.

Den ekonomiska krisens konsekvenser stannar inte där. Ytterligare vardagsprodukter har blivit så svåra att få tag på att de till och med blivit åtråvärda för kriminella. För två veckor sedan slog beväpnade rånare till i en förort i Harare mot en bil som levererade – bröd. De lyckades med våld få med sig 500 limpor. Det råder nämligen akut brödbrist i Zimbabwe.

Det är bland annat bristen på utländsk valuta gör det svårt att importera tillräckligt med bensin, el och vete. Och vad gör då regeringen för att stävja den här utvecklingen? Ett exempel på politisk ekonomisk handlingskraft visade man på för en vecka sedan.

Landets invånare informerades då om att det, med omedelbar verkan, är förbjudet att använda utländska valutor som betalmedel i Zimbabwe. Det både chockade och förvirrade invånarna i ett land där transaktioner med hjälp av utländska valutor varit det normala i ett decennium.

På restauranger får man fortfarande valet att betala i amerikanska dollar, i alla fall som utländsk besökare. Det finns två olika prislistor som medföljer menyerna, en med priser i US-dollar och en med den inhemska digitala valutan RTGS-dollar.

Men det finns litet förtroende för en egen valuta vars värde upplevs som obeständigt eftersom den kan devalveras snabbt genom inflationen. Så utländsk valuta, framförallt amerikanska dollar, är det som efterfrågas och jag varken handlar med eller ens ser några andra sedlar än de amerikanska under min vecka i landet.

Själv har jag svårt att förstå hur man skulle klara sig under de omständigheter zimbabwierna lever sin vardag. Men som en kvinna uttrycker det: ”varför stressa upp sig över något man inte kan påverka, bättre att anpassa sig”. Hon berättar att hon är uppe under de timmar på kvällen och natten de har ström för att kunna tvätta och ladda mobilen och göra sånt som är elberoende och så får hon klara sig tills strömmen är tillbaka nästa dag eller kväll.

Trots långa stillastående bensinköer, många långa timmar i mörker och brist på det mest basala, som bröd, så fortgår vardagen i Zimbabwe, ett naturskönt land där jag möter idel vänliga och artiga människor.

Men det gör nog något med människor att leva i ett fortlöpande tillstånd av ekonomisk kris. Som utländsk besökare känns det ibland som att jag mest ses som en potentiell källa till gröna sedlar. Och då riktiga dollars och ingen opålitlig inhemsk variant.