Veckans ord: Menskonst

4:55 min

Sölvesborgs beslut att inte längre köpa in "utmanande samtidskonst" har rört upp en debatt där begreppet "menskonst" fått brett genomslag. Mårten Arndtzén presenterar veckans ord.

Det var för två år sedan som Stockholms lokaltrafik limmade upp serietecknaren Liv Strömquists svartvita affischer med små ettriga fläckar av rött i, på Slussens tunnelbanestation. Minns jag rätt så var det röda placerat mitt i skrevet på några viga isprinsessor. Somliga tog anstöt men fick i gengäld ett nytt, praktiskt skällsord: menskonst.

Numera används det, åtminstone i Sölvesborg, som en synonym för "utmanande samtidskonst" - något kommunens nya styre inte tänker lägga skattemedel på. I den debatt som det utlöst har mycken klokskap yttrats, men såvitt jag vet har ingen frågat sig vem det egentligen är som utmanas av den så kallade menskonsten?

Något vetenskapligt underlag för det känner jag inte till. Men att det främst skulle vara de kringboende runt Slussen som förargades av Liv Strömquists bilder har jag lite svårt att tro. Om vi ser dem som uttryck för någon slags feminism torde de väl tvärtom vara väl förankrade i den hipstertäta lokalmiljön. Kanske kunde man rentav se dem som en manifestation för den värdegrund som gäller – just där? En demonstration av södermalmska värderingar kanske, för oss utsocknes.

Därmed inte sagt att Söder skulle stå ensamma som feminismens förkämpar i kulturlivet. Några kvarter närmare Östermalm nagelfar nya Nationalmuseum förra sekelskiftets konst ur ett strängt feministiskt perspektiv, medan Moderna museet straxt intill ägnar den enskilt största salen i den nya hängningen av sin samling åt just kvinnokampen. Och på andra sidan strömmen, från Arvfurstens palats, bedrivs feministisk utrikespolitik – även om menskonst kanske inte är någon stående punkt på programmet vid statsbesök, just.

Så, nej. Vem det än var som utmanades av de där röda fläckarna i Liv Strömquists bilder så var det nog inte makten, eller kulturetablissemanget. Utan människor som av olika anledningar tycker att mens är lite äckligt eller lite privat. Något för badrummet snarare än tunnelbanan. Och som, konfronterade med Strömquists stort uppslagna bilder i den mest offentliga av miljöer, kanske kände sig lite skrivna på näsan. Att de hade fel inställning och att konstens syfte var att göra dem medvetna om det och få dem på bättre tankar. Med andra ord: att uppfostra.

Nu brukar inte vuxna människor uppskatta att bli uppfostrade, vilket paradoxalt nog gör menskonsten till en politisk resurs, just för dem som ogillar den. Det är väl därför kultur- och fritidsnämndens ordförande i Sölvesborg väljer just det här begreppet, när han ska försvara kommunens beslut i SVT. Ett beslut som lustigt nog innebär att menskonst faktiskt utmanar makten nu, just där.

Nu ska det väl sägas att det här begreppet har ett ganska svagt sakinnehåll - menskonst är ingen konstnärlig genre. Men generellt har en lite aktivistisk strävan att sprida goda värderingar blivit ganska vanlig i kultur- och konstsammanhang på senare år. Delvis som en reaktion mot högerpopulismens framgångar. Och kanske är menskonsten, och debatten kring den, en indikation på att det finns en risk där: att man rullar ut en mensröd matta för just de krafter man tror sig bekämpa.

Musik som spelats i avsnittet

  • 08.55
    The Upsetters - Popcorn
    Album: Soul Jazz Records Presents 100% Dynamite! Ska, Soul, Rocksteady and Funk in Jamaica
    Bolag: Soul Jazz Records