Gabriela Mistral – Nobelpristagare, nationalhelgon och queerikon

10 min

Gabriela Mistral har avradikaliserats för att passa som nationalhelgon, samtidigt försöker en ny tid göra henne till symbol. Dan Jönsson reflekterar över den chilenska poetens liv och litteratur.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Som en brännande bitter dryck, framräckt i ett glas av kristall” – så beskrev Johannes Edfelt Gabriela Mistrals dikt ”Sången om en son”, när den kom ut i svensk översättning av Hjalmar Gullberg 1945, samma år Mistral som första latinamerikanska författare fick Nobelpriset i litteratur. En träffande bild, verkligen: denna långa elegi om vad som väl idag skulle kallas ofrivillig barnlöshet är fortfarande lika kraftfull i sin kollision mellan våldsam förtvivlan och en arkaisk, glasklar poetisk form. De visionära fantasierna om det ofödda barnet bryts mot de lika högspända som fruktlösa försöken att försona sig med det biologiska ödet: ”Hell detta bröst, där jag de mina dränker!/ Hell detta sköte, där min ras blev dömd!/ Min moders blick ej mer på jorden blänker/ i vindens klagan hennes röst blir glömd./ Det växer skog, där skogar blevo brända/ som åter hundra gånger yxan slår/ Men jag skall skördas och ej återvända/ min ätt går in i natten som består.”

Gabriela Mistral, eller som hon egentligen hette, Lucila Godoy Alcayaga, föddes 1889 i en liten by i de chilenska Anderna och växte upp under fattiga förhållanden. Pappan lämnade familjen tidigt, och skolan fick Lucila läsa in på egen hand – men redan vid femton års ålder hade hon kommit så långt att hon själv kunde börja undervisa, något hon med tiden kom att se som en av sina stora livsuppgifter. Den andra var förstås lyriken. Som poet slog hon igenom i en tävling i Santiago 1914, där hennes mörka, strama ”Sonetos de la muerte”, Sonetter om döden, förbluffade publiken och vann första pris. Hon publicerade egentligen inte mycket poesi – fyra koncentrerade diktsamlingar på fyrtio år, och en postum långdikt, det är egentligen allt – men det hon skrev gjorde henne till ett litterärt nationalmonument. Hennes ansikte har funnits på femtusenpesosedlarna ända sedan åttiotalet, nästan varje stad i Chile har en gata uppkallad efter henne, och det stora kulturcentret mitt i Santiago bär sedan tio år tillbaka hennes namn. Till skillnad från Chiles andre nobelpristagare, Pablo Neruda, framstår Mistral som politiskt okontroversiell, lika hyllad av Allendes socialister som av Pinochetdiktaturen och dagens liberala demokrati.

”Sången om en son” skrev Mistral om en ungdomsförälskelse som svek henne och sedan tog sitt liv. Episoden har bränt sig fast i bilden av Mistral som kvinnan som, sårad av livet, vände ryggen åt den världsliga lyckan och istället följde sitt kall som diktare och lärare. En ställföreträdande moder, i livet liksom i lyriken, självuppoffrande, osminkad och asketisk i sin strama lärarinnedräkt, som skrev bittra verser om döden – men också idylliska dansvisor på vers som chilenska skolbarn i flera generationer har fått lära sig. Hennes kyska framtoning och djupa religiositet gav henne redan i livet epitetet ”Santa Gabriela”, en upphöjelse hon själv avvisade. Men mytbildningen kring hennes person fick definitivt näring av hennes egen hemlighetsfullhet. Mycket i Mistrals liv är höljt i rykten och dunkel: att hennes farmor var judinna verkar till exempel vara ett rent påhitt, och att ungdomens djupa kärlekssorg skulle ha fått henne att avstå från andra förbindelser stämmer knappast. Och hur var det förresten med pojken Yin-Yin, som hon tog hand om och påstod var hennes brorson? Eller de kvinnor hon periodvis bodde med och stod nära? Var hon homosexuell?

Ingen vet. Kanske var Yin-Yin hennes eget barn, kanske inte. Kanske var vänskapen med den tjugo år yngre följeslagerskan Doris Dana också en sexuell kärleksrelation – även om de båda två förnekade det. Vad man däremot utan tvivel kan slå fast är att den offentliga helgonbilden har ställt sig i vägen för många av de radikala ställningstaganden som i hennes livstid gjorde Mistral till en ganska omstridd person i hemlandet. Hon bröt med katolicismen och närmade sig istället buddhismen och teosofin i sitt sökande efter en religion som också stod för socialt engagemang och rättvisa. Hon stred för kvinnlig jämställdhet, men tvivlade på feminismen som hon såg som en överklassideologi. I en tid av växande intolerans, fascism och krig fördömde hon Francos militärregim och tog avstånd från den chilenske diktatorn Carlos Ibáñez del Campo. Hemma i Chile höjde hon rösten för mapucheindianernas rättigheter och förespråkade en jordreform liknande den som Allenderegeringen skulle genomföra flera decennier senare.

I själva verket hade Mistral ett djupt problematiskt förhållande till sitt hemland. Hon kände sig sviken och oönskad, efter att under förnedrande former ha blivit utmobbad från en tjänst som rektor vid en skola i Santiago – troligen på grund av de innovativa undervisningsmetoder hon inspirerats till framför allt av den indiske Nobelpristagaren Rabindranath Tagore: antiauktoritära idéer som under många år av praktisk undervisning hade gett henne en ställning som pedagogisk auktoritet, men också mäktiga fiender. Istället togs hennes idéer upp av den revolutionära regeringen i Mexico, som engagerade henne för att leda reformeringen av skolsystemet där på tjugotalet. Sina sista två decennier levde hon sedan i mer eller mindre självvald exil i Europa och USA, och reste bara motvilligt hem för att ta emot ett statligt litteraturpris hon uppfattade som pliktskyldigt och senkommet.

Sådana här fakta passar förstås illa med den nationalromantiska bilden av den helgonlika jungfrumodern – och i dagens Chile har Mistrals porträtt istället börjat tecknas med alltmer rebelliska, normbrytande drag. På omslaget till tredje delen av journalisten Jorge Baradits storsäljande ”Historia secreta de Chile” – Chiles hemliga historia – har hon till exempel stajlats om till en punkig, piercad queerdrottning, med rakade tinningar, ringar i öronen och ett ömsint ”Doris” sirligt tatuerat över kinden. Lika långt från sanningen det, antagligen – men var tid har ju sina helgon, och kanske var ett av skälen till Gabriela Mistrals hemlighetsmakeri just det att hon förstod att en diktare inte har något privatliv, liksom att dikten, när den väl överlämnats till offentligheten, inte längre står i hennes makt. Som hon skrev i ett av de konstnärliga budorden i sin debutsamling ”Desolación”, Förtvivlan, som väl är så nära man kan komma en poetisk programförklaring: ”Du skall utge ditt verk som om det var ditt barn och låta det få liv av dina egna dagars blod.”

Just så, i sin tidlösa klarhet och med sitt skarpslipade allvar får Mistrals poesi i sig själv en sällsynt integritet. Hennes dikt är kanske inte uttryckligt politisk – men när hon i den postuma ”Canto de Chile” gör en mytisk drömresa genom hemlandet från norr till söder är det också en personlig återerövring. När hon i dikten ”Bägaren” liknar sitt poetiska uppdrag vid en balans- och koncentrationsövning som tvingar henne att avstå från jordisk lycka och rikedom, är det också en oavhängighetsförklaring. Hon skriver: ”Inte hälsade jag städerna;/ inte höll jag lovtal till deras torns flykt mot skyn/ inte öppnade jag armarna för den stora Pyramiden/ och inte byggde jag mig ett hus och satt i söners krets.” Gabriela Mistral bar sin fyllda bägare – som hon skriver: ”från en ö till en annan utan att väcka vattnet” – och överlämnade den. En diktare kan aldrig göra mer än så.

Dan Jönsson, författare och essäist

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista