Upprepningar 1: Looparna i våra liv

10 min

Våra liv beskrivs ofta som en obönhörlig framåtrörelse på en enkelriktad väg. Men stämmer bilden? I ljuset av en svår förlust reflekterar författaren Ester Roxberg över livets återkommande loopar.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Som tonåring hade jag en vän som jag beundrade så mycket att jag såg henne som övernaturlig. Hon var sig själv på ett äkta sätt, tog fram det bästa i människor omkring henne. Hon var en sådan du vill ha med dig i en nödsituation. Hon skulle klara allt, hon som kunde springa lika fort som en antilop. Min debutbok ”Antiloper” från 2011 handlar om henne och om den lilla människan inuti henne som vi aldrig lärde känna. Om hur livet som väntade oss efter studenten bara tog slut.
Min bästa vän har varit död sedan hon tog sitt liv som artonåring en februarikväll år 2006. När jag skrev boken om henne tänkte jag mig döden som en loop som bryts av på mitten, en anti-loop. Men nyligen fick jag ett mail från hennes pappa som fick mig att ifrågasätta den bilden.

Jag har varit rädd för förgänglighet sedan jag var barn. Känslan av att ingenting har någon varaktig betydelse skrämmer mig. Men innebär förgängligheten verkligen bara ett slut? En loop rymmer både en början och ett slut. Precis som det varje sekund dör två människor samtidigt som det föds 4,3 barn i världen. Sekund efter sekund. Loopen är annars mest känd som berg- och dalbana. Den första vid Grand Centrifugal Railway, 1842 i London. I dag finns loopen över hela världen. Som en cirkulär manöver med ett flygplan, ett ljud som gång på gång kommer tillbaka, som en dikt, en rytm vi kan sjunga för varandra. Loopen är vårt liv och alla vi någonsin älskat. Den rör sig som svalorna över hustaken. Framåt, bakåt, tillbaka.

Loopens framåtrörelse kräver en tillbakagång. Likt de vältränade på gymmet som måste bryta ner sina kroppar för att kunna bygga upp dem. Allt som är trasigt var en gång helt. Jag har aldrig lämnat er, hör jag min vän Elin säga. Hon återkommer som partiklar som färdas genom tiden. Hon föddes den 29 april 1987. När jag väntade mitt första barn upptäcktes det i vecka 38 att babyn låg i säte. Vändningsförsöken misslyckades. Läkaren sa att det måste bli ett planerat snitt och skrev ner dagen för operation på en lapp. Jag såg på datumet i blyerts, den 29 april. Numera är det min egen son som fyller år dagen då min vän brukade fylla år. För varje år flätas det förgångna samman med framtiden. Min vän kommer aldrig att fylla år igen, men det finns en hand som vilar på min axel, en loop som återkommer varje år när knopparna brister.

”Vi skrattar och vi gråter, vi kissar, rapar, fiser. Om och om igen som tjatiga repriser.” Så skriver Lena Sjöberg i sin bilderbok ”I huset där jag bor” som jag ofta läser för mina barn och varje gång skrattar de åt det där lilla fisordet. Loopen är upprepandets trygghet. Tryggheten som är så trygg i vårt land att den ibland ter sig som en överfull buffétallrik, Skynda dig att äta, minst tre gånger så att det är värt pengarna. Tryggheten i att välja samma väg till arbetet varje dag. Tryggheten i de runda mackorna, pendeltågen som kommer och går, att boka samma fjällstuga till nästa år samtidigt som du checkar ut.   

Loopen är ljuset som varje morgon återvänder in över golven och fiskmåsarnas tjut genom morgontystnaden. Sommardagarna som växer ut och in i varandra, flyter lika elegant och förförande bort som solnedgångarna varje kväll, för att återkomma nästa dag. Loopen är pionbuskarna som farfar en gång planterade och som fortsätter slå ut. Varför dog dinosaurierna? undrar min sexåriga son en av dessa sommardagar. Och jag vet inte vad jag ska svara. För i trädgården ligger det döda humlor överallt och om trettio år kan stora delar av vår hemstad Malmö vara under vatten och jag vill inte berätta om den loop av utsläpp som förstör vår planet och som pågår hela tiden. Jag vill inte berätta om dinosauriernas död för snart är det kanske vi som är dinosaurierna. De pittoreska skärgårdsöarna med sina havsvillor och punschverandor är inte så odödliga som de ser ut.

Samma sommar står jag på ett nöjesfält. Min son sitter i en av tekopparna och väntar på farten. En annan mamma ställer sig bredvid och jag sneglar på henne. Hon ser likadan ut som då. Jag var fjorton år då jag bytte skola för att jag var utfryst av gänget som hon styrde. Och nu står hon bredvid mig. Hon ropar ett namn. Hon har en son, lika gammal som min och som rusar fram till den tekopp där min son sitter. En gång skulle jag aldrig se henne igen och nu sitter våra söner bredvid varandra i en snurrande tekopp. Jag vinkar till min son och hon vinkar till sin. När farten har stannat kommer de ut till oss. Vi fattar våra söners händer och går åt olika håll, i den loop som kanske bara är vår.

Loopen är kuvertet på mitt köksbord med versalerna, ”STOPPA INVANDRINGEN”. För åttio år sedan stod det, ”Stoppa judeimporten”. Loopen är lögnen om att loopen inte finns.

Minnena som en gång var vi är nu spöken i fotoalbum. Platserna vi nyligen fyllde med våra röster och kroppar vilar nu ensamma i solen och frånvaron av oss. Loopen är kvinnan som bor i huset bredvid. På väggen i hennes vardagsrum hänger en bild av de tre barn som en gång växte upp i huset. Nu växer mina tre barn upp här. Jag står i köket och tar hand om disken som hon en gång gjorde lika trött, med radion på och blicken ut på barnbenen. Mina söner jagar varandra över gräset. Snälla, stanna, vill jag ropa till dem genom glaset, vänta på mig. Det går så fort.

I mailet från min döde väns far står det:
Jag började hata Elin, för att överleva psykiskt. När jag insåg att jag måste sluta supa skallen av mig, för hennes lillebrors skull, var jag tvungen att ha något annat. Och det fick bli hatet. Jag hatade henne i många år. Fruktansvärt, men om jag inte älskat henne över allt annat på hela jorden, hade jag inte heller kunnat hata henne. Nu känner jag att det har börjat luckras upp, ja, nästan försvunnit. Tiden är kanske mogen för det. Jag känner bara kärlek, och jag börjar fundera på att sätta upp lite kort på Elin. Det är nog dags att jag går loopen runt och älskar henne igen, så som jag alltid har gjort, så som jag gör, även om jag aldrig får se henne igen.

Loopen är återfödelsen. Min vän Elin talade ofta om buddhismens karma. Hon sa: ”Vad är vi om vi bara tar slut? Vad är alla våra tankar, våra drömmar, allt som är vi?” Men i buddhismen betraktas loopen av återfödelse som en plågsam jakt efter nya begär och som vi bör befria oss ifrån. Var det något hon ville befria sig ifrån när hon tog sitt liv? Det får jag aldrig veta, och den insikten uppstår och försvinner om och om igen, upprepas i oändlighet, lika mycket förgänglig som beständig.

Jag ser på mina barn som leker i havet. Hjärtat, pulsen, vågorna, fötternas rytm. Vi är en loop som aldrig tar slut. Var inte rädd, en gång fanns vi och därför kommer vi alltid att finnas.

Ester Roxberg/författare och kulturskribent

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista