Pardon! Anarki i Bryssels tunnelbana: Andreas Liljeheden

3:08 min
Utrikeskrönikan 18 september

Bryssel, onsdag

Det råder anarki i Bryssels tunnelbana. Ja, det kanske är lite tillspetsat men de regler och normer som brukar gälla i tunnelbanor runt om i världen de gäller i alla fall inte här.

Ibland är det frustrerande. Men lika ofta är det komiskt underhållande och faktiskt hälsosamt.

Det här är en ganska vanlig syn i Bryssels tunnelbanestationer: en person står längst fram på perrongen. Så fort dörrarna slås upp skyndar sig hen på utan hänsyn till de som ska gå av. Jag säger hen för det här gäller såväl män som kvinnor, gamla som unga.

Väl på tåget kan det finnas platser till höger och till vänster och utrymme rakt fram. Men nej, just där, precis vid dörren ska hen stå. Gärna med en väska på ryggen - i vägen både för de som ska in och de som ska ut.

Under morgonrusningen och sen eftermiddag kan detta leda till lätt kalabalik. De som kommer bakifrån får tränga sig på samtidigt som de kan krocka med eftersläntrare som ska gå av.

Det är förresten i denna trängsel som franskan verkligen kommer till sin rätt. Ingen kan be om ursäkt på ett lika passivt aggressivt sätt som fransmän.

Pardon! Monsieur? Pardon!!

Där fransmännen visserligen säger ursäkta men där det framgår med all önskvärd tydlighet att det är personen som tar emot ursäkten som har gjort fel. Det de egentligen säger är: idiot, flytta på dig!

Själv har jag väldigt svårt att få till den där rätta anklagande tonen i mina ursäkter. Mitt pardon... blir betydligt mer försiktigt och låter nog mer som en genuint menad ursäkt.

Så i brist på rätt tonläge söker jag istället en hyfsad fri och snabb väg ut så att jag kan ta mig av innan hen skyndar sig på.

Men har man väl skyndat eller ursäktat sig ur tåget genom vågen av passagerare som tränger sig på så väntar nästa hinder.

Rulltrappan.

Folk står still. Till höger. Och till vänster. Det finns inte nödvändigtvis någon snabbare ytterfil i rulltrapporna i Bryssels stationer.

Det här har visserligen blivit bättre de senaste åren, särskilt i EU-kvarteren, men titt som tätt möts jag fortfarande av en vägg orörliga ryggar i bredd som långsamt glider uppåt.

I dessa lägen är det ganska komiskt att betrakta de stackare som jag misstänker är nyinflyttade Londonbor eller Parisare eller kanske rent av Stockholmare och se hur de ursäktande, suckande och långsamt jobbar sig upp steg för steg. Tills de tvingas inse att det är lönlöst.

Men det är också just där i sådana rulltrappor utan snabb ytterfil som jag får 20-30 sekunder av total avslappning. Före eller efter en hektisk arbetsdag blir det en nyttig påminnelse om att varva ner. Om så bara för några sekunder.