Slät asfalt på 3000 höjdmeter: Samuel Larsson, Maputo

3:30 min
Utrikeskrönika 8 november 2019.

Maputo, fredag.

I den här familjen gillar vi berg, vidder och vyer. Så i förra veckan när det var höstlov tog vi chansen att ta det intresset till en helt ny nivå – vi satte oss i bilen och körde söderut till kungadömet högt uppe i bergen i södra Afrika: Lesotho. Det lilla landet, helt omgärdat av Sydafrika, som kan skryta med att vara världens högst belägna land.

Lesothos lägsta punkt är 1400 meter över havet, vilket är högst i världen. När vi en dag körde tvärs genom landet var vi inte lägre än 2000 meter på hela dagen. Däremot ofta långt över 3000 meter över havet.

Men den här krönikan ska inte handla om höjdmeter, utan om Kina.

För när vi närmade sig Lesotho från öster, på den enda väg som från det hållet ledde upp genom de spetsiga sydafrikanska bergen mot Lesotho, så var det en svindlande stenig, brant och smal lerväg som stretade uppåt, uppåt in i molnen.

Vår fyrhjulsdrivna bil klarade bara precis lutningen och groparna i de smala hårnålskurvorna och delar av familjen tyckte det gick så långsamt uppåt att de hoppade av och gick.

Väl uppe på bergskammen fanns, förutom Lesothos passkontroll och Afrikas högst belägna pub, även några runda stenhyddor med grästak. Bakåt, nedåt genom bergspasset mot Sydafrika var utsikten förlamande.

Det var bitande kallt och luften tunn. Dimslöjorna drev runt husen och den i övrigt helt öde högplatån på nästan 3000 höjdmeter bredde ut sig.

Där uppe i bergsöknen tog också den nya, fina asfalterade landsvägen vid. Bred och säker och slät. Räcken och varningsskyltar. Att köra bil till Lesotho var ett äventyr. Att köra bil i Lesotho visade sig vara en promenad i parken.

– China! ropade en herdepojke och gjorde tummen upp när han såg oss förvånat och lite fånigt glo bort längs vägen som försvann upp mot nästa bergspass.

Han lutade sig mot sin stav, klädd i rånarluva, trasiga stövlar och insvept i tjocka ullfiltar mot kylan. Fåren betade på vad de kunde hitta i det karga landskapet.

Kina, ja. I Lesotho har Kina och Kinas pengar de senaste åren stöpt om landet precis som på många andra håll i Afrika. Skinande nya vägar, broar, hamnar, järnvägar och flygplatser poppar upp till synes överallt i Afrika. Nästan alla finansierade av kinesiska lån och alla en del av en sammanhållen kinesisk strategi att satsa på just fysisk infrastruktur i Afrika och övriga världen.

Det där finns det de som är kritiska till såklart. Vad är poängen med hundratals mil av nya svindyra vägar genom branta bergsbygder när folk inte har råd att ha en bil? Kunde inte de pengarna använts till mer människonära utveckling istället – sjukvård, skolor, vatten?

Lesotho är trots allt ett mycket fattigt land.

Jo, kanske. Eller finns det förhoppningar om att bättre infrastruktur bakvägen ska bidra till mänsklig utveckling. Jag avstår från att ha en åsikt, men kan återigen konstatera att det gamla upplevda sambandet mellan fattigt land och dålig infrastruktur inte lika självklart gäller längre.

Att världen inte längre ser ut som man tror, om den nu någonsin gjort det. Och jag påminner mig själv om att nästa gång jag blir sådär överraskad, att då inte glo så fånigt.