Hydrologia – vatten som vetenskap och konst

9:47 min
Pontus Kyander läser Johan Gottschalk Wallerius "Hydrologia eller Watturiket" från 1748 och reflekterar vetenskapens och konstens sätt att sortera verkligheten.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

Vatten som vatten, tänker du: salt havsvatten, sött sjövatten, svalkande regn, kylande snö, vältrande dimma. Överallt är det samma vatten. Vetenskapen lär oss att det är molekylen H2O som i evig kretsgång förändras och blandar sig med än det ena, än det andra: det faller, förångas, stiger, kondenseras, faller igen.

Om den saken hade Johan Gottschalk Wallerius en annan mening. Wallerius (1709–1785) hörde till den gustavianska epokens vetenskapliga elit, på ett område som var det ekonomiskt mest betydelsefulla: mineralogin.

Han försökte bringa vetenskaplig ordning i den praktiska kunskap och erfarenhet som samlats. Han var Wolffian, anhängare av en förnuftsbaserad akademisk filosofi som vilade på Leibniz idéer, bland annat att världen är den bästa tänkbara. Wolffianerna gjorde anspråk på att rationellt kunna bevisa Guds existens, en position som kom att dela teologin i två läger.

Carl von Linné var ingen wolffian, men det var i Linnés anda som Wallerius ställde samman Mineralogia eller mineralriket (1747) som var den första omfattande systematiken av bergarterna. I den ordnar han mineralerna i ”flockarne” jordarter, stenarter, malmarter och ”stenhårdingar”. Det blev en användbar bok och en internationell framgång. Den var enkel att använda och förlitade sig på mineralernas yttre egenskaper snarare än den ännu ganska outvecklade kemin.

Styrkt av framgången tog Wallerius itu med vattnen efter ungefär samma principer i Hydrologia eller Watturiket (1748). Vattnen skulle ordnas i flockar, ordningar, arter och när så behövdes underarter. Att andra före honom berört tanken på en vattnets systematik men avvisat den avskräckte honom inte. Tvärtom gick han hårt åt den urgamla tanken att vatten skulle vara ett av de fyra elementen. Det är kanske enklast att förstå logiken bakom Hydrologia om man tänker sig att den skrivits för en mineralog på fältet, fast en som inte artbestämmer berg- och jordarter, utan olika slags vatten.

Grundsatsen är att ”Vatten är en sammanblandad kropp, som ständigt förminskas”. Det hänger samman med hans bakgrund i alkemiskt tänkande. För honom är mineralerna ”växande” kroppar (vi skulle idag kalla det oxidering) medan vattnet ”förminskas” (genom avdunstning). Som naturforskare var han naturligtvis inte obekant med att vatten avdunstar, men han fann det betydligt mer intressant att vattnet kunde ”omvandlas”. Hydrologia är en fantastisk uppsättning föreställningar och förklaringar som bäst beskrivs som förvetenskapliga.

Vattnen delas i Allmänna (söta) vatten och Mineralvatten. De senare kan vara ”varme” respektive kalla, en för oss förbryllande omständighet då vi vet att kallt vatten ganska snart svalnar, och då förvandlas till en annan ordning. Samma övergångar gäller ordningen Luftvatten, som uppdelas i flytande och frusna. Till Flytande Luftvatten räknas Dagg och Regn, bland de frusna återfinner vi Rimfrost, Hagel och Snö – och dessa har otaliga underavdelningar.

De flesta vatten som vi annars får syn på i naturen räknar Wallerius in bland Jordvatten. Källvatten kan vara Jämnt eller Ojämnt rinnande, Skovtals rinnande, Vårkällor, Stundtals rinnande vårkällor, Hungerbrunnar, Vädersjukt källvatten, Pussvatten, Kärrvatten och Sjövatten för att nämna några.

I alkemin är det självklart att det ena ämnet kan övergå i det andra, och med Wallerius synsätt är det uteslutet att se vatten som ett oföränderligt ”element”. Han stod stadigt förankrad i en gången epok, och hans avgångstal i Vetenskapsakademien formade sig till en uppgörelse med den nya kemins företrädare som Priestley, Lavoisier och Scheele.

Hans Hydrologia kom redan i sin samtid att uppfattas som stollig, men om man tar in verket i andra sammanhang kan det återfå betydelse och rimlighet.

Samtidskonsten är mycket intresserad av vatten. En som excellerar i att systematiskt närma sig i synnerhet vattendrag är danske Olafur Eliasson. Han har i fotografiska serier dokumenterat floder, heta källor, vattenfall, jöklar, smältvatten och – till synes en direkt referens till Wallerius – vårliga vattenpölar. Det mänskliga draget att samla och systematisera som ibland gett vetenskapen ett dåligt namn när avgörande synteser och slutsatser uteblivit, det kan i konsten bre ut sig i egen rätt, och utan krav på slutsatser och argument.

I pionjärverket Every Building on the Sunset Strip (1966) avbildar amerikanen Ed Ruscha varje hus längs hela Sunset Boulevard i Los Angeles som ett långt och oavbrutet bildcollage. Och i Shapolsky et al. Manhattan Real Estate Holdings […]  (1971), dokumenterar Hans Haacke en hänsynslös hyreshajs alla fastigheter i New York. Den ackumulerande systematiken som vi känner från Wallerius får här en annan roll, den pekar i Ruschas Every Building ut verkligheten som möjlig eller värdig att vara konst – eller tvärtom: att konsten kan och får vara verklig. Haackes pekar på verkligheten, inte för att den i sig skulle vara konst, men han ger med upprepningen konsten rätten att vara politisk på ett direkt och utpekande sätt.

Även i den samtida poesin har det systematiska registrerandet och katalogiserandet en framskjuten plats. Få poeter tar det formelartade uppräknandet så långt som finlandssvenske Ralf Andtbacka (f. 1963). Han arbetar med en ordnande systematik – det kan vara lexikaliska definitioner, förskjutningar av bokstäver och ord, och undersökningar av ordkategorier. Men upprepningen får även hos honom en politisk udd. Så här låter det i diktsamlingen Fält från 2013:

Sår ute på ett fält: Det öppna såret: Såret som gick upp: Såret som inte

ville läka: Skärsåret: Stocksåret: Krossåret: Brännsåret: Borrtortyrsåret:

Sågtortyrsåret: Såret med maskar krälande: Banesåret: Vanesåret:

Välfärdssåret: Klassåret: Minoritetssåret: Marginalsåret: Språksåret:

Här hittar jag en plats i samtiden för Wallerius, jag vänder tillbaka till Hydrologia och läser den som ett slags poesi, vaggande, upprepande, fantasifull - en lovsång till världen i alla de nyanser som bara ett vaksamt öga kan upptäcka: Stående jordvatten, pussvatten, gropvatten, myrvatten, träskvatten, kärrvatten, dyvatten, rent sjövatten, vädersjukt sjövatten, skovtals rinnande sjövatten, skovtals tjockt och grumligt sjövatten, skovtals tjutande och underliga figurer visande sjövatten, vädersjukt källvatten, kokande och bullrande källvatten, vårkällor, hungerbrunnar.

Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Litteratur:

Ralf Andtbacka: Fält. Schildts & Söderströms , 2013.