Lärare i demokrati – Samizdatböckernas roll i sammetsrevolutionen

10 min
Hur viktig var den underjordiska litteraturen för sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien? Både mindre viktig och viktigare än man kanske tror. Förläggaren Per Bergström berättar mer.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det sägs att Tigris inte flöt röd av blod utan svart av bläck efter att mongolerna erövrat Bagdad. Nära 800 år senare fortsätter det fria ordet och litteraturen att vara det första offret i varje totalitär regim. Runt om i världen sitter författare, förläggare och journalister fortfarande fängslade. Också svenska.

Förbjudna böcker får dock lätt en air av mystik för dem som har möjlighet att läsa dem. Än idag kan vi förundras av vad det var i Ovidius texter som tvingade honom i exil, Marquis de Sade finner ständigt nya, ofta ganska besvikna, läsare och fatwan mot Salman Rushdie mångdubblade upplagan av Satansverserna.

Det är inte utan att denna mystik riskerar att bli till ett romantiskt skimmer, som när kritikern George Theiner 1984 i brittisk teve beskrev den västerländska litteraturen som ”fullständigt värdelös och i avsaknad av kvalitet […] de stora skildringar av den mänskliga själen, mästerverken, kan enbart springa ur själar som krossas av regimer som den i Tjeckoslovakien”.

Men kanske är det inte de stora skildringarna av den mänskliga själen som makten i själva verket behöver oroa sig för. Den amerikanske bokhistorikern Robert Darnton har studerat trycklistor med verk som smugglades in i Frankrike från Schweiz i stora upplagor under upplysningstiden.  Han drar slutsatsen att det var smädesskrifter och satirer som eldade på föraktet mot monarkin och påverkade samhällsutvecklingen – inte Voltaires, Rousseus och de andra filosofernas verk.

Men hur var det då i det Tjeckoslovakien där generalsekreterare Gústav Húsaks regim, efter de friare åren 1968–69, sannerligen gjorde sitt yttersta för att krossa de skapande själarna och förbjuda deras mästerverk. Efter Warszawapaktens invasion 1968 försattes landets kulturliv i en extrem situation. Av det tjeckoslovakiska författarförbundets 590 medlemmar uteslöts 473 och 130 svartlistades och försattes med publiceringsförbud. František Janouch noterar i sin dagbok 1973 om regimen att: ”Den vaktar sina gränser för litteratur och trycksaker strängare än för hasch och marijuana … Regimen är rädd för anekdoter, för cirkulerande manuskript och böcker från emigrantförlagen.”

Sättet för dessa författare att sprida sin litteratur blev genom samizdat, samlingsnamnet för egentillverkade underjordiska böcker som spreds i östblocket. Produktionen av en samizdatbok gick oftast till så att texten skrevs av med så många tunna karbonpapper som fick plats runt skrivmaskinsvalsen. På så sätt kunde man få sju till femton kopior på en avskrivning. Exemplar som sedan spreds från hand till hand och fortsatte att lånas ut för att skrivas av och spridas vidare av läsaren.

Redan 1990 upprättades i Prag samizdatbiblioteket Libri Prohibiti av dissidentförläggaren Jiří Gruntorad, men det skulle dröja ytterligare decennier innan forskningen förstod värdet av samlingen med över 30 000 samizdat- och exilböcker.

När jag själv kring millenieskiftet började intressera mig för denna bokutgivning kunde jag när jag frågade efter samizdatböcker på antikvariat i Tjeckien mötas av oförståelse och motfrågan: Varför vill du ha det, de finns ju i nytryck? Men personer som hade varit en del av rörelsen tog gladeligen emot mig för att berätta, tacksamma för ett intresse de väntat på.

Under Sammetstevolutionen var de intellektuella rösterna med Václav Havel i spetsen ledande. Under de kommande åren på 90-talet skulle de tidigare officiella författarskapen snart falla i glömska medan de förra dissidentförfattarna utgavs och lästes i massupplagor, från 1950-talets katolska präster till unga samtidsskildrare som skrev på talspråk och aldrig tidigare publicerats. Samizdattidskrifter började ges ut officiellt och en kulturtidskrift som Revolver Revue är än idag en av Tjeckiens viktigaste. Havel själv uttryckte det: ”Farväl samizdat […] välkommen tryckpress, välkommen nya läsare, välkommen frihet!”

Samtidigt blev den nya situationen något av en paradox för nu stod författarna utan den särskilda funktion de tidigare haft. Författandet blev en privat angelägenhet vilket också märktes i litteraturen som kom att bli mer självcentrerad.

De forskare som försökt undersöka hur stor läsekretsen av samizdatböckerna var har ställts inför en omöjlig uppgift: själva principen för spridandet var ”ställ inga frågor om du inte behöver ställa några frågor”. Att sitta inne på kunskap var det samma som att ha information som kunde vara av intresse för säkerhetspolisen StB och därmed en risk för både dig själv och den från vem du fått boken.

Kanske är det talande att Václav Havel i samtalsboken ”Fjärrförhör” från 1986 säger att han inte särskilt väl känner till den tjeckiska exillitteraturen. Och att den kanadensiske Tjeckoslovakienforskaren H. Gordon Skilling bekriver samizdat med det grekiska ordet batrachomyomachia, ett slag mellan möss och grodor av intresse endast för de direkt inblandade.

Mängden läsare är dock kanske inte av lika stor vikt som att se vilken roll de ändå spelade i samhällsförändringarna. Eller som författaren Ivan Klíma en gång uttryckte det för mig över ett glas lemonad på sitt arbetsrum:

”Du måste förstå, ingen brydde sig vad jag skrev för något, det var mycket viktigare om vi slog Sovjet i hockey än något jag någonsin skrev.  Men samizdatböckerna fick oss som skrev och trodde på en förändring att känna att vi inte var ensamma, de var ett kitt som höll oss samman.”

En paradox för Húsaks, med Havels ord, posttotalitära stat och hårdförhet mot det fria ordet var att personer som annars inte att hade något samröre kom samman. En katolsk präst hade kanske inget direkt gemensamt med avantgardistiska poeter, inte heller äldre filosofiprofessorer med progressiva rockmusiker, ändå så dök Jan Patočka upp på spelningar som Havel ordnade i sin sommarstuga med rockbandet The Plastic People of the Universe och när gruppen arresterades ledde det till att de tog initiativ och undertecknade Charta 77. Förtrycket förde samman en dissidentgrupp som var estetiskt och även politiskt diversifierad, vilket också kom att märkas och splittra den efter demokratiseringen.

Stora delar av den tjeckiska intelligentia som varit involverad i skrivandet och distributionen av samizdat fick en direkt betydelse för sammetsrevolutionen. Inte bara de som konkret engagerade sig politiskt  utan också många skribenter som blev reportrar, korrespondenter och krönikörer inom den nya pressen. Skribenter som stod bakom ett idéspridande som tidigare varit begränsat till samizdatläsekretsen men nu fick fri distribution till sitt förfogande. En roll som ”lärare i demokrati”, som det har uttryckts, där traditionen med spridandet av samizdat låg till grund för den demokratiprocess som följde. Böckerna omkullkastade inte regimen men som författaren Jáchym Topol har sagt: ”Över hela Österuopa förberedde dissidenterna folket på demokratin”.

Och till det bidrog de förbjudna böckerna och tidningarna som hamrades fram på skrivmaskiner.

Per Bergström, förläggare

Litteratur

Darnton, Robert, The Forbidden Best-Sellers of Prerevolutionary France, New York 1995.

Glanc, Tomas, Samizdat Past & Present, Prag 2019.

Havel, Václav, Fjärrförhör, Stockholm 1990.

Havel, Václav, En dåre i Prag, Stockholm 1990.

Janouch, František, Nej, jag klagar inte. Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 1968–75, Stockholm 1981.

Priban, Michal (red.), Ceske literarni samizdat 1949–1989, Prag 2018.

Skilling, H. Gordon, Samizdat and an Independent Society in Central and Eastern Europe, Ohio 1989.

Theiner, George (red.), They shoot writers, don't they?, London/Boston 1984.

Ljud

Filaments av Scott Buckley: www.scottbuckley.com.au samt skrivmaskinsknappande från Sveriges radios arkiv.