Människor är farligare än elefanter: Alice Petrén, Bangui

3:19 min
Utrikeskrönika 5 december 2019.

Bangui, torsdag morgon, och ni är fullt ursäktade om ni inte vet i vilket land Bangui är huvudstad.

Centralafrikanska republiken – CAR – ett bortglömt land mitt i Afrika. Det är fullt av rikedomar, men så fattigt att det inte ens finns några sjukhus att tala om.

Undernäring, barn som far illa och sjukdomar rapporterar vi ofta om från fattiga länder, det gäller också här i överflöd, men det som slog mig genast när jag kom hit till Centralafrikanska republiken, som klassas som ett av världens fyra farligaste länder – det var något ytterligare utöver tomma magar, malaria och hiv.

Jag ska strax berätta vad.

En ung kvinna med en djupt urringad knallrosa tröja och en vattenflaska i handen gick omkring sent i förrgår kväll på hotellet och slog sig i slang med några av gästerna här – män. Det kom några tjejer till. Mitt hotell anses vara det säkraste i Bangui och de unga tjejernas behov av pengar hotar nog inte det. I lobbyn ser jag dagtid höga militärer, diplomater, affärsman och även ministrar skaka hand med varandra och i baren hörs många olika språk; kinesiska, arabiska, ryska och förstås mycket franska.

Hotellet är som en miljö hämtad ur en av John Le Carrés eller Graham Greenes spionromaner. Här pågår mycket aktivitet. Ja, vad avtalas egentligen här?

Utlänningar som kommer för att arbeta i Centralafrikanska republiken kan inte ta med sig sina familjer. Här finns varken skolor eller vård för några medföljande. Men det är gott om utländsk personal, FN-anställda, militärer och affärsmän. Utan biståndspengar från omvärlden vore landet än mer i kaos, men allt tycks inte gå till befolkningens stora behov.

För anställda inom FN och organisationer råder utegångsförbud efter klockan tio på kvällen. Man rör sig inte ute kvällstid i Centralafrikanska republiken. Det mycket brutala inbördeskriget 2013 spädde på ett redan svårt läge. Milisgruppernas våld, överfall och våldtäkter gör att var fjärde centralafrikan fortfarande är på flykt utanför eller i landet.

I tisdags flög jag norrut till flyktingläger där hyddorna stod i räta led. Det var prydliga rader men ack så tomt kring hyddorna. Jag såg någon enstaka brunn med färskvatten och det som slog mig mest var att praktiskt taget ingen hade någon elektricitet. Någon enstaka solpanel låg utlagd, men få syntes alls till. Fläkt, kylskåp och moderniteter är mycket långt från dessa flyktingars vardag. Där fanns knappast heller någon mobiltäckning.

Vi talar om Afrika där mörkret faller becksvart. Där det knappt finns vägar. Det är inte lejon och elefanter som utgör hoten mot dessa flyktingar, utan andra människor.

Det räcker att vara bara lite mörkrädd som jag är för att föreställa sig skräcken som de genomlever mest varje natt. Ingen mobil, ingen elektricitet och för övrigt egentligen ingen att ringa för att få hjälp.