Skoputsaren från Piranshahr: Cecilia Uddén, Kairo

3:31 min
Utrikeskrönika 12 december.

Här är Kairo, torsdag.

Jag visste ju att det inte var en saga ur “Tusen och en natt”, berättelsen om skoputsaren från Piranshahr och ayatollans spioner. Men hur förklarar man det för en säkerhetsavdelning vars jobb det är att vara paranoid?

Jag var i Iran. Gick upp på hotellrummet för att kopiera ljudfiler från bandaren till datorn. Men datorn var borta! Iskall skräck tog stryptag om mitt inre.

Hade den iranska underrättelsetjänsten varit inne i mitt rum och tagit datorn? Hade de redan hunnit hört mina rapporter om hur iranska regimen förnekade att man skjutit ihjäl demonstranter och kallat de för utländska agenter?

Andas lugnt. Det måste finnas en förklaring.

Hotellreceptionisten var inte road när antydde att någon varit inne i mitt rum och tagit min dator. Hotellets nyckelelektronik visade att ingen annan nyckel än min egen öppnat min dörr.

Andas lugnt. Jag rannsakade mitt jetlaggade minne, anfrätt av sömnbrist, gick igenom alla rörelser minut för minut, ringde alla jag träffat under eftermiddagen och började långsamt misstänka att jag trots allt tagit med datorn ut ur hotellet, insvept i Tehran Times. Lade jag den kanske ifrån mig där på bänken utanför hotellet medan jag och tolken väntade på taxi? Och glömde den?

Hur skulle jag förklara detta för säkerhetsavdelningen på Sveriges Radio – vars uppgift är att vara paranoid?

Datorn fjärrspärrades från Stockholm och efter en ångestfylld natt gick jag och tolken runt till alla butiker på gatan och frågade om någon möjligtvis lämnat in en dator.

Skoputsaren som brukar sitta utanför hotellet kom fram till mig och sa “dollar”. Jag trodde att han ville att jag skulle svartväxla och viftade bort honom. Det gjorde tolken också, skoputsaren från Piranshahr pratade framförallt på den kurdiska dialekten kurmanji, tolken förstod honom inte och jag hörde bara ordet dollar.

Det var hittelön han ville ha.

Välsignade skoputsare från Piranshahr. Han hade sett hur jag hoppade in i taxin och lämnat datorn på bänken. Han stoppade min laptop i lådan med skokräm och med sju barn att försörja hoppades han nu på hittelön.

Hur förklarar man det för en säkerhetsavdelning vars uppgift det är att vara paranoid?

Jag hörde ju själv hur naiv och lättlurad jag lät när jag berättade den “Tusen och en natt”-liknande historien om skoputsaren från Piranshahr som vänligt vaktat min laptop över natten, medan säkerhetsavdelningen såg framför sig hur ett illvilligt persiskt ayatollahvirus skulle sprida sig i hela Sveriges Radios interna system så fort jag kopplat upp mig.

Men... hur jag än försökte kunde jag inte se framför mig hur skoputsaren gick till underrättelsetjänsten och sa: “hej, jag har en laptop här som tillhör en utlänning, vad får jag för den?” utan att underrättelsetjänsten hade hånskrattat åt den fattige mannen och sagt: “Gå hem med dig, gubbe!”

Han hade varit chanslös gentemot funktionärerna, det visste både han och jag. Men hur förklarar man det för en säkerhetsavdelning vars jobb det är att vara paranoid?

Skoputsaren fick sin hittelön, min laptop dammsugs nu på virus, och strax hoppas jag att säkerhetsavdelningen, vars jobb det är att vara paranoid, ska bekräfta min övertygelse om att de flesta människor, särskilt skoputsare, är goda och att en jetlaggad korrespondent faktiskt kan vara med om något som låter som en saga ur “Tusen och en natt”.