Att kräkas och äta get: Jesper Lindau, Kiev

3:07 min
Utrikeskrönika 18 december.

Kiev, onsdag.

Det snurrade hejvilt och jag kunde inte ens titta ner på mobiltelefonen. Taxin in till staden från flygplatsen förvandlades till en gungig 50-talsbuss. Jag fick titta ut, letade efter horisonten, precis som mamma och pappa sade att man skulle göra när man blev illamående på segelbåten när jag var liten.

Allt gick snabbt genom receptionen på hotellet, hissen kändes som en snigelkaravan. Väl uppe på rummet kom äntligen förlösningen, de där massiva kaskadkräkningarna som sprejade runt mig som om jag vore en vattenspridare i trädgården. Jag kände mig som en kräksjuk bebis, eller möjligen som lilla Regan i Exorcisten. Det var ändå väldigt förlösande.

Troligen var det morgonens något märkliga frukostmat i Nur-Sultan, eller kanske den där bulgurgrytan på planet. Någonstans hade en mörk ondsinthet i alla fall simmat runt, någon lurande monstruös Alien-bakterie med förlossningsdrömmar. När den akuta kräkfesten var över så – hallå, nu var jag ju 450 mil från Stockholm – det fanns intervjuer inbokade.

Vi åkte långt ut på landsbygden. Gungandet i bilen hade upphört, men det var lätt att hålla sig för skratt i baksätet. Det första huset vi besökte hade en röd järnport. I en liten trädgård stod 7 brunleriga getter i snömodden och tittade på mig när jag halkade förbi.

Vi visades in i ett litet kuddrum och familjen satte sig runt det låga bordet. Jag var lite ivrig att komma igång, men pappan sa att visst får han den där rödhåriga vifta med sin mikrofon men det – det tar vi efter maten.

Tonen var glasklar. Gästfrihetens lag var huggen i sten. Jag tittade på skålen med kex, den kanske jag klarar av att äta. I köket slamrades det, vi satt och pratade om ditt och datt. Sen kom ett enormt rykande fat in.

Jag kikade in över fatets kant. På en bädd av simmig pasta med löksmak, där låg ett Kebnekaise av kött. Inga små fjuttben utan skånkar stora som björnlår. Jag tog snabbt ett par kex och bad om mer te.

Alla andra högg in. Min passiva inställning till köttet noterades dock. Den veka nordbon behöver matas så det allra största av köttbenen lyftes då fram mot mitt ansikte, små avlånga fettslamsor och nykokta dallriga senor hängde och dängde runt köttklumpen. Jag frågade artigt: ”Är det lamm?” – ”Nej, det är vår get”.