Bara för att få se apotekarens min: Cecilia Uddén, Kairo

5:36 min
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Aldrig blir smaklökarna så patriotiska som under julen. Det är då vi utlandssvenskar dreglar över glasmästarsill, kryddpepprad julkorv, pepparkaksdeg med pomeransskal, och Cajsa Wargs kryddskinka med skånsk senap.

Visserligen är jag inte så förtjust i lutfisk, men vad gör man inte för att en gång om året få se apotekarens min här i Kairo.

– Hej, jag skulle vilja ha två och ett halvt hekto kalciumhydroxid, Ca(OH)2 alltså, och ett och ett halvt hekto natriumkarbonat, Na2CO3.

I en region där militanta grupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat kan man inte klandra apotekaren när han tittar misstänksamt på mig och undrar vad jag ska ha detta till. Matlagning känns inte som ett övertygande svar. Jag märker hur nervös jag blir när jag ska försöka förklara att vi lutar torkad vit fisk och sen kokar den och serverar med bechamelsås och ärter.

– Bechamel, säger apotekaren hänfört.

Jag ser att han drömmer sig tillbaka till sin barndoms bechamel, vilket är namnet på stabbig egyptisk makaronipudding med kladdig fet vit sås.

Det är inte alls jul här just nu.

Egyptens tio miljoner kristna, kopterna, firar jul 6 och 7 januari, en vacker, stram, okommersiell jul, där det man ser fram emot inte är presenter, utan att få äta kött och mjölkprodukter för första gången efter den långa julfastan då många kopter blir veganer, förutom att de får äta fisk.

Det är alltså egentligen två veckor kvar till julafton, men eftersom Egypten är ett land där mottot lyder: Everyday is a holiday unless otherwise proven, varje dag är helg och fest så länge motsatsen inte kan bevisas, så har nästan alla mina muslimska vänner julgran hemma. De har uppblåsbara plasttomtar, ljusslingor på balkongräcket. De stora hotellen överträffar varandra i juldekorationer och ljuskreationer på taket där Rudolf drar tomten i en släde över snön. Och från Mosul i Irak till Beirut i Libanon och här i Kairo kan man höra den kända libanesiska sångerskan Fairuz sjunga bjällerklang på arabiska.

Men det här är ingen självklarhet, det finns grupper, både bland muslimer i hela Mellanöstern och judar i Israel, som vill förbjuda kristna juldekorationer och extremister som hävdar att det går emot Guds vilja att önska sin kristna granne god jul. Ibland undrar jag om det är av så kallad kulturkänslig rädsla som det stora svenska möbelvaruhuset i sina butiker i Israel och Egypten varken säljer röda servetter, röda ljus, rött omslagspapper eller ens pepparkakor nu i juletid när det trots allt finns många i Mellanöstern som längtar efter just detta.

En palestinsk journalist som jag känt länge, han kommer från Gaza, han var i Kairo i förra veckan för att genomgå en komplicerad sköldkörtelundersökning som inte kan göras i Gaza – där man får ett radioaktivt ämne insprutat i kroppen för att sen se hur sköldkörteln reagerar.

Han hade väntat på utresetillstånd från Gaza för att göra denna undersökning i sex månader och reste sen fram och tillbaka mellan Gaza och Kairo över livsfarliga norra Sinai med IS-terrorceller – och så Suezkanalen där Gazabor kan få vänta i upp till tre dygn för att ta färjan över.

Det är en resa på fyrtio mil. Förr tog den sex timmar, i dag flera dagar.

Min journalistvän tillbringade ett par dagar här i Kairo innan han började längta hem till sina barn. Han sa att han ville hinna hem till jul och att han skulle gå i kyrkan med sina barn. Ja, vi är muslimer, tillade han, men när extremister i Gaza säger åt oss att vi ska avstå från att önska våra kristna grannar god jul, ja, då går jag i midnattsmässan i kyrkan med mina barn för att de inte ska bli inskränkta i isolerade Gaza.

I Gaza, där terrorgrupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat, har jag också stött på en tomteskyltdocka med saxofon och gått in i en bokhandel där de spelade “Jingle bells” på arabiska.

God jul Sverige från min journalistvän i Gaza och från mig,