Vem bryr sig om Raz Mohammed: Lubna El-Shanti, Stockholm

2:44 min
Utrikeskrönika 13 januari 2020.

Stockholm, måndag.

I dag tänker jag på fjortonårige Raz Mohammed. Den afghanske pojken som torterade en liten mus på det numera nedlagda migrantlägret Vucjak i Bosnien, precis på gränsen till EU-landet Kroatien. Han hade virat ett snöre runt musens tassar och hängt den upp och ner på en pinne.

– Det är den kroatiska polisen, sa Raz Mohammed och skrattade, när jag frågade om det kraftlösa djuret

Han hade själv för några dagar sedan försökt ta sig över gränsen till Kroatien. En vandring som migranterna kallar för “The Game”.

Som flera gånger förr hade han gripits av den kroatiska polisen, misshandlats och skickats tillbaka till Bosnien igen, berättade han och därav hans hämndlystnad.

Jag tänker på Raz Mohammed för att jag undrar hur många gånger sedan har spelat det livsfarliga spelet sedan vi sågs, gått över de skogbeklädda bergen, över områden där minorna från Bosnienkriget på 90-talet finns kvar, övernattat i skogen och gömt sig.

Jag undrar vem man blir när ens ungdom går ut på att komma över en gräns. När ens ungdom går ut på att sova i ett plasttält i ett provisoriskt läger utan toaletter eller rinnande vatten, omgiven av andra i samma situation.

Ensamma pojkar som Raz Mohammed ska egentligen bo i familjeläger, men enligt flera volontärer och hjälparbetare som jag pratat med händer det att de förskjuts av familjerna, blir utanför och i stället söker sig till läger för ensamma män, som det numera nedlagda lägret Vucjak.

Jag vet inte vad Raz Mohamed har varit med om under det senaste halvåret, sen han lämnade Afghanistan men jag vet hur det är att vara fjorton och vilken skör tidsperiod det är och hur beroende man är av vuxna som bryr sig.

För vem bär egentligen ansvar för honom, vem skyddar från allt som han kan utsättas för? Vem berättar vad som är rätt och fel? Om kärlek, om relationer om varför man inte torterar möss.

Jag minns att jag tänkte på just det när jag iakttog Raz Mohammed när han stod där och småretades med några andra killar. I samma stund kom en hjälparbetare fram och Raz Mohammed sken upp som en sol.

– Uncle, uncle, ropade han.

Hjälparbetaren klappade på sin mage och sen pekade på Raz Mohammed, ett sätt att fråga om han var hungrig. Raz Mohammed svarade knappt, i stället omfamnade han hjälparbetaren, som skakade på huvudet, märkligt röd av kramen.

Kanske finns det någon som bryr sig trots allt.