De ukrainska papegojorna och kärleken: Jesper Lindau, Novgorodske

2:42 min
Utrikeskrönika 22 januari 2020.

Novgorodske, onsdag.

Om de ukrainska papegojornas förmåga att skapa kärlek.

Ni vet den där ryska dockan av trä – Matrjosjka – man öppnar den – så finns en mindre där inne, så öppnar man den – så finns en mindre, och så vidare ner till den minsta, kalla den kärnan eller hjärtat.

Så kan ett krig vara. Det finns som en förväntan, målad på den där yttre dockan, om svärta, våld och död, om alla dessa offer.

Det är en sann bild av krig, det är helt fruktansvärt.

Men om man enbart skildrar krigsoffer på det sättet, eller för den delen vilken grupp som helst, flyktingar, någon religiös grupp eller fotbollsfans, så förnekar man människorna deras egen mänsklighet – man är ju främst individ.

I ett krig finns så mycket mer – det finns andra delar eller dockor där inne i kriget – det finns glädje, förälskelser, god mat och papegojor.

Häromdagen i östra Ukraina. Vi åkte ut mot fronten, till en liten ort, det skulle handla om den evigt pågående beskjutningen.

Vi stod uppe på en stor vidsträckt ås. Långt bort i fjärran fronten; i ett grått, molnigt, dystert vinterdis, den andra sidan, de som skjuter åt det här hållet.

Där uppe stod några hyreshus och vi slank in igenom en dörr, det stod ungdomsklubb på en skylt.

Ivan stod där. Det var nog 40 år sedan ungdomen för honom men – ”Kom får ni se”, sa han. In i en korridor, en brun ståldörr och där inne sprack Ivan upp i ett leende.

Papegojor.

Burar i tre våningar. Glada gröna papegojor. Pigga blåröda papegojor, massor av vilda färgglada småfåglar som kvittrade.

Och Ivan – han lyste upp där inne, när han berättade allt om parningar, matvanor, individuella särdrag och om vem som var mamma och pappa till vem av pippifåglarna.

Allt om granatkastare och artilleri där utanför – det upplöstes i det gråa diset.

”Där ute, där är kriget”, men här inne är Ivan hos sig själv, hos fåglarna.

Papegojorna – dom är som krigets avskalade minsta trädocka – kärnan, hjärtat.