Ryska orker drömmer om upprättelse

9:55 min
Är alverna i Tolkiens "Sagan om ringen" nazister? Och orkerna ryssar? Skribenten Lars Lovén guidar till det komplicerade ryska mottagandet av en av världens mest sålda böcker.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad gör man om man uppriktigt älskar en bok, men inser att man själv stått modell för antagonisten? Och när man försöker identifiera sig med fienden upptäcker att den inte bara är ond, utan även genetiskt förutbestämd att vara det, och dessutom saknar rimliga motiv för sina handlingar? När den är en ork.

Den ryske författaren Kirill Eskovs roman ”Den sista ringbäraren” bygger på idén att “Sagan om ringen” är segrarnas propaganda, ett uppenbart lögnaktigt verk för att försköna ett brutalt krig och det efterföljande folkmordet. Här får man följa en orkisk sjukvårdare från det vetenskapligt avancerade och relativt toleranta Mordor på flykt undan västmakternas utrotningskrig. Men kanske ska vi inte använda ordet ork, det är ett rasistiskt och fördomsfullt uttryck.

Boken är en litterär lek i en åtminstone 2000 år gammal tradition där ett av de äldsta bevarade exemplen är den grekiske talaren Dion Chrysostomos “Trojanska tal.”

Chrysostomos, som är en pseudonym och betyder guldmun, hävdar att grekerna inte alls vann det trojanska kriget. För att visa det använder han sig av stycken ur “Illiaden” och “Odysséen” men tolkar dem på motsatt sätt mot det gängse. Till exempel menar han att hemvändarna inte möttes som återvändande hjältar utan som en slagen armé.

På ytan kan det påminna om den kontrafaktiska litteraturen, den som i sin mest kända form handlar om att Nazityskland vunnit andra världskriget. Men bara på ytan. Där den kontrafaktiska litteraturen tar avstamp i den verkliga historien men ändrar på själva förutsättningarna så utgår de litterära omskrivningarna från fiktiva världar men är mycket noggranna med fakta, om uttrycket tillåts. Man skulle istället kunna tala om ett slags konspirationsteoretisk läsning och sedan omtolkning, som menar sig blottlägga djupare sanningar som döljs i – och av – originalverken.

Kirill Eskovs något omständliga metod går ut på att dekonstruera en tänkt episk berättelse som visserligen är identisk med Tolkiens trilogi men som han tänker sig inte är skriven i 1900-talets Europa utan i Midgård, långt efter ringens krig. Det låter honom betrakta texten som en historisk källa och ställa kritiska frågor till den. Slutligen rekonstruerar han en snarlik värld med samma grunddrag. Geografin, kronologin och huvudpersonerna finns där. Men annat, som idén om raser med genetiskt förutbestämda karaktärsdrag, har fått stryka på foten. Det stämmer inte med vår världsbild, resonerar Eskov, så hur ska man tolka de partierna? Ett sätt är att se texten som ett propagandaverk med syfte att avhumanisera fiendesidan.

Och den där historien med Aragorn. Det dyker upp en okänd typ med en overifierbar 1000 år gammal släkthistoria och gör anspråk på Gondors tron. Och så lyckas han faktiskt bli kung. Det är uppenbart att han måste ha haft starka krafter bakom sig som ville placera honom på tronen. Kanske är han i själva verket bara alvernas marionett?

Fakta, eller “fakta”, är det kit som fäster omtolkningen vid originalverket, som låter de båda versionerna skava mot varandra och skapa den spänning som den här sortens text lever på, där mening uppstår ur det faktum att texterna skiljer sig åt.

Rent krasst rör det sig ju inte om fakta alls, för vad säger att Dimmiga bergen är verkligare än orkernas genetiskt betingade ondska? Men det spelar mindre roll så länge det fungerar. Det är illusionen av att omtolkningen bygger på fakta som är det viktiga. Misslyckas tricket, eller om man hittar på för mycket alternativ fakta, framstår det som om man skapat en helt annan fiktiv värld och omtolkningen tappar ofelbart i kraft.

Men det är inte bara originalets fiktiva verklighet som omtolkningen hämtar mening ur, på andra sidan finns den vanliga verkligheten. För Chrysostomos tal handlar inte bara om det trojanska kriget, de fyllde också en politisk funktion för samtida läsare i den romerska provins där Troja tros ha legat och som Chrysostomos själv härstammade från. Texterna återupprättar trojanerna, originalverkens förlorare och det helt oavsett om Chrysostomos själv trodde på det han skrev eller om det bara handlade om en intellektuell lek, något som är omstritt.

På samma sätt är romanen ”Den sista ringbäraren” inte bara ett tillrättaläggande inom Tolkiens universum. Den är också ett försvarstal för ryssarna.

I det som var Sovjetunionen finns nämligen en vitt spridd idé om att ”Sagan om ringen” egentligen handlar om kalla kriget, att Mordor är Sovjet och orkerna ryssar.

Länge fick Tolkiens böcker inte ges ut i Sovjet, bortsett från en tillrättalagd version av Bilbo där extra känsliga ord, som “personlighet”, i beskrivningen av draken Smaug, hade tagits bort. Det kunde nämligen leda tankarna till ordet “personlighetskult” och i sin tur till Stalin.

Och när den första delen av “Sagan om ringen” till slut ändå översattes i början av 80-talet så höll Ronald Reagan sitt tal om Sovjet som ondskans imperium, ett tal där han enligt många uttolkare lånade från den gode trollkarlen Gandalf. Det bekräftade vad man inom den sovjetiska ledningen hela tiden trott, Tolkien syftade på dem. Utgivningen av bok två och tre stoppades och den allegoriska läsningen blev etablerad på allvar.

Det är myllan för den ryska revisionistiska tolkienlitteratur som uppstått efter Sovjetunionens fall och som “Den sista ringbäraren” är en del av. Ett annat viktigt verk är Elhe Niennas “Ardas svarta bok”. Där har Tolkiens onde gud Melkor, mer känd som Morgoth, huvudrollen. Karaktären lånar också en hel del från Satan i John Miltons “Det förlorade paradiset”.

Det finns också något i själva formen för litterära omtolkningar, i hur upptagna de är av påstådda orättvisor och upprättelse, som gör att de lämpar sig extra väl för revanschistiska projekt. Genom all skenbar beröring med fakta och sökandet efter en sann version får de till slut en aura av verklighet. Eller åtminstone av att ha bäring på verkligheten.

Vilket de naturligtvis har, eller naturligtvis inte har, beroende på vilken kraft man tillskriver litteraturen och hur rimliga man tycker att de allegoriska läsningarna är.

Men vill man undvika allt det litterära krånglet finns det också ett enklare och betydligt mer rättframt sätt att göra revanschistisk politik av Tolkien, ett sätt som blivit allt mer populärt i takt med att nostalgin för Sovjet vuxit.

Nationalistiska debattörer har fört fram idén att ryssarna måste bli orker igen och sluta låtsas vara alver. Och då talar vi inte om känsliga och intelligenta orker i Kirill Eskovs anda utan om den vanliga sorten, starka och hänsynslösa krigare i strid mot en degenererad och tolerant västvärld.

Den mest vältalige av ork-apologeterna är Mikhail Elizarov. I hans ”Orksång” är ”Sagan om ringen” propaganda, alverna nazister och ryssarna orker, och så är vi tillbaka där allt började, med hjältar och avhumaniserade fiender, och vilka som är vad, det är avgjort redan från början, det beror på rasen. Eller nationen, om man så vill. Det är en strikt dualistisk och på många sätt väldigt tolkiensk läsning. Bara det att den håller på andra laget.

Lars Lovén, skribent och kritiker

Musik: Machina av Scott Buckley – www.scottbuckley.com.au