När protester blir till hot

30 min

Sverige satsar på vindkraften och i dag byggs det ett vindkraftverk om dagen. Men bakom den stora utbyggnaden finns hårt motstånd, konflikter och hot. Kaliber fortsätter granskningen om vindkraftens baksida.

– Här har de samlats nu, de är inte många men de verkar ganska arga, vindkraftsmotståndarna. Vindkraft är subventionerad miljöförstöring står det på den största banderollen.

­– Man kallar det här vindkraftspark, men detta är ju en industri.

– Nu måste vi fortsätta kämpa för att det här ska bli bra – JA!

Demonstrationer mot vindkraft runtom i landet från förra året.

– Vi är här i dag för att vi ska tala om att vi är ledsna och djupt bedrövade över att vår miljö där vi lever och verkar ska bli vindindustri.

Framtidshopp, eller social katastrof - vindkraften väcker känslor. Bygder delas upp i för och emot.

Förra veckan berättade Kaliber om hur vindkraften är vår tids stora energisatsning, men hur en lagändring flyttat fokus från ren energi till tvivelaktiga pengar.

I dag ska det handla om hur det organiserade motståndet mot vindkraften har vuxit sig allt starkare i takt med vindkraftsutbyggnaden. Hur de som arbetar med att planera och bygga vindkraften upplever att motståndet försvårar och fördröjer deras arbete, och om hur motståndet på sina håll har gått överstyr.

– Jag har ju fått en del mail som jag inte tycker hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag har fått en del mail med personliga påhopp ifrån människor som jag trodde att jag kände.

Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.

– Det har förekommit trakasserier, jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.

– I början var det väldigt jobbigt när de skrev en massa skit om mig på hemsidan, men sedan så kom jag över det där, men jag vet att mina barn och mina kompisar gick in och kollade och tyckte att det var förskräckligt, att det var hemskt att det stod en massa saker som inte var sant.

Gunilla Hedin och Håkan Johansson – två lokala politiker från olika platser i Sverige som har upplevt hur vindkraftsmotståndet har blivit hotfullt. 

– Det påverkar när man går till simskolan, man träffar varandra på olika avslutningar, på ICA, man träffar varandra. Och spänningen finns ju kvar. Man är så himla upprörda över de här grejerna, de som är mot är så himla upprörda och tror att det är så himla farligt och de är så ilska av sig. Och sedan finns det de som vill bygga som också blir ilskna. Det är som ett täcke över hela kommunen, inget händer. Allt ska överklagas, allt ska bråkas. Det är inte bra alls, det är inte bra i skolan, det är inte bra någonstans. Det är skogsbygd mot slättbygd – istället för att vi tar den här kommunen framåt ihop så blir det en fråga som lägger locket på alltihop.

Flera vindkraftsprojektörer Kaliber har talat med har också upplevt de här hotfulla stämningarna.

Men först - hur blev vindkraften en så omtvistad fråga? 

Bilens anti-sladdfunktion har gått igång flera gånger när vi parkerar bilen på Storgatan i Linköping, på en av vinterns hittills snöigaste dagar.

På en tvärgata ligger RGP Vindkrafts kontor, där Rolf Pettersson arbetar med att planera för och bygga vindkraft.

– Vi har märkt att det har blivit stor skillnad senaste åren helt klart, mycket beroende på det organiserade motståndet. Och vi var nog rätt förskonade från sånt här i början när man höll på. Jag har ju hållit på länge, första tio åren var det inga större problem överhuvudtaget. Men sedan kom det här organiserade motståndet även upp till Östergötland.

Men generellt sätt är svenskarna positiva till vindkraft som energikälla. SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas åsikter kring bland annat vindkraftsfrågan – och enligt undersökningen för 2011 var det bara 1 procent som helt ville avstå från energikällan. Nästan nio av tio svenskar ville satsa mer eller lika mycket på vindkraften som i dag.

Men det är en annan sak när ett eller flera vindkraftverk ska byggas i människors direkta närhet. Det här beskrivs ibland som NIMBY-effekten – not in my back yard – eller – inte på min bakgård – och betyder att de som får vindkraften inpå knuten ofta är de största motståndarna.

Karin Hammarlund jobbar som forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp och konsult inom landskapsanalys. Hon har studerat vindkraftsmotståndet. Precis som med kärnkraften på 80-talet är vindkraft en fråga som rör upp känslor, säger hon.

– Det finns nästan ingen som säger att jag rycker på axlarna när man pratar om vindkraft, antingen älskar man det eller så hatar man det. 

Vindkraftsmotståndet har blivit mer organiserat och kan upplevas som militant och aggressivt, säger Karin Hammarlund.

– Om man känner att min inte har fått sin röst hörd, då klart att man blir mer och mer uppfinningsrik i hur man ska få sin röst hörd. Och då handlar det ofta om att väcka opinion på ett eller annat sätt. Just när man pratar om det utifrån det etablerade vindkraftsmotståndets perspektiv så verkar vindkraft vara väldigt, väldigt farligt. Och det klart, om man kan få det att framstå som väldigt farligt är det många som vänder sig dit för att få stöd och som är oroliga. Känner man sig hotad och trängd, då blir man militant. Antingen så ger man sig eller så kämpar man för sin sak.

Ja, vi ska prata om vindkraft nu och en stund framåt, detta mot bakgrund…

I P4 Skaraborg kunde man i juni förra året höra några av de vanligaste argumenten för och emot vindkraft, i en debatt mellan vindkraftsmotståndaren Jonny Fagerström och vindkraftsföretagaren Anders Schönborg.

– Vindkraften är i dag helt onödig, vi går i Sverige mot ett elöverskott.

Anders Schönborg, hur lönsam är vindkraften?

– Framför allt är det väldigt lönsamt mot miljön.

Och det är ofta de här argumenten som hörs – motståndarna tycker att vindkraftsutbyggnaden är obefogad och att den förstör människors och djurs livsmiljö. Medan förespråkarna framhäver att det är en ren energikälla och att Sverige har goda förutsättningar för vindkraft.

Men i det här programmet ska vi inte ge oss inte i debatten för eller emot, utan istället berätta om förhållandena för de som på olika sätt berörs av vindkraftsutbyggnaden.

I takt med den snabba utbyggnaden av vindkraften har motståndet blivit både starkare och mer välorganiserat, framför allt genom den rikstäckande paraplyorganisationen Föreningen Svenskt Landskapsskydds arbete. De har funnits sedan 1999, men det är de senaste två, tre åren som föreningen har vuxit som mest. Enligt egna siffror engagerar de 30 000 medlemmar i dag.

På föreningens hemsida kan man läsa att storskalig etablering av vindkraft är det största hotet mot vår natur och mot vårt kulturarv.

Jonny Fagerström är talesperson för föreningen, och hans namn dyker upp så fort det talas om vindkraftsmotståndet.

– Vi räknar med att 150 000 människor på landsbygden kommer att bli drabbade om man ska bygga ut vindkraften till 30 twh som man pratar om i planeringsmålet. Och när man väl har börjat med att titta på de här målen stödja människor så kan man inte sluta helt plötsligt, utan då måste man fortsätta tills det har nått vägs ände. Det handlar om att påverka politiker, påverka vindindustrin, påverka opinionen och i sista änden att överklaga och skriva samrådsyttranden.

Förutom att arbeta med föreningen är Jonny Fagerström också aktiv klimatskeptiker. Han är bland annat engagerad i Stockholmsinitiativet – en förening som på sin blogg – the Climate Scam – skriver att det så kallade klimathotet är överdrivet.

Under rubriker som ”Vindkraften är en skrevspark mot välfärden och landsbygden” och ”Vindkraften - en propagandalögn och samhällsekonomisk katastrof” - skriver Jonny Fagerström insändare för att övertyga bland annat landets kommunpolitiker om att vindkraft är något negativt.

– Jag, tillsammans med några andra i styrelsen, har skrivit flera hundra artiklar till i princip alla lokaltidningar i hela Sverige där vi har dels skrivit om vår uppfattning om det här, och dels har vi bemött vindenergins artiklar i alla tidningar.

Och det finns inga tvivel om att Föreningen Svenskt Landskapsskydd har varit framgångsrika i sitt arbete. Vi har pratat med tio personer som jobbar som vindkraftprojektörer, som alltså arbetar med att planera för och bygga vindkraft. Och alla utan en säger att det organiserade motståndet försvårar deras arbete. Rolf Pettersson, projektör på RGP Vindkraft säger att halva arbetsdagarna går åt till motståndet, framför allt till att bemöta överklaganden. Tillståndsprövningen för vindkraft tar tre till fyra gånger så lång tid i dag jämfört med för 15 år sedan, säger han.  

– Många är ju trötta på det, ordentligt trötta, och det är många som inte tycker att det är speciellt roligt längre att jobba med vindkraft, på grund av att man hela tiden får höra från motståndarna hur dåligt det är. Man ger upp. Man tröttnar på det helt klart.

Finns det inget positivt med det här motståndet, att det blir en debatt, att man tar upp olika aspekter, för vindkraft påverkar ju miljön ändå?

– Nej, jag tycker nog inte det, i och med att debatten förs under bältet och deras argument baseras inte på fakta.

Förra veckan berättade Kaliber hur ett kommunalt veto infördes 2009 - som innebär att vindkraftsprojekt som innefattar mer än sex verk måste bli godkända av kommunen. Vi berättade hur kommuner använder det kommunala vetot för att kräva vindkraftsprojektörer på pengar – för att kommunerna ska säga ja till deras vindkraftsplaner - en slags utpressning kallade flera personer det.

Men vetot innebär också att motståndsrörelsen får större inflytande. Det säger Agne Hansson som är en av fyra vindkraftssamordnare som är utsedda av regeringen för att underlätta för expansionen av vindkraften.

– Genom det kommunala vetot har de fått mycket, mycket större inflytande. Mycket större än andra parter har i tillståndsprocessen.

För att de kan påverka de kommunala…?

– Ja, och ställa villkor på politikerna. Och det är ganska uppenbart, därför att erfarenheten som jag fick, eftersom jag har varit med under hela tiden, har jag ju sett att alla tillståndsärenden, beslut om vindkraftsutbyggnad i kommuner, beslut över vindkraftsplaner och annat – de ligger i stort sett nere 1,5 år före ett val, för då blir politikerna lite byxis och då vågar de inte ta beslut om det finns starka motstånd emot vindkraftsbeslut och det är olyckligt.

Energimyndigheten gjorde 2010 en undersökning där de bland annat kom fram till att som kommunernas vetorätt ser ut I dag kan grupper med stark medial uppvaktning avgöra hur en kommun ska använda sin mark.

Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren gick i början av 2011 ut och sa att han ville ta bort det kommunala vetot. ”Vi behöver en förändring så att kommuner inte bara lyssnar på opinioner och säger nej utan även försöker lösa konflikterna”, sa han då. Men i dag är det här ingen fråga som de aktuella departementen driver.  

När vi ringer runt och pratar med personer i vindkraftsbranschen är det flera som berättar om hur motståndsrörelsen, med Föreningen Svenskt Landskapsskydd i spetsen, använder ohederliga metoder, bland annat felaktiga argument.

En som säger att hon har varit med om det här är Hanna Lind. Hon jobbar som miljökonsult på Triventus Consulting och är ständigt i kontakt med motståndsrörelsen.

– Det stora problemet med det organiserade motståndet är att metoderna inte alltid är helt rumsrena, man sprider felaktig information och det gör folk rädda, trots att det är mycket som är lätt att dementera.

Vindkraftssamordnaren Agne Hansson har en liknande bild av hur motståndsrörelsen arbetar.

– De har väldigt lite sakargument egentligen och använder i stort sätt vilka argument som helst för att försöka nå sina syften, vilket är lite främmande för det demokratiska system och den demokratiska debatt som vi av tradition har här i Sverige. Det är ganska militant det motståndet på vissa händer. Det förändrar sig och det är inte generellt, men i ledningen för den här organisationen finns många sådana företrädare som beter sig på det sättet, vilket är olyckligt.

Men Jonny Fagerström, talesperson för Föreningen Svenskt Landskapsskydd, slår ifrån sig kritiken.

– Vindindustrin är ju inte fria från synd heller, de går ju fram som ångvältar i terrängen och sysslar också med propaganda, lögner, erbjuder pengar och försöker lura människor. Jag tar avstånd från den typen av metoder, och det påstår sig vindindustrin också göra men de behöver nog se över sitt eget hus innan de uttalar sig om hur människor på bygden verkar.

Här står ord mot ord – personer i vindkraftsbranschen säger att motståndsrörelsen använder sig av ohederliga metoder, och motståndsrörelsen tycker detsamma om vindkraftsbranschen.

En möjlighet att protestera hör hemma i en demokrati, det kan nog alla skriva under på, men ibland kan motståndet gå överstyr.

– Så blev jag uppringd av en man som mer eller mindre skrek till mig att vi ska spränga era jävla vindkraftverk i luften, kommer ni hit så ska vi sabotera för er och bara öste ur sig förolämpningar och hot om hur de skulle sabba för oss. 

Hanna Lind har arbetat som miljökonsult i två år och hon berättar att motståndet var svårt att hantera till en början, men att hon har vant sig. Samråden, då vindkraftsbolagen träffar allmänheten, brukar vara de tillfällen då motståndet blir som mest påtagligt, berättar hon.

– I vissa projekt kan motståndsgrupperna bli väldigt hotfulla, både i telefon, brev och mail och i fysiska situationer på samråd där vuxna människor beter sig som om man lever i en sandlåda. Jag har kollegor som efter samråd har känt sig väldigt, väldigt hotade och faktiskt varit på väg att polisanmäla människor för deras uppträdande på samråd. Finns exempel på när deltagarlistan har blivit stulen. Motståndarna har gjort det till sin taktik. Det är ju rent sabotage, det är ett sätt att tvinga företaget att ta ett steg tillbaka och börja om fråTvå vindkraftsprojektörer och två  en motståndströrelse?mma med.  måste prata med nån. under nga ar blivit stulen. ändigt i kontn början.

För Hanna Lind och hennes kollegor har hoten inneburit att de har blivit försiktigare i sitt arbete. I dag åker de inte två, tre personer till ett samråd i en kommun där motståndet är stort som de gjorde förut, utan bunkar upp med extra folk. Ibland har de varit tio personer ifall mötet skulle spåra ur, säger hon.

De tio projektörer vi har pratat med berättar om fler exempel på hot – fyra personer upplever att de själva har blivit hotade, sju av tio säger att de har kollegor som har blivit utsatta för hot.

En kvinna berättar: ”Det var under ett samråd – det var hätsk stämning. Jag hamnade i en diskussion med en person efter genomgången – då spottade han på mig. Det var inte mycket att göra, det var bara att gå därifrån. Men det var det värsta jag har varit med om.”

Samma kvinna berättar om hur hennes kollegor har varit med om mer subtila hot – hur motståndare ska ha sagt: ”jag vet var du bor och var dina barn bor”.

Det är inte ett demokratiskt beteende att trakassera och hota personer på grund av deras arbete eller deras ståndpunkt. Men enligt de vi pratat med förekommer det alltså i dag.

– Det har förekommit trakasserier.

Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.

– Jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.

Dödsrunan från september förra året är utformad precis som de dödsannonser man ser i tidningen. Den döde är Demokratin i Härjedalens kommun, och de närmast sörjande är invånarna, ekonomin, naturen och turismen. Längst ner anges vem som är den skyldige – där namnges bland annat Gunilla Hedin.

– Den satt uppe lite varstans i Svegsområdet.

Hur kändes det då?

– Egentligen bara skakar jag på huvudet, det säger mer om de som har satt upp dem, än om mig. Jag tyckte ju att det var lite obehagligt, men jag tror att gemene man tyckte att det var osmakligt. Jag tyckte att det var osmakligt gjort. Jag önskar att man kunde föra en dialog och en frisk debatt om det här. Där man kan se för och nackdelar, utan att vi behöver vara elaka mot varandra.

En annan kommun där vindkraften har skapat motsättningar är Ödeshög i Östergötland, mellan de som är för och de som är emot vindkraft i kommunen.

Håkan Johansson är moderat politiker som i 12 år var ordförande för Miljö- och byggnämnden, med ansvar för frågor som rörde vindkraftsutbyggnaden i kommunen. Då utsattes han för bland annat för muntliga påhopp, säger han.

– De började skjuta på mig personligen, de kollade upp mig vad jag höll på med som politiker och nämndordförande, att mina privata företag tryckte de på – bäst du passar dig annars kommer det gå dåligt för din frus företag och sådana saker. De stod på gårdsplan ibland och vid mina vindkraftverk som jag har och ja, det var en hotfull stämning. Det var en jobbig tid.

Vi är i det grå boningshuset på Håkan Johanssons och familjens gård, på slätten. Lite längre bort på familjens mark står tre vindkraftverk, vi ser de stå och snurra genom fönstren. Håkan Johansson tjänar själv pengar på vindkraften – han får arrende från vindkraftbolaget som äger verken.

Han säger att han har upplevt hur motståndare, organiserade av den lokala motståndsföreningen Rättvis vind, genom påtryckningar och hot har försökt att få honom att säga nej till vindkraft.

– De har en egen hemsida, Rättvis vind, med anklagelser mot mig. De kollade upp en massa saker, de kollade upp alla mail som jag har skrivit till min sekreterare bland annat 12 år tillbaka. De har rivit i mina bygglov på mina egna verk, sådant som inte handlar om skogsbygden alls, utan för att få mig att bli nervös och säga stopp till vindkraften.   

Hur höga är de här då?

– Det där är 65 meter och det där är 72 meter.

Hur nära står de då?

– 400 meter.

Men du satt som ordförande i den här nämnden, var det helt lämpligt för dig att upplåta mark åt de här vindkraftverken, och tjäna pengar på det. Du tycker inte själv att det var olämpligt?

– Inte det minsta, jag var ju inte med själv och tog det beslutet. Det har inget med de andra vindkraftverken att göra. Man får gärna granska mina verk. Om man som granne blir irriterad över att mina verk är uppe det kan jag förstå. Men att folk som bor en mil bort, bara för att jag är ordförande i en nämnd ska gå på mina verk. Det förstår jag inte.

Bygden har delats i två läger – mellan de som är för vindkraft, och de som är emot, säger Håkan Johansson. Själv ha han känt av det både i simhallen, och på ICA.

– När man åker ner och handlar i Ödeshög så känner man att man hade många blickar som var mot en, många människor var riktigt elaka. De gick på och sa att det är bäst att du tänker dig för.

Vi åker vidare genom det snötäckta landskapet, in mot Ödeshög centrum.

Vi stannar utanför kommunhuset, intill mataffären.

Det är låg aktivitet på biblioteket i Ödeshög. Vi är här för att träffa Hans Ström som är ordförande i föreningen Rättvis vind, som har funnits sedan 2009.

– Vi är ju inte i princip emot att generera el med vindkraft, utan det är just placeringen som vi har synpunkter på. Vi anser att Sverige är så stort och glesbefolkat i vissa områden, så där kan man kanske klämma in de här vindkraftsparkerna, men hålla på att klämma in dem i Ödeshögs skogsbygd som man håller på att planera för, det tycker vi är helt fel.

– Man kan börja grunna på vad var det som gjorde att vi bildades vår förening – jo det var det att vi helt plötsligt riskerade att få de här vindkraftverken nära oss, vi som bor i skogen och då började vi samla ett gäng med folk och som sagt, nu är vi uppe i närmare 700 medlemmar och det är Ödeshögs största förening vad jag vet. Så att vi är en betydande maktfaktor politiskt. Det märkte man i valet 2010 där vi i princip styrde valet till de partier som hade något så när vettiga synpunkter vad gäller placering av vindkraft.

Det som Hans Ström säger bekräftar den bild Agne Hansson, vindkraftssamordnare, ger av hur motståndet på grund av det kommunala vetot fått allt större politisk betydelse.

Men vad säger Hans Ström om hoten som Håkan Johansson säger att Rättvis vind har utsatt honom för?  

– Jag betraktar det som helt felaktiga påståenden. Jag känner inte till något fall där han har blivit hotad, och har han det får han väl polisanmäla det. Vi har varit väldigt försiktiga i vårt agerande. Jag kan väl säga som så att han själv jämförde Rättvis vind med militanta djurrättsaktivister – så är det någon som framfört felaktiga synpunkter så är det han.

Han känner sig utpekad som person, han och hans familj. Vad säger du om det?

– Nej, det inte bra om han upplever situationen så, men enligt mitt sätt att se så har han inte blivit hotad av några människor vad jag vet. Det är helt otänkbart. Det är väl några knäppgökar då som har ringt, som vi inte har någon kontroll över. Men som jag sa förut – är man politiker, sitter man i en nämnd då får man räkna med att bli granskad. Det är en demokratisk sak, det är en rättighet för medborgarna.

Men granskad är en sak, men att bli påhoppad personligen och att ens frus företag hamnar på er hemsida – vad säger du om det?

– Jag har inte sett att det existerar, och gör det det så är det inte bra, det är inte rätt. Då får vi ta bort det. Det är första gången jag hör det. Men som sagt, jag känner inte till att vi har hotat nån, vi har inte bråkat med nån, vi har bara tagit fram fakta. Och tål man inte fakta som politiker, då ska man inte vara politiker. Och det är ju inte första gången en politiker har blivit uthängd – titta i kvällspressen, det är tio gånger värre där än vad vi har hittat på.

Reportrar: Malin Sandberg och Frida Johanson
Producent: Sabina Schatzl

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".