Daniel Harding dirigerar Mahlers femte symfoni och Kraus Symphonie funèbre i Berwaldhallen

Här finns inget ljud

Hör Daniel Harding dirigera Sveriges Radios Symfoniorkester i Gustav Mahlers symfoni nr 5 (med det berömda adagiettot som bland annat hördes i filmklassikern "Döden i Venedig") och svenske tonsättaren Joseph Martin Kraus Symphonie funèbre, begravningsmusik för Gustaf III! En fantastisk konsert som ägde rum i Berwaldhallen härom veckan; Radiosymfonikerna och Harding har därefter turnerat i Italien med samma program. P2 Live inleds med organisten Wayne Marshall som spelar Jeanne Demessieux Te Deum i en konsert från Berwaldhallen 2009, och Tre motetter av Sven-Erik Bäck med Radiokören. Efter symfonikonserten får vi höra Johann Sebastian Bachs Preludium och fuga i Ess-dur, återigen med Wayne Marshall.

Från Berwaldhallens programtidning:

Joseph Martin Kraus Symphonie funèbre skrevs, på mycket kort tid, till bisättningsceremonin, den som föregår den egentliga begravningsceremonin, den 13 april 1792 av den mördade Gustav III. Dess utformning, med fyra satser istället för gängse tre, varav de två mellersta kortare satserna omsluts att två större yttersatser, gör att den sticker ut från Kraus övriga symfonier. Verket uppvisar en tydlig blandning av olika element. Vi finner den traditionella kyrkostilen, med mycket blåsinstrument, kontrasterad mot lyriska partier och effekter som hörde hemma i teatermusiken. Den uppvisar även drag av populära sorgmarscher som förekom i frimurarnas kretsar och som hade sitt ursprung i Frankrike vid tiden för revolutionen. Detta märks bland annat i valet av den för frimurarna så viktiga tonarten c-moll, som symboliserar heroisk död. Kraus var själv frimurare och tillhörde samma loge i Wien som Mozart. Verket inleds med en sorgmarsch, andante mesto (sorgfyllt) som följs av ett larghetto. Koralen, Lät oss thenna kropp begrafa, som utgör tredje satsen är hämtad ur 1697 års psalmbok och församlingen sjöng troligen med i den. Sista satsen, andante, inleds med ett citat från hans egen Symfoni c-moll från 1783, kanske som en personlig hälsning från Kraus. Koralen återkommer så i en dubbelfuga innan satsen avslutas med att återknyta till inledningen av andante mesto. Kraus stil är som mest personlig här och symfonin får anses vara höjdpunkten i hans symfoniska skapande. 

”Mina symfonier representerar mitt livs hela innehåll; i dem har jag beskrivit alla mina erfarenheter och umbäranden”. Så sa Gustav Mahler och vi har all anledning att tro honom. Under de två år, 1901–02, som han arbetar med symfonin överlever han med nöd och näppe ett blödande magsår, lider av ångestattacker, träffar Alma Schindler och gifter sig med henne. Händelser som påverkar honom starkt och sätter sin prägel på hans musik från denna tid. Symfonin beskrivs som en resa från mörker till ljus, per aspera ad astra, genom svårigheter mot stjärnorna. Den är innehållsmässigt tydligt grupperad: sats I och II utgör första delen, sats III den andra och IV och V den tredje och sista. Det första Mahler komponerar färdigt är den tredje satsen, scherzot i D-dur. Det är som om han vill börja med att beskriva det som hjälper mot svårigheterna – humor. Sedan ägnar han sig åt de första två satserna, Trauermarsch i ciss-moll respektive Stürmisch bewegt i a-moll. De är mörkare och mer ångestfyllda och visar upp denna omvittnade sida av Mahler. Så till det vackra adagiettot i F-dur, troligen hans mest kända musik. Länge var det bara denna sats som ensamt framfördes på konserthusen innan det breda intresset för Mahlers musik tog fart. Dirigenten Willem Mengelberg har som vän till familjen Mahler vittnat om att satsen är Gustavs kärleksförklaring till Alma. Lätt dolt, som ett musikaliskt citat, lägger han här även in kärleksmotivet (Blickmotiv) ur Wagners Tristan och Isolde, något som den musikkunniga Alma utan svårigheter noterar. I den sista satsen, rondo – finale återvänder Mahler till D-dur. Nu är ångesten, alla tvivel och besvär besegrade. Enkla rena teman bygger upp förväntningarna och det kulminerar slutligen i den återkommande koral som anades i andra satsens slut. Segern är vunnen! – i varje fall för denna gång. 

Text: Andreas Konvicka

19:03-22:00 P2 Live: Konsert med Sveriges Radios Symfoniorkester
1. Jeanne Demessieux: Te Deum spelas av Wayne Marshall på orgeln i Berwaldhallen. Konsert 2009.

2. Sven-Erik Bäck: Tre motetter. Se, vi gå upp till Jerusalem.- Han blev lydig intill döden.- Jesus, tänk på mig. Kammarkören. Dirigent: Tonsättaren. Inspelat 1985.

3. Konsert med Sveriges Radios Symfoniorkester. Dirigent: Daniel Harding.
a) Joseph Martin Kraus: Symphonie funèbre.
b) Musikaliskt intermezzo.
c) Gustav Mahler: Symfoni nr 5 ciss-moll.
Konsert 8/3, Berwaldhallen.

4. Johann Sebastian Bach: Preludium och fuga Ess-dur. BWV 552. Wayne Marshall spelar på orgeln i Berwaldhallen. Konsert 2009.

Musik som spelats i avsnittet

  • 19.15
    Sven Erik Bäck, Kammarkören - Tre Motetter.
    Kompositör: Sven Erik Bäck
  • 19.34
    Sveriges Radios Symfoniorkester, Dirigent Daniel Harding - Symphonie Funebre
    Kompositör: Joseph Martin Kraus
  • 20.22
    Sveriges Radios Symfoniorkester, Dirigent Daniel Harding - Symfoni Nr 5 Ciss-Moll
    Kompositör: Gustav Mahler
  • 21.44
    Wayne Marshall På Orgeln I Berwaldhallen - Preludium Och Fuga Ess-Dur. Bwv 552
    Kompositör: Johann Sebastian Bach
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista