Little Richard – en glammig gay galenpanna som rockade först, och hårdast

54 min

Långt innan dagens deltagare i Eurovision Song Contest hade börjat utmana den goda smaken ifråga om spektakulära utstyrslar stod Little Richard (1932-) på scen i mustasch och makeup och rockade rumpan av publiken med partyglada låtar. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att det var han som med hjälp av fart, flärd och fjollighet drog upp helt nya riktlinjer för hur modern musik skulle låta - och inte minst se ut, när den lät. Utan honom ingen David Bowie, Elton John eller Jimi Hendrix. Mer om hans banbrytande gärning berättar vi veckans STIL.

Idag – när svenska folket röstade fram en gränsöverskridande artist som Yohio som storfavorit i årets Melodifestival, ordet ”hen” har introducerats i svenska språket och uttrycket ”queer” har blivit ett självklart begrepp för att beskriva att någon är emot den rådande heteronormen – kan det kanske vara svårt att förstå det intryck som Little Richard gjorde då han under 1950-talet dök upp – färgsprakande vild, glam och gay.

1955 slog han igenom brett och stort med låten Tutti Frutti. En låt vars originaltext rimmade med ”booty” och handlade om att bokstavligen ta bakvägen, och texten tipsade om att lite olja gjorde det lättare att glida in. Till inspelningen av skivan friserades texten. Rejält. Men det hindrade inte Little Richard från att på scen klä sig i cape och krona och presentera sig som: ”This is Little Richard, king of the blues… and the queen too” – och därefter hamra iväg stenhårda rocklåtar på pianot – med ansiktet fullsminkat av Pan Cake nr 31. Han sjöng dessutom snabbare, fräckare och högre än någon annan. Han skrek och svettades och hamrade på tangenterna så strängarna small. Plötsligt kunde han slänga sig ned på scengolvet och spela död – bara för att snart resa sig och fortsätta att sjunga – ännu högre, och i ännu snabbare tempo. Han dansade, hoppade upp och ner och fick publiken att göra detsamma. 

”Det var när jag såg Little Richard stå ovanpå piano i strålkastarljuset, klädd i paljetter och utstrålande av energi som jag bestämde – där och då– att det är pianist som jag ska bli”. Det säger till exempel Elton John.

Och David Bowie hävdar att han inte skulle börjat med musik om det inte vore för just Little Richard. I programmet berättar vi mer om honom, och hans klädstil som kom att influera en hel del musiker på olika vis. Tja, låt oss blott konstatera att även den scarf som rockmusiker envisas med att sno kring huvudet kan spåras till Richard Wayne Penniman, från Macon, Georgia. Det är så han heter, egentligen. Mer om fenomenet bandana får vi höra. Vi har också träffat en annan utlevande artist, den svenska musikern Ana Rab, mer känd som Gnucci, då hon spelade in sin nya video.

Veckans gäst är Stefan Wermelin, musiknestor på Sveriges Radio.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".