Bottensatsen - om kvinnorna som skulle tämjas på Landskronas tvångsarbetsanstalt

47 min

Väggarna är fem meter tjocka. Taket och de tre dörrarna är madrasserade. Ingen hörde hur kvinnorna skrek djupt därinne i de gamla isoleringscellerna på Landskrona citadell under 1920- och 30-talen. Vilka var kvinnorna som spärrades in där? Varför satt de inlåsta? I dagens kulturdokumentär möter Sara Lundin författaren Eva F. Dahlgren som i sin bok Fallna kvinnor ger röst åt dem som skulle tystas och gömmas undan på tvångsarbetsanstalten. Hör också Birgitta Zakeusson-Heidar vars mormor Josefina Johansson satt fängslad på anstalten sju gånger.

Den korallrosa, anrika fästningen i Landskrona var mellan 1918 och 1940 tvångsarbetsanstalt för kvinnliga så kallade lösdrivare. Kvinnor som drev omkring, utan varken bostad eller arbete, som man ansåg levde ett liv ”sårande för all anständighet”.

Där skulle kvinnorna tämjas, fostras och lära sig veta hut genom hårt arbete. Man sorterade till exempel ärtor i tolv timmar eller grävde i frusen jord, ofta med bronkit, grav alkoholabstinens och syfilis på händer och hjärna. Det här var kvinnor som ofta fått sina barn fråntagna, kvinnor vars föräldrar drog för gardinerna när de kom gående med sina väskor, som fått flaskor krossade i ansiktet och av nöd tvingats försörja sig på sitt underliv. Det var kvinnor som inte ansågs tillräckligt underbara och som skulle spärras in, observeras, mätas och klassificeras av rasbiologer.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista