Närvaron lyser med sin frånvaro

Här finns inget ljud

Med anledning av Strindbergsåret sänder vi ett program av Susanne Björkman från 1982. Ett personligt möte med Keve Hjelm som då spelade i Strindbergs "Fadern" på Stockholms Stadsteater. Han berättar öppenhjärtigt om sin tro, sina tvivel och sin syn på svensk teater.

Året var 1982. Jag hade begett mig till Stadsteatern i Stockholm för att se Strindbergs äktenskapsdrama Fadern. En blandning av undran och nyfikenhet innan jag gick dit och samtidigt en beredskap på att förväntningarna inte skulle infrias. Föreställningen överrumplade totalt. Intensiteten och laddningen var ögonblicklig och omöjlig att värja sig ifrån och den personifierades i hög grad av Keve Hjelm i ryttmästarens gestalt.
Så skrev Susanne Björkman inför inspelningen av dokumentären om Keve Hjelm.

Keve Hjelm talade ofta om bra teater som möte mellan människor. För att kontakt ska uppstå måste skådespelaren låta rollen växa inifrån även när det innebär ångest och smärta menade han.
Annars har man inget att komma till ett möte med, sa Keve Hjelm om den erfarenhet som han ständigt brottades med och som gjorde honom till en av våra allra största skådespelare.
Närvaron lyser med sin frånvaro. Idag lite mer än vanligt.

Finns f.n. inte som podradiofil.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".