Tintin och kunskapen om den rasstereotypa bilden

11 min

Rasstereotypa bilder har använts och används fortfarande används för att utöva makt och kontroll över bilden av "de Andra", säger Joanna Rubin Dranger och efterlyser kunskap om bildernas historia.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  

Under 2012-13 pågick en medial debatt i Sverige om rasistiska bilder i barnkulturen. Men, de bilder som diskussionen egentligen handlade om såg vi knappast alls under debatten. Tillexempel publicerade många tidningar en oförarglig bild av Tintin och hunden Milou istället för att publicera de rasstereotypa bilder av svarta ur Tintin, som var några av de bilder som stod i centrum för debatten.

Det var synd, eftersom de rasstereotypa bilderna av svarta i Hergés Tintin är ett pedagogiskt och tydligt exempel att ta för att kunna förklara hur stereotypa bilder av svarta människor ser ut och fungerar. Och självklart kan man, liksom jag själv, både tycka om och uppskatta Tintin och samtidigt kunna se de grovt rasstereotypa bilder som finns i serien.

vi känner igen hur byggnader, fordon, maskiner, djur, kläder, växter och föremål ser ut... allt stämmer…bara inte...just de svarta.

Det är inte helt lätt att förklara bilder i radio, men jag ska försöka:

Hergé använder en förenklad, stiliserad stil med tunna linjer och hela färgfält utan skuggor. I alla sina senare album, som är de Tintinserier vi ser idag, använde Hergé fyrfärgstryck - och alla nyanser av alla färger, alltså inte en begränsad palett. Precis som andra tecknare utvecklades Hergés stil under hans karriär och i början är stilen lite mindre ”färdig” men genomgående stämmer allt med en perceptionsmässig förenkling: vi känner igen hur byggnader, fordon, maskiner, djur, kläder, växter och föremål ser ut... allt stämmer…bara inte...just de svarta.

Trots att svarta människor inte är svarta som färgen svart utan kan vara alla möjliga bruna och beiga nyansertecknar Hergé alla de svarta figurerna i Tintin i Kongo kolsvarta med stora vita ögonglober, nosar snarare än näsor och läppar i hela underdelen av ansiktet, som man tecknar apor.

Faktum är att Hergé i Tintin i Kongo måste bryta mot sin egen stil för att kunna göra den då för tiden etablerade och vanligt förekommande rasstereotypa bilden av svarta – i vilken kopplingen till apor är ett centralt tema. 

Så vad menas då egentligen med ”en rasstereotyp bild”?

Jo, en rasstereotyp bild är en bild som överdriver och fixerar visuella skillnader utifrån förlegade föreställningar om människoraser. Under 1800talet florerade föreställningar om att olika folkslag befann sig på skilda kulturnivåer – idéer som legitimerade vita människor att kolonialisera och förslava svarta: eftersom svarta var outvecklade som barn - eller apor - behövdes slaveriet och svarta kunde förvägras mänskliga rättigheter. 

Under första hälften av 1900-talet formulerades rasbiologin, som framgångsrikt spred kvasivetenskapen om att olika människoraser var bärare av genetiska anlag, som gjorde rasen mer eller mindre intelligent, moralisk och livsduglig.

Under kolonialismen och slaveriet målade sig vita män i black-face och framställde svarta som korkade, lata och ”happy-go-lucky-på plantagen – i minstrelshower, som blev enormt populära. Genom att måla sig i black-face överdrevs allt som stod i kontrast till vithet, och på samma sätt framställdes svarta människor i de enorma mängder rasstereotypa bilder som spreds och konsumerades i populärkulturen.

Även rasbiologin försökte bevisa att inre skillnader gick att se utanpå – och allt som stod i kontrast till den egna vitheten maximerades i avbildningar av svarta, judar och andra som man uppfattade som ”de Andra”. 

När grovt generaliserande och överdrivna bilder av minoriteter sprids och försvaras i vår samtida barnkultur reagerar och protesterar minoritetsrepresentanter, som bara alltför väl känner till och känner igen bilderna. Just rasstereotypa bilder av svarta framställer återkommande svarta som dumma, ociviliserade vildar, aplika lustifikationer vi är menade att skratta åt, som de svarta figurerna i Tintin i Kongo.

Egentligen är ordet ”bild” missvisande, för rasstereotyper är inga unika bildframställningar, utan snarare ett grovt skyltsystem, som fungerar ungefär som trafikskyltar, men med syftet att signalera: ”En jude!”, ”En svart!”, ”En asiat!”.

Under de mediala debatterna påstås det ofta att rasstereotypa bilder kommer ur det allmänmänskliga och liksom ”naturliga” behovet av att sortera, förenkla och överdriva – vilket säkert kan låta rimligt för gemene man. Men argumentet är bedrägligt eftersom det i själva verket är en helt avgörande skillnad mellan att teckna en stereotyp bild av till exempel “en bagare” eller ”en telefon”- och en rasstereotyp bild av “en jude”, “en svart” eller “en asiat”.  Bara mycket sällan lyfts den självklara lösningen fram: att om en tecknare inte vill göra rasstereotypa bilder kan hen rita sina figurer hur som helst UTOM just som den etablerade rasstereotypa bilden. 

I de mediala debatterna synliggörs också en asymetrisk maktrelation mellan majoritet och minoritet - där de som försvarar rasstereotypa bilder verkar ha svårt att föreställa sig att en kunskap de själva saknar finns hos en minoritet, även när den specifika kunskapen uttryckligen påtalas.

De som försvarar bilder som ÖVERDRIVER skillnader mellan svarta och vita, mellan judar och icke-judar, mellan en grupp människor och en annan, argumenterar ofta som om att kritiken mot en BILD istället hade handlat om huruvida upphovspersonen är eller inte är rasist - eller är eller inte är antisemit.  På så sätt placerar man upphovspersonens känslor och tankar i fokus, istället för minoritetens kunskap om belastade bilder ur historien och samtiden.

Det djupt problematiska med rasstereotypa bilder är att de får oss att uppmärksamma vissa drag hos en hel grupp människor och bortse från andra, vilket ofta sker på en helt omedveten nivå. Rasstereotypa bilder är en av flera metoder som har använts och fortfarande används för att utöva makt och kontroll över bilden av ”de Andra”. Det finns en direkt koppling mellan rasstereotypa bilder och avhumanisering, vilket den utbredda konsumtionen av rasstereotypa bilder av svarta under kolonialismen, slaveriet och segregationen är exempel på, liksom spridningen av antisemitiska bilder före och under Förintelsen. Kopplingen bekräftas av samtida internationell forskning och t ex visar studier från USA inte bara att svarta oftare döms till döden än vita för samma brott - utan också att svarta som liknar den rasstereotypa bilden av svarta oftare döms till döden än svarta som är mindre lika den rasstereotypa bilden.

Liknande debatter, som den svenska, pågår också internationellt. Under Sinterklaas årliga fest i Nederländerna delar vuxna ut godis till barn, utklädda till Sinterklaas och Zwarte Piet – målade i black-face. Under senare år har Zwarte Piet blivit en återkommande debatt i Nederländerna. Förra året skickades ett par personer från FN till Nederländerna för att försöka få den Nederländska regeringen att bjuda in representanter för den svarta befolkningen - för att kunna tala om hur man skulle kunna lösa firandet framöver. Men, FN-representanterna blev så hotade av Swarte Piet-försvarare att de blev tvungna att avbryta sitt arbete.

I Australien arbetar The Online Hate Prevention Institute för att motverka spridningen av rasistiska bilder av den Australiensiska ursprungsbefolkningen - och av antisemitiska och islamofoba bilder.

I USA motsätter sig representanter för den amerikanska urpsrungsbefolkningen användandet och konsumtionen av ”red-face” som symboler inom idrotten och i andra sammanhang. Bara för att nämna några få exempel.

Många menar att vi idag lever i ett postrasialt samhälle och Barak Obama brukar användas som ett ”bevis” för att så är fallet. Men, Barak och Michelle Obama utsätts inte bara för politiska satirer, vilket förstås är en förväntad del av vardagen för ledande politiker och makthavare, de utsätts också för återkommande rasistiska bilder och uttryck, som jämförelsen med apor i bild och ord.

Genom den utbredda kunskapsbristen om rasstereotypa bilder av minoriteterna skapas ett kommunikationsglapp: representanter ur majoriteten slår bakut när de anklagas för att återupprepa rasistiska bilder och uttryck, medan minoritetsrepresentanter lider av att behöva möta rasstereotypa bilder och uttryck – allra särskilt i BARNkulturen.  

Jonathan Leman från den anti-rasistiska stiftelsen EXPO har skrivit om hur han efter debatten 2012-13 mött ungdomar som tror att svarta är så ”lättkränkta” att de inte kan se en svart figur i en film utan att ta illa vid sig. Men, bland annat genom att lyfta fram kunskap om bildernas historia kan vi istället få samtalet att börja handla om förlegade värderingar, som har dröjt sig kvar in i vår tid. 

Lemans erfarenhet inger hopp.Om vi istället börjar tala om rasistiska och antisemitiska bilder utifrån repetitionen av snarlika bilder ur historien och i samtiden, kan både kunskapsbristen och kommunikationsglappet överbryggas.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".