Min kamp 6: Litteraturen som våld

14 min
I går - den 7 februari 2012 - var det 200 år sedan den brittiske författaren Charles Dickens föddes. Vi firar honom här i OBS, där dock en annan, nutida författare är huvudperson. Närmare bestämt Karl Ove Knausgård. Frilansjournalisten Dan Jönsson var en av de första som uppmärksammade Knausgårds projekt. Och Jönsson gör nu ett försök att sammanfatta vilka konsekvenser den norske författarens böcker får för fiktionen – och verkligheten.

Mycket har ju redan blivit sagt om det försvinningsnummer som Karl Ove Knausgård gör alldeles i slutet av sitt gigantiska, självbiografiska romanprojekt ”Min kamp” – när han efter några snabba, dagboksaktiga anteckningar liksom röjer av skrivbordet och tar ett kvickt kliv inte bara ut ur sin roman, men också ut ur litteraturen. Äntligen är boken färdig, skriver han: nu ska han stänga av datorn, sätta sig i bilen hem till Österlen och hela vägen verkligen njuta av tanken att han inte längre är författare.

Hur gick nu det här till, egentligen? Istället för att ansluta sig till den urgamla tradition där konstnären, efter att ha fullbordat sitt verk, försvinner in i det, försvinner alltså Knausgård ut ur det. På ett plan är det förstås en alldeles banal gest – en författare är alltid bunden vid sitt verk, så när en bok är slut är författarrösten försvunnen. Men: att författaren är bunden vid sitt verk betyder ju också att så länge verket existerar, är författaren dess författare. Att vara författare är inte som att vara jultomte eller finansminister – det är ingen roll man kan gå in och ut ur. Att vara författare är mer som att vara förälder: så länge verket finns, bär det författarens namn. När Knausgård skriver att han inte längre är författare, är det därför på sätt och vis detsamma som att påstå att den bok vi just har läst inte längre finns.

Men det gör den ju. Och genom de över tretusen sidorna i Karl Ove Knausgårds fantastiska romanprojekt bultar hela tiden den här frågan – om hur litteraturen förhåller sig till livet, och vad en författare kan, och inte kan göra i sitt verk. ”Min kamp” är ett grandiost försök att utmana romanens gräns mot verkligheten, tänja den till det yttersta – etiskt, men också estetiskt. Rent hantverksmässigt är det knappast något helgjutet verk, ojämnt både till form och kvalitet, med den första bokens mörka uppväxtskildring som en stram kontrast till tvåans flödiga och extatiska kärlekshistoria, medan trean och framförallt fyran är betydligt svagare, och tunnare i både stoff och stil. Femman, däremot, är stark och gedigen, och den avslutande sjätte boken till sist en fullständigt orimlig volym, mer än tusen sidor lång, bitvis modig och gripande, i andra stycken mest tillbakalutat pratig - och dessutom kluven på mitten av en fyrahundra sidor lång idéhistorisk och filosofisk essä, med utgångspunkt i Adolf Hitlers självbiografiska manifest med samma titel.

Jag får faktiskt en känsla av att Knausgård med denna enorma tegelsten på pin kiv försöker få hela sitt självbiografiska boktorn att tappa den formella balansen och tippa överända. Liksom bara för att se vad som händer. En av de frågor ”Min kamp” ställer på sin spets, är nämligen just den om vad litterär kvalitet egentligen är. Handlar det först och främst om formell stringens och språklig briljans – eller finns det något annat, väsentligare under ytan, ett krav på sanning, på autenticitet som kan göra formen till något sekundärt? Med andra ord: är kvalitet kanske i själva verket en etisk kategori, och kan romanen, genom att bryta sig ur fiktionens ram, också slippa ut ur estetikens tvångströja? Göra sig fri?

Med tanke på hur många försök som gjorts i den vägen genom historien ligger det ju nära till hands att svara nej. Ändå fortsätter tanken att fascinera. När man överskrider gränsen mellan liv och litteratur börjar man peta i en litterär metafysik som sällan diskuteras, men som handlar om de konstnärliga grundfrågorna – vad litteratur är till för, var dess existensberättigande ligger. I ”Min kamps” sjätte bok, som utspelar sig i kaoset och uppståndelsen kring utgivningen av romanprojektets första delar, är det i den diskussionen vi hela tiden befinner oss. När romanens uppriktighet väcker skandal i offentligheten och släkten går till motangrepp är litteraturens vanliga och allmänt accepterade försvarslinje, att det som står i en roman alltid är fiktion, ingen utväg för Knausgård. Hela hans projekt står och faller med att han insisterar på att det han skrivit faktiskt är sant.

I och med det förskjuts hela diskussionen till att handla inte om estetik utan om etik – det vill säga, inte om fiktionen mot verkligheten, utan om det personliga mot det offentliga. Jaget mot det sociala. Det är också just den frågan Knausgård vrider och vänder på i den långa essän i sista boken, ”Namnet och talet” – en text jag misstänker att många läsare helt enkelt kommer att hoppa över. Men det ska man inte göra. För även om det är en vindlande och ganska svårläst text kastar den ett förklarande ljus över de oerhörda ambitionerna bakom Knausgårds projekt, där Hitlers beryktade bok blir den mörka spegeln för författarens försök att närma sig den litterära nollpunkten. I nazismens iscensättningar av det offentliga som ett slags totalteater skapades, menar Knausgård, ett absolut, socialt vi som fullständigt uteslöt varje personligt, moraliskt perspektiv – och som också krävde en lika absolut gränsdragning mot ett socialt ”de”, det vill säga judarna. Men denna urskiljningsprocess är inget exceptionellt historiskt undantag – utan någonting som är verksamt i varje kulturell yttring. I språkets abstraktioner, generaliseringar, finns alltid risken att det personliga jaget förvandlas till en anonym massa: namnet till talet, som det heter i titeln. Förintelsens objektivering av det mänskliga blir på så vis en groteskt förvriden konsekvens av samma slags logik som driver fram litteraturens distanserade konventioner.

Litteratur är farligt, alltså. Språk är våld. Det är hård kost, men nyttig. Och för Knausgård finns bara ett sätt att leva upp till den insikten: att fullt ut satsa sig själv i det han skriver. Det är också så jag skulle vilja tolka de sista radernas plötsliga sorti – som en dubbel rörelse, på en gång in i och ut ur det skrivna. Det är genom att själv förvandlas till romanfigur han äntligen kan slippa ut ur rollen som författare och gärningsman.

Dan Jönsson