Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb? Del 2

30 min
Kaliber fortsätter idag granskningen av läkarnas kompetens och fokuserar på det som många läkare själva beskriver som en tickande bomb - bristen på fortbildning. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen.

Patienter skadas allvarligt och några har till och med omkommit efter att dom träffat läkare som saknar rätt kunskaper. Det berättade vi i Kaliber för några veckor när vi bland annat tog upp fallet med Ulla Pettersson i Åmål som förlorade sin bror Kjell-Erik efter att en läkare missbedömt hans hjärtinfarkt som panikångest.

- Personalen på ambulansen kom ut och sa att, tyvärr, det går inte att få något svar ifrån din bror. Så då var det ju bara att konstatera att, han var död, berättade Ulla Pettersson.

Vi berättade också att Sverige saknar system som kontinuerligt kontrollerar läkarkompetens. Efter programmet har vi fått in många reaktioner. En del som hört av sig är patienter, men de allra flesta är läkare. Läkare som Mats Nilsson i Östersund.

- Ja, reaktionen var att det är en långbänksdiskussion som har hållit på definitivt sen 70-talet och egentligen har det inte hänt någonting, säger Mats Nilsson.

Vad menar du då?

- Det saknas tid och resurser för att kontinuerligt följa upp utvecklingen via olika vetenskapliga artiklar och prövningar så att alla doktorer får del av detta och på ett gott sätt kan ta hand om patienterna.

Så om jag förstår dig rätt här nu. Menar du att det är fortbildningen som är det stora problemet?

– Ja. Man kan säga att en konferens idag kostar någonting mellan 2000-3000 upp till 5000-6000 kronor för två dagars konferens. Och det gjorde dom inte för 20 år sen. Sen tillkommer då resa och boende. Och det är liksom ingen som tagit tag i att anslå de pengarna, säger Mats Nilsson.

Han är långt ifrån ensam om att peka ut brist på fortbildning som en tickande bomb inom den svenska vården. I februari gick sex av landets största fackrörelser för vårdpersonal ut i ett gemensamt upprop. Man varnar för att fortbildningsnivån bland vårdpersonal är på väg åt fel håll. Och att läget är så pass allvarligt, att vården snart inte kan garantera att patienterna får träffa personal som är uppdaterade med de senaste behandlingsmetoderna.

Kaliber idag ska handla om läkarnas fortbildning.

Vi ska börja på Sahlgrenska sjukhuset och ortopedmottagningen i Mölndal. Överläkaren Mikael Sundfeldt är mitt uppe i en operation av ett brutet ben. Med hjälp av en borr gör han hål i ett ben för att sedan kunna fästa en metallplatta på det brutna benet. Mikael Sundfeldt är specialist inom ortopedi och framförallt expert på skelettskador som skett via olyckor. Det är ett kunskapsintensivt yrke, där behandlingsmetoder snabbt blir gamla. Något som gör det extra viktigt att ständigt fortbilda sig.

- Vidareutbildning är oerhört viktig för att du ska kunna göra ett bra jobb. Det här är ju ett livslångt lärande, och du måste hela tiden vara påläst. Du måste veta det senaste, det går inte att komma i bakvattnet utan du måste hela tiden vara kunnig och patienterna kräver att du ska vara påläst på det absolut senaste, säger Mikael Sundfeldt.

Enligt Mikael Sundfeldt måste man dels uppdatera sig med nya forskningsrön och ibland åka iväg på konferenser där dom senaste behandlingsmetoderna presenteras. I en ortopeds fall kan det handla om hur man bäst opererar en höft eller om att få information om dom senaste knäproteserna. Det är vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Men enligt Mikael Sundfeldt, är ofta verkligheten en helt annan.

- Det finns säkert jättemånga som får alldeles för lite utbildning. Det svåra är att få in det i arbetstiden. För ofta när man börjar så rullar arbetstiden på, man ska springa och göra massa olika saker. Mottagning, möten och allting. Ska man åka på en kurs så tar det kanske tre, fyra dagar. Då är du borta från familjen tre, fyra dagar. Du är borta från kliniken tre, fyra dagar. När du kommer tillbaka är det kanske en patient som har ringt dig, som inte fått tag på dig. Och sen har du kanske kollegor som får ställa upp och ta din arbetsbörda under tiden du är borta. Så tid är ett problem. Ekonomi är ett problem. Det är dyrt att åka på kurser, säger Mikael Sundfeldt samtidigt som hans mobil börjar ringa. Det är en patient han glömt ta emot. Han försvinner snabbt iväg.

Längre ner i korridoren sitter Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Det är han som löser scheman och som har hand om den budget som kliniken har att röra sig med.

- Alltså, traditionellt så är det ju extremt viktigt med fortbildning av läkare för att dels hålla aktuellt kunskapsläge, men också att ifrågasätta det man gör hela tiden och inte halka efter. Kunskapen inom sjukvården, oavsett om det är ortopedi, den ändras hela tiden. Det är inte samma som det var för tio år sen eller femton år sen. Vissa saker kan ändras på bara några få år. Vi har ju dels en budget för fortbildning, och det kan man väl säga att den budgeten har inte gått ihop sig någon gång, säger Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska.


Varför är det så?

- Nja, vi har traditionellt varit dåliga att ta höjd för det…

Vi ska backa bandet lite. Året är 2004 och läkarkårens täta band med läkemedelsindustrin har ifrågasatts en längre tid. Medier rapporterar om läkare som åker iväg på dyra utbildningar, sponsrade av läkemedelsbolagen. Det är många gånger påkostat, där läkemedelsbolagen inte sällan bjuder på både flyg, hotell och dyra middagar på platser som Sydafrika och Västindien. Flera läkare blir påkomna och misstänka för mutbrott.

Men 2005 blir det delvis stopp för lyxresorna. I en överenskommelse mellan landstingen och läkemedelsindustrin, kommer man överens om att industrin bara får betala för en del av läkarnas utbildningskostnader. Resten av kostnaden lovar landstingen att stå för. Dom flesta verkar överens om att beslutet är rätt. Men hur blev det egentligen med själva fortbildningen?

På Östermalm i Stockholm har Läkarförbundet sitt huvudkontor. Här jobbar Turid Stenhaugen som utredare med särskild fokus på just fortbildningsfrågor. Sedan 2004 är hon ansvarig för en enkät som regelbundet mäter hur mycket fortbildning svenska läkare får. Och det var just överenskommelsen mellan landstingen och industrin, som fick förbundet att reagera.

- Ja, det var helt enkelt så att läkemedelsindustrin bidrog med ganska mycket finansiella resurser. Det fanns ganska stora farhågor då inom professionen då om att det skulle bli mindre fortbildning, att det skulle bli sämre möjligheter generellt för läkarna att få kompetensutveckling, säger Turid Stenhaugen

Till en början såg det positivt ut. I Läkarförbundets fortbildningsenkät såg man faktiskt att fortbildningen ökade dom första åren. Men trenden skulle visa sig vara kortvarig.

- Från 2007, ungefär då så var resultaten som bäst. Och då deltog läkarna i såna här med planerade utbildningsaktiviteter,  externa fortbildningar, ungefär 9,1 dagar i genomsnitt på ett år. Och sedan nu, vid det senaste tillfället när vi genomförde undersökningen år 2012, då var det nere i 7,1 dagar. Och om man tittar på hur mycket man deltar i internutbildning, så var det ungefär 1,5 timme per vecka tidigare. Och där är man nu nere i under en timme per vecka, säger Turid Stenhaugen.

Enligt Turid är siffrorna allvarliga. Inte bara för att dom stadigt minskar, utan även för att dom ligger under förbundets lägsta rekommendation. Och hon tror att det kan ha blivit värre sen 2012.

Sen årsskiftet 2015, får inte längre industrin sponsra läkares utbildning alls. Numera ska allt betalas av arbetsgivarna.

- Vi har följt den här utvecklingen och varit väldigt oroade. Vi har skrivit om det i olika artiklar, men egentligen så har vi märkt, att trots att vi har varnat med varningsklockor så har ingenting hänt. Vi har framförallt fört fram det här till arbetsgivaren men inget har hänt, säger Turid Stenhaugen, utredare på Läkarförbundet.

Så hur ser egentligen situationen ut idag? Det ville vi ta reda på. Kaliber skickade därför ut frågor till landets 29 universitets- och länssjukhus. Vi frågade verksamhetschefer inom kirurgi, ortopedi och cancervård om specialistläkarna på deras avdelningar får tillräckligt med fortbildning. 52 av 81 kliniker svarade. Och det är en allvarlig bild som målas upp.

Nedan följer några av svaren från undersökningen:

”Även om jag som chef är för utbildning, så är jag restriktiv. Centralt anser man att utbildning är ett område det ska sparas pengar på.”

”Nej, läkarna skulle behöva mer. Det är inte katastrof-läge, men det är inte långt ifrån.”
”Ja, vi försöker ju vara liberala, men kompetensutvecklingen hos vissa är verkligen  inte tillräcklig. Och pengar gör ju att man tvingas prioritera.”

”Det här är ett jätteproblem på kirurgen, och politiker och arbetsgivare tar det inte på allvar. Fortsätter det så här kan vi inte längre lova rätt behandling till våra patienter.”


Nästan hälften svarar att specialistläkarna på deras avdelningar inte får tillräckligt med fortbildning. Som patient på ett operationsbord riskerar alltså du att träffa en läkare som inte är uppdaterad med dom senaste behandlingsmetoderna.  Och trots att landstingen ska se till att läkarna får tillräckligt med fortbildning, svarar 26 chefer på Sveriges ledande sjukhus att det saknas pengar för att kunna ge läkarna detta.

- Ja, det är under all kritik, säger Heidi Stensmyren. Hon är ordförande på Läkarförbundet.

- Vi ser mycket allvarligt på det här. Risken är att kvaliteten i vården blir sämre. Risken är framförallt att vi kommer att arbeta med gammal teknik, att vi inte är uppdaterade. Att vi inte kan erbjuda den nivå på vården som den svenska befolkningen har all rätt att få.

Sen ett par år tillbaka är frågan om läkarnas fortbildning en av förbundets viktigaste frågor. Men att få landstingen och arbetsgivarna att lyssna, är inte helt lätt enligt Heidi Stensmyren.

- Ja, det stora problemet är att i verksamheterna, ute på golvet, så är det fortbildningen som skärs ned först när man ska spara. Och hälso- och sjukvården har ju haft effektiviserings- och besparingskrav nu i många, många år. Och där är fortbildningen typexempel på något som försvinner snabbt och lätt. Och det är den stora utmaningen. Nu, från den första januari, så är det så att huvudmannen ska finansiera all fortbildningsaktivitet för läkare. Problemet är att dom inte lagt tillräckligt med utrymme i sina budgetar, att dom inte avsatt tillräckligt med pengar för det, säger Heidi Stensmyren.

Vi ska återvända till ortopedmottagningen på Sahlgrenska och verksamhetschefen Magnus Karlsson. Han är en av dom som svarat på undersökningen.

- Problemet är finansieringen, där de här företagen tidigare har tagit den finansieringen. Landstingen, regionerna, SKL har kanske inte heller tagit höjd och har ju inte heller vetat vad den kostnaden är. Och den kommer ju bli rejäl nu då. Och där kan jag väl känna en viss oro, att det kan bli ganska avsevärt mycket dyrare att använda sig av den typen av utbildningar som haft traditionellt hittills i alla fall, säger Magnus Karlsson.

Men enligt Magnus Karlsson finns det ett till problem, som till stor del hänger ihop med ekonomin. Och det är tidsbrist. Att anlita vikarier för att läkare ska åka iväg på konferenser är både dyrt och ibland omöjligt att få ihop med schemat. Och att i en sådan situation få tid över till att fortbilda sig är inte helt enkelt. Speciellt på en klinik som den Magnus Karlsson chefar över, där inte fortbildning finns tydligt inlagt i schemat för specialistläkarna.


- Nej, vi har inte avsatt tydligt utbildning i schemat. Däremot ska det finnas administration, och då ska det finnas möjlighet att fördjupa sig där. Nu kan man ärligt säga att många läkare är ganska hårt schemalagda, och de har en ganska begränsad administrativ tid. Vilket gör att dom inte alltid hinner fördjupa sig och föröka sina kunskaper teoretiskt, så är det. Läkare är ganska behövda och vi schemalägger dom rätt hårt där de ska vara. Du måste ju också producera vård. Det är ju liksom en avvägning av hur mycket tid och resurser du har för att utbilda och se till att du har tillräckligt kvalitet på de läkarna du har, och hur mycket vård du ska producera, om man nu kan uttrycka det så krasst. Den avvägningen är jättesvår att göra, säger Magnus Karlsson.

En annan som svarat på Kalibers undersökning, är Karl-Åke Jansson på ortopedkliniken på Karolinska norr om Stockholm. Karolinska är ett sjukhus som länge dragits med stora nedskärningar, och enligt Karl-Åke Jansson spelar ekonomin in ganska mycket. Men det främsta problemet som han ser det, är att sjukvården ofta inte gör någon större utvärdering av den fortbildning läkarna behöver.

- Alla jobbar nog och har en viss struktur. Men hur den ser ut över tid, den är inte riktigt.. jag har i alla fall inte sett någon sådan. Och det tror jag behövs, säger Karl-Åke Jansson.

Det finns olika förslag om hur man ska utvärdera läkares fortbildning inom de olika specialistföreningarna. Svensk ortopedisk förening i Karl-Åke Janssons fall. Och enligt honom hade det inte behövt vara särskilt svårt.


- För varje individ så måste man kanske upprätta då hur det ska se ut de närmsta åren. Vad är det den individen behöver? Och vad behöver man som ortoped på en viss tidsperiod? Och så lägger man in det i en individuell handlingsplan för ett år, följer upp den på ett strukturerat sätt, i ett medarbetarsamtal, säger han.

I ett tidigare program, berättade Kaliber att Sverige saknar system som återkommande kontrollerar läkarkårens kompetens. Då pratade vi bland annat med Olle Larkö som är dekanus på Sahlgrenska Akademin. Då lyfte han fram vikten av fortbildning.  Jag åkte tillbaka till Olle Larkö igen. För när det gäller just fortbildningen, är Sverige ganska unika. Tillsammans med Malta och Portugal, är Sverige det enda landet i Europa, som inte har någon nationell reglering av läkares fortbildning. Och det här är ett stort problem enligt Olle Larkö.

- Jag tycker det är ganska slappt, vi har inga krav på vidareutbildning när man är aktiv läkare under sin specialistperiod på kanske 30, 35 år. Det är ju risk för sämre doktorer då, krångligare än så är det ju inte. Det enda vi tycker är att vi kanske ska göra som man gör kanske i Tyskland eller England. I USA är man långt före, dom kräver att man ska ha specialistexamen, det har vi inte i Sverige. Utan det är i princip tiden man jobbar som är det viktiga. Dom kräver att man ska tenta om igen vart tionde år. Vi har ingenting som är i närheten av dom. Många länder, tex Tyskland, kräver att man ska bevista kongresser som är godkända, vi har inget sånt i Sverige heller. Sverige är helt enastående i detta. Det är ett uttryck tycker jag för ”slapp-Sverige”, säger Olle Larkö.

Olle Larkö tycker dels att Sverige måste börja ställa krav på att läkare ska fortbilda sig, men också att det behövs ett system som på riktigt mäter mängden fortbildning. Som exempel nämner han CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland.


- Continuing Medical Education står det för. Man får en poäng per timme man sitter på en godkänd kongress. Dom klockar dig när du går in, dom klockar dig när du går ut. Och så ska man ha 50 timmar per år. Gör man inte det under ett antal år, så blir man av med sitt specialistbevis. Det är ju en väldigt ambitiöst, och det tar ett tag innan vi når dit. Men om man började med att man faktiskt måste bevista vetenskapliga konferenser som alla andra européer gör, det tycker jag är ett första steg. Sen är inte det perfekt, det kan kompletteras med annat och sånt..

I Kalibers undersökning med läns- och universitetssjukhusen, efterlyser nästan alla hårdare krav på fortbildning. En del vill ha tydligare riktlinjer, medan andra vill se CME-poäng. Och en av dom är just Karl-Åke Jansson på Karolinska.

- Vi är inte där ännu, men det är möjligt att man är på väg dit. Och det är på så sätt man skulle kunna värdera om den individuella specialisten har den kompetens som krävs och upprätthålla en kontinuerlig fortbildning. Samtidigt så är Sverige inte speciellt känt för att skapa sådana system, säger han.

Nej, enligt dom flesta jag talat med, verkar CME-poäng vara långt bort. Men faktum är att det finns ett förslag. I en statlig utredning som presenterades förra våren, fanns förslag om att läkarkåren, tillsammans med en rad andra yrken, skulle få särskilda föreskrifter som direkt uppmanar till fortbildning. Och förslaget togs väl emot av bland annat Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet, som i åratal kämpat för tydligare regler.

- Vi önskar mycket bättre strukturer för kompetenssäkring. Det ska inte vara upp till patienterna att ta reda på om läkaren har fått fortbildning utan det här ska vara ett kontinuerligt system och det ska vara ett krav på verksamheten att se till att sköta kompetensutvecklingen, säger Heidi Stensmyren.

Men förslaget har än så länge bara varit ute på remiss. Och en av dom som svarat är Socialstyrelsen. Men dom tycker inte det behövs några nya regler. Pernilla Ek är chef på Socialstyrelsens behörighetsenhet.

- Vi är ju i grunden positiva till att man uppmärksammar personalens kompetens som den viktiga spelaren i att bedriva patientsäker vård. Men vi anser ju att de här bestämmelserna redan finns på plats, säger Pernilla Ek.

I Hälso- och sjukvårdslagen så står att ”där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, lokaler och utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.” Och i patientsäkerhetslagen står det att ”hälso- och sjukvårdspersonalen ska bedriva sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Juridiken är ett kapitel i sig. Men kontentan av det Pernilla Ek säger, är att det redan står i lagen att läkare ska arbeta på ett korrekt sätt, och att arbetsgivaren har ett ansvar för läkarnas kompetens. Det är med andra ord underförstått att fortbildningen ingår i detta. Och det här är något som väcker viss frustration hos Läkarförbundet.

- Man har vant sig vid, eller är väl van vid att det här sköter sig lite av sig självt, men det gör det inte, det vet vi. Man måste inse att fortbildning och kompetensutveckling är ett arbete som inte kan skötas med vänsterhanden. Det krävs planer för det. Vi planerar ju in miljö, sortering av avfall, vi har ju en rad områden som systematiskt planeras inne i verksamheterna. Och att inte fortbildning skulle planeras systematiskt inom en verksamhet, det håller inte måttet, säger Heidi Stensmyren.

I Kaliber idag har vi berättat om bristen på fortbildning. Läkarfacket larmar för att nivån stadigt sjunker. Och i Kalibers undersökning uppger närmare hälften av kirurg, ortoped och cancer-avdelningarna att deras specialistläkare inte får tillräckligt med fortbildning. Så vad tänker egentligen arbetsgivarna om det här? Jag åkte till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. På deras vård- och omsorgsavdelning heter chefen Hans Karlsson. Och jag frågade honom hur han ser på att så många upplever att fortbildningen inte är tillräcklig.

- Det är svårt att uttala sig om mängd i form av timmar och tid. Men jag tror att det man kan ta reda på, det är ju att titta på kvaliteten. Hur är kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och då kan vi konstatera att när det gäller medicinska utfall och vad patienterna tycker om svensk sjukvård, så har vi en oerhört hög kvalitet. Jag tror att man ska modernisera begreppet kompetensutveckling och titta på att det innehåller fler delar än det som traditionellt förknippas med det. Och det traditionella är ofta kurs och konferens. Jag tänker att kompetensutveckling är mycket mer än det och kanske också ska tydliggöras i ett sådant här arbete, säger Hans Karlsson.

Hur tänker landstingen rent ekonomiskt i den här frågan?

- Ja, landstingens syn på det här handlar nog inte så mycket om pengar. Utan det handlar mer om att hitta rätta formerna för läkare att kunna fortbildas. Jag tror att det är något man får följa över tid och jag är ganska övertygad om att en del av den fortbildning som har varit i form av kurs och konferens kan ersättas med andra former. Webbutbildning, utbildningar där man tillsammans med kollegor på den egna arbetsplatsen tar del av senaste rönen, att man tar del av de senaste kunskapsunderlagen som nu blir allt mer tillgängliga i verksamheten, säger Hans Karlsson.


Det finns ju ett förslag om att ställa formella krav på fortbildning. Det så kallade yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad tänker SKL om det?

- Ja, nu är ju direktivet fortfarande under diskussion och här kommer vi att lämna in ett formellt svar. Jag vill inte föregripa det idag, men jag kan väl säga att den här typen av bindande, normerande föreskrifter är generellt något som vi inte tycker bidrar till kvaliteten i någon större omfattning.


Men enligt flera experter som jag har varit i kontakt med så är Sverige ganska unika om att inte ha formella krav på fortbildning. Bara Malta, Portugal och Sverige saknar det här. Hur ser du på det?

- Det är ganska svårt att jämföra olika länder, ,men kan vi konstatera att i många länder så är läkare ofta egna yrkesutövare och har en egen verksamhet. De allra flesta svenska läkare jobbar idag som anställda. Några i vårdföretag och de allra flesta i Sveriges olika landsting. Och då finns ju en möjlighet för en relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, att se till att kompetensen finns. Där är verksamhetschefsansvaret väldigt tydligt, säger Hans Karlsson.

Nej, bindande regler är inget som SKL menar kommer höja kvaliteten. Trots att så många verksamhetschefer  säger att det är just tydligare regler som behövs. Och att det inte skulle handla om pengar, det håller inte Heidi Stensmyren på Läkarförbundet med om.

- Landsting och politiker är mycket väl medvetna, är min uppfattning, om behoven av fortbildning. Men det är när man börjar prata pengar, kostnader och konkret som det stoppar upp. Och det räcker ju inte att vi lite snällt från sidan säger att ”men det här håller inte måttet”. Utan det är dags att myndigheter och gärna också departement sätter ner foten. Och säger att vi måste ha krav på fortbildning. Det måste finnas strukturer för uppföljning. Det här kan inte skötas lite vid sidan om, säger Heidi Stensmyren.

Sveriges nye folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister är socialdemokraten Gabriel Wikström. Jag undrar hur han ser på att så många läkare larmar om att fortbildningen inte är tillräcklig.

- Jag tycker att det är allvarligt. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att fortbildning i nästan alla yrkesgrupper är nödvändigt för att man ska kunna upprätthålla kvaliteten men också för att yrket ska upplevas som både utmanande och inspirerande. Och särskilt viktigt skulle jag tro att det är för en yrkesgrupp som läkarna. Och det här är ju någonting som är oacceptabelt. Det måste ju bara fungera och i första hand så är det ju faktiskt landstingens och regionens ansvar att  se till att läkarna får den fortbildning som man både har rätt till och behöver för att utföra sitt jobb, säger Gabriel Wikström (S)

Mycket riktigt så ligger ansvaret för sjukvården främst hos landstingen. Men just förslaget om ett yrkeskvalifikationsdirektiv, ligger hos regeringen. Så vad tycker då sjukvårdsminister Gabriel Wikström?

- Jag vill inte säga vare sig bu eller bä på den frågan, utan vi diskuterar den just nu. Det är ett intressant förslag men man måste naturligtvis alltid analysera helheten innan man kan ta ställning. Vi är ju en relativt ny regering så vi har en del frågor att ta tag i. Det här är ju naturligtvis ett viktigt område och jag ber om att få återkomma både om tidsplan och regeringens ställningstagande, säger Gabriel Wikström (S).

När jag frågar Wikström hur han ser på att så många läkare upplever pengar och tid som ett problem för fortbildningen, vill han inte kommentera vad landstingen gör åt problemet. Men han säger ändå att det är något han känner väl igen.

- Det är en bild som stämmer väl överens med min egen också. Och som sagt, här har vi ju stora strukturella utmaningar inom den svenska sjukvården. Det handlar ju både om organisation och ledarskap, men det handlar också om att se över, vad ägnar egentligen sjukvårdspersonalen sin tid åt? Och då vet vi att väldigt många upplever att man får ägna sin tid åt administration. Och här har ju regeringen varit proaktiv och i höstas lade vi ett förslag om en så kallad professionsmiljard som just skulle handla om att man avlastar vårdens yrkesgrupper administrativt så att man ägna mer tid åt såväl patientkontakt men också till exempel fortbildning. Nu var det tyvärr ett förslag som föll i och med budgeten men det är ju förslag som vi räknar med att återkomma med under åren, för det här är ju faktiskt en av vårdens stora utmaningar, säger han.

På Sahlgrenska jobbar ortopeden Mikael Sundfeldt vidare. Och han tror att om inte frågan blir löst snart så väntar allvarliga konsekvenser.

- På sikt så tror jag att det är katastrof. På kort sikt så kanske man inte ser så stora problem, men om man ser det på en fem, sex års horisont så blir det katastrof. I slutändan handlar ju detta om att våra patienter måste få optimal vård. Det är det som det handlar om. De ska få det senaste och det bästa och det mest prisvärda. Och ända sättet att veta det, det är att hela tiden hålla sig ”up to date”. Medicinsk kunskap är färskvara.