Didos dolda klagan

7:26 min

Den är en av världens mest kända kärleksarior, och den bär på nycklar till barockens föreställningsvärld om hur exempelvis sorg skulle gestaltas i musiken. I den här "Interplay i P1"-programmet från den 14 februari och 6 april 2015 berättar sångerskan och barockkännaren Sandra Lindqvist om Didos klagan.

- Didos klagan är ju en fantastisk aria som representerar barocken och representerar starka, starka känslor i operamusik under 1600-talet, säger Sandra Lindqvist.

Under 1600-talet började tonsättarna att sätta texterna i centrum. Då lades grunden till det som vi idag tycker är en självklar kompositionsform, i alla fall inom populärmusiken, nämligen att ett verk har en huvudstämma och ett ackompanjemang. Kompet då kallades för generalbas och parallellt med det införde man också retoriska figurer i musiken. Det var figurer som skulle lyfta fram texten och påverka lyssnarna i samma känslomässiga riktning som texten gav uttryck för - på ett objektivt, vetenskapligt sätt, tänkte man, men hur skulle då de här figurerna utformas? Ja, det diskuterades en hel del och det blev också en slags samsyn på många punkter, men alla de här idéerna kom sedermera med ett gemensamt namn att kallas för affektläran.

Didos klagan ligger i slutet av operan Dido & Aeneas från 1689 av den brittiske barocktonsättaren Henry Purcell, och i det här programmet framförs den av den brittiska sopranen Emma Kirkby. Bland de figurer som Lindqvist berättar om finns lamentobasen. Det är den som inleder arian och som upprepar samma toner om och om igen. Vidare finns det en annan figur i melodistämman som kallas 'katabasis'. Den markerar i ett nedåtgående intervall bland annat ordet 'laid'. Det är då hon sjunger om att hon ska läggas ner i graven, i sorgen, för att ta ett par exempel.

Producent Berit Nygren.

Av upphovsrättsliga skäl är musiken i det nedladdningsbara avsnittet kraftigt förkortad.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".