20 år efter Balkankriget

28 min

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag?

Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa.

 Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar.

 -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa.

 På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt.

 -- Här var det, det var inte så mycket smuts här.

 Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar.

 -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat?

 Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994.

 -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom.

 

Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg.

 -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija.

 Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö.

 -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija.

 Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar?

 -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija.

 

Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till.

 -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till.

 Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna.

 -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp.

 -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden.

 

Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen.

 -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad.

 -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström.

 När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören.

 -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil.

 Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt?

 -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström.

 Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet.

 Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig.

 -- Ja, alltså... När kom ni?

 92, 93 någon gång, säger jag.

 -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil.

 Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket.

 -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil.

 -- Det var som att det aldrig skulle ta slut.

 Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö.

 -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche.

 Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige.

 -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina.

 -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå.

 Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceaușescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö.

 -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina.

 Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen.

 -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina.

 -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon.

 Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet.

 -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr.

 -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche.


 -- Hallå där!

 -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic.

 -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han.

 Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad.

 -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han.

 För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige.

 -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko.

 Varför det?

 -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt.

 -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala.

 Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina.

 På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.

I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade.

 -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko.

 -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han.

 Varför ville han så gärna återvända tror du?

 -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko.


 På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja.

 Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran.

 De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana.

 -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic.

 Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg.

 -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic.

 -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i.

 -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien.

 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära.

 -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic.

 -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma.

 Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande.

 -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. 

Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var?

 -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic.

 Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige.

 -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma.

 På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen.

 -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina.

 Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr?

 -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket.

 -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche.

 -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever.

 

Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv.

 -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj.

 -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.

Musik som spelats i avsnittet

  • 10.04
    José González - Stay Alive
    Album: The Secret Life Of Walter Mitty
    Kompositör: Ryan Adams, Theodore Shapiro
    Bolag: UNIVERSAL MUSIC
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista