Död under tvångsvård

29 min

Det ska vara en väg ut ur knarket, men statens tvångsvård av missbrukare kan det bli det motsatta. Kaliber idag följer upp P4 Jönköpings granskning om knark och brister i vården på LVM-hemmet Fortunagården i Värnamo.

– Där är ju den, där är kistan. Och där är buketten som jag hade köpt från Annelis dotter och mig. Det är väldigt vackert, säger Britt-Marie 

Britt-Marie sitter och tittar på bilder från begravningen - för bara några dagar sedan. En trött mamma till en dotter som just dött, efter över 30 år som missbrukare av tunga droger. 

Anneli var narkoman och när det gick så långt att hon höll på att knarka ihjäl sig dömdes hon till tvångsvård i en domstol.  Staten tog över ansvaret för henne och hon blev intagen på ett av statens LVM-hem och där var där hennes liv tog slut. Söndagförmiddag 23 november för snart ett år sedan, hittas hon död i sin säng, bredvid henne fanns rester av heroin.

Hon dog när hon var under tvångsvård och hon är inte ensam visar det sig. På P4 Jönköping har vi granskat tvångsvården av missbrukare sedan den där dagen och i Kaliber idag ska vi berätta hur det kan gå till på statens LVM-hem.

Annelis mamma minns fortfarande hennes glada dotter.

– Här är Anneli när hon var min Anneli. Jag skulle tro att hon var 15,16. Det var en yngre präst och jag är så tacksam att han pratade om Anneli som hon var. Att hon hade en kamp, i stället för att skydda och låtsas som att drogerna inte fanns. Men det gjorde inte han. Han sa att hon var den unga glada hästtjejen och sen kom drogerna, och tog över. Och hon kom aldrig ur det. Och jag tycker att det är gott att han gjorde så.

Det är som ett altare - Britt-Maries tv-bord. Där finns ett fotografi lutat på ett litet staffli, på en leende Anneli precis innan hon började med knarket.

– Då var hon en pigg, glad hästtjej. Väldigt aktiv, hon var väldigt rolig att ha med sig. Vi gjorde allt tillsammans.

Där finns också foton på Annelis två barn, en son som dog i cancer när han var fem, och en dotter som nu är 19 år. På bordet är ljus tända.

– Jag såg henne nu i kistan, jag såg ju på henne att även om de hade målat och så här så hon var sliten och att hon kämpat.

Tvångsvården blev inte vad Annelis mamma hade hoppats på. De sista veckorna rymde Anneli, började ta sitt heroin igen och när hon kom tillbaka till hemmet var hon påverkad. Hon hamnade på intagningsavdelningen där hon skulle få extra mycket. Men så blev det inte.

Det var i de rödgula enplanshusen i närheten av Värnamo sjukhus som Annelis liv slutade. På hemmet för missbrukande kvinnor - Fortunagården. Ett av statens institutionsstyrelses elva LVM. Anneli var ju heroinist och tvångsplacerades där, allt enligt svensk lag, lagen om vård av missbrukare LVM.

Syftet med LVM är att på statliga behandlingshem avbryta ett livshotande missbruk, att få folk på fötter och motivera dem till frivilligvård. Allt i en drogfri miljö.

Vår granskning började med att vi fick tips om att tvångsvården på Fortunagården i Värnamo inte fungerade så som myndigheten beskriver den.  Vi fick flera samtal som beskrev situationen som illa och att intagna varnat för vad som skulle kunna hända? Vi upptäckte att Fortunagården under 2014, hade blivit anmält till inspektionen för vård och omsorg flera gånger av både anhöriga och intagna. Vi fastnade vid en av anmälningarna, där intagna kvinnor radade upp allvarliga brister i vården.

Bland annat beskrev de en händelse där en kvinna låg och krampade under natten, spydde och kissade ner sig och att andra på avdelningen fick knacka på dörren i flera minuter för att det inte fanns någon personal på hela avdelningen. En annan klient höll på att få fel mediciner, enligt anmälarna var det piller som skulle varit vara livsfarliga om hon fått dem i sig.

 

De avslutade med att skriva de var rädda att någon skulle kunna dö om ingen tog tag i situationen och just den här anmälan var skriven knappt två månader innan den där söndagen den 23 november när Anneli dör.

- Det är för jävligt egentligen, ett LVM är ju till för att rädda liv inte för att ta ihjäl människor, säger Stina.

Vi sitter nu på det behandlingshem dit Stina fått komma i slutfasen av sitt LVM på Fortunagården och nu sitter vi i ett konferensrum

Stina som egentligen heter nåt annat och som är 23 år. Det här är hennes version av vad som hänt:

- Jag vet att tjejen som dog på Fortunagården nu hade varit hemma och då tagit ett återfall och tagit med sig grejer in. Det förvånar mig inte, det är fruktansvärt.

Hon sitter med håret i en fläta med välsminkade ögon som inte viker undan en enda gång och det går inte att se på utsidan att hon tar tunga droger eller att hon dom senaste månaderna varit strulig, frustrerad och ibland våldsam.

– Jag har aldrig knarkat så mycket som jag gjort under den här tiden. Jag har knarkat mer säger Stina.

Du har knarkat mer under tiden på LVM än annars?

– Det har jag gjort, Amfetamin, Extacy under min LVM-tid har jag testat dessa och injicerat.  

Hur är det möjligt?

– Man träffar fel personer. 

Hur lätt var det att få tag på det där inne?

– Väldigt lätt, man fick in både det ena och det andra.

Hur gick det till?

– Vi besök eller skicka in det. Jag fick själv in via ett besök under bordet. Det var personal med men hon var inte särskilt observant. Min kompis gav mig en boll heroin och en tändare i handen under bordet och jag stoppade ned dem i bh:n. Så lätt är det.

Hur ofta kollar de er?

– Hur menar du med kolla?

Var det ingen som misstänkte att det pågick?

– Nej inte förrän jag var påtänd, då upptäckte de det.

Men hur ofta hade du kunnat ta en dos om du hade velat?

– 1-2 gånger i veckan om jag hade velat. Det är en väldigt starkt behov som en missbrukare har, och man måste få den hjälpen för att överleva. De på Fortunagården kan inte ge den hjälpen.

 

Stina berättar också hur hon själv gaddat ihop sig med andra intagna och slagit ner en i personalen för att komma åt piller från medicinskåpet. Hon försvarar det här med att hon blev desperat och inte hade nåt annat att göra än att prata med andra missbrukare.

 

Och Stina ger en bild som absolut inte förekommer i några myndighetsbeskrivningar om hur det ska vara. Hon hävdar att man lätt får tag på droger på Fortunagården. Och flera kvinnor som vårdas och har vårdats där säger samma sak:

– Det var både knark och alkohol som kom in.

– Jag hade kunna supa varenda dag på öppen avdelning. Kunde lagt vitvinsflaskan i kylen och tagit ut den vid nio.

– Det kom in genom att folk låg på sjukhus och tog med sig handsprit. Det var folk som skickade paket, folk såg till att det låg knark utanför grinden. De knarkade inne men ingen reagerade.

– Det är ju folk som är döende på Fortunagården som mår riktigt dåligt. Det är ingen vård utan ren förvaring.

– När man hamnar på tvång har man inga förväntningar, men jag trodde att jag skulle få terapi, träffa psykolog, läkare allt sådant som det står i papprena fungerar inte någonting.

Vad gjorde ni på dagarna?

– Spelade Skippy och Yatsy

 

Förvaring istället för vård? Vi pratar med intagna och anhöriga och dom ger samma bild. Vi pratar också med personal men det här är känsligt att prata om ska det visa sig. INGEN som vi pratar med i personalen vill vara med sitt rätta namn eller sin röst, men det dom säger kommer att väcka fler frågor:

– Ärligt talat är LVM-vården skit.

– Dom flesta är här har knark, antingen har dom med sig det in eller så får dom tag på det när dom är här.

– Det är brist på personal, Det är därför det händer grejor hela tiden. På ett sätt är jag inte förvånad över att någon dog, stället har gått utför sista halvåret, ingen orkar riktigt längre.

– Dom gångerna som det varit överfall så har det varit klienter som man inte har haft en relation till. Det blir jobbigt för klienter att skada någon de tycker om men med fler vikarier ökar risken.

 

Hur kan det va så här på ett statligt behandlingshem? Det ska ju vara drogfritt där. Det är extra viktigt eftersom kvinnorna där är inlåsta mot sin vilja, det har Socialstyrelsen poängterat efter ett annat dödsfall, några år tidigare på Fortunagården. 

När vi granskar statens institutionsstyrelses egna siffror visar det sig att, under i stort sett hela förra året, har det varit fler kvinnor inskrivna än det finns vårdplatser för.

På Fortunagården finns det när vi granskar det här, 2014, 17 vårdplatser men blir läget akut har dom 21 sängar.

 När det är som värst är det, är 26 kvinnor inskrivna. Det har till och med hänt att någon sovit på en madrass på toaletten.

Vi kan också se att nästan var femte anställd har varit långtidssjukskriven under hösten 2014. Dessutom har flera i personalen sagt upp sig, en del efter hot och våld.

I december är det så oroligt på LVM-hemmet att väktare kallas in dygnet runt under två veckor för att hålla ordning.


Laila Siljedahl är institutionschef på Fortunagården. Så här sa hon i januari, när vi åkte till hemmet i Värnamo. En och en halv månad efter Annelis död.

– Jag upplever att vården på Fortunagården är bra. Jag tycker att vi är en bra verksamhet.

– Vårt första uppdrag är att efter avgiftning vara en plats för förändring. Att jobba med motivationsarbete och träning. All tvångsvård är ju sex månader. Och för oss är det en fantastisk möjlighet att få vara med jämte kvinnorna och försöka vara det stöd de behöver för att göra sin förändring.

 

Då är hon nöjd med vården, och på frågan om varför dom kallat in väktare säger hon senare på telefon: 

– Mm, vi hade en bedömning i december månad efter att vi fått in droger så vi märkte att kvinnor var påverkade, då vi hade en arbetssituation för personalen som inte var bra.

 

Långt från Värnamo i en annan stad finns en nu 20-årig tjej som vi kallar Matilda. Det var hennes mamma, Anneli , som dog på Fortunagården i november.

– Det är väl allas största mardröm att det ska komma hem poliser till en. De sa att de hade tråkiga nyheter, att mamma hade avlidit och att personal hade hittat henne. Det var väl det de sa. Jag kände att när hon ändå satt på LVM och grejor så tänkte jag att det kanske går den här gången men det blev inte så.

  

När Anneli, som varit på rymmen, kom tillbaka till Fortunagården så var det överbelagt och är det få i den ordinarie personalen där. Hon kom in drogpåverkad och i dåligt skick. Vi läser i journalen att hon mår så dåligt att hon inte kan sitta upprätt, personalen beskriver hur hon sitter som en fällkniv i soffan med huvudet på bordet, inne på intagningsavdelningen. Personalen lyckas, beskriver de, bulla upp med kuddar utan att hon märker något. På morgonen går hon upp och tar en banan och en cigg. När klockan är sex går hon in på sitt rum och stänger om sig.

 

Enligt statens institutionsstyrelse ska säkerheten på intaget vara extra hög och hon ska få extra mycket tillsyn. Minst en gång i timmen men det fick inte Anneli visar vår granskning. Klockan elva hittas hon död i sin säng. Polisen hittar heroinrester i rummet. Och i journalen står det att personalen tittade in i hennes rum en gång på fem timmar. Att bli lämnad ensam utan regelbunden tillsyn , i det skick Anneli var i, kan vara farligt. Det säger beroendeläkare vi har pratat med, en av dom besökte vi i Jönköping.

På avdelning E på den psykiatriska kliniken på länssjukhuset Ryhov jobbar överläkare Patrik Mård. Han förklarar hur de gör där när missbrukare kommer in.

– När man kommer in tittar vi till dem väldigt tätt, en gång i kvarten första dygnet. Den kan vi göra det mer om de inte är riktigt stabila. Det beror på hur de är.

På en avgiftningsklinik hade Anneli förmodligen fått tillsyn en gång i kvarten. Men såna rutiner saknades på Fortunagården i lex Sarah anmälan som Statens institutionsstyrelse senare skriver. Där konstaterar dom också att om hon hade fått en bättre tillsyn så citat "hade det kunnat leda till ett annat händelseförlopp" och att konsekvensen "utan tvekan varit allvarlig".

– Något som skulle vara viktigt för mig är att veta att något som kanske har gått fel, att det ändras. Det som hände med min mamma var ju inte kul och det finns ju fler som bor där också. Man vill aldrig att någon annan ska vara i samma situation, säger Matilda 

Du fick aldrig något samtal från Fortunagården?

– Nej, ingenting. De vet ju om att hon har ett barn och då borde de ju ringa och beklaga sorgen. Det finns ju något de hade kunnat säga om vad som hänt. Be om ursäkt för det som hänt kanske, för det ska ju inte vara så tycker inte jag i alla fall. Jag visste att det var hennes sista chans att klara det och så är det ett misstag som dom på nått sätt har gjort. Att hon tar droger är ju inte konstigt eftersom hon är en missbrukare, men jag förstår inte hur hon kan lyckas ta en överdos på en låst avdelning. 


Matilda kommer aldrig få exakt svar på varför hennes mamma dog på Fortunagården. Polisen hittade ju heroin på rummet när Anneli hittades död. men obduktionsrapporten ger inte svar på om det var en överdos eller nåt annat. . Och institutionschefen Laila Siljedahl vill inte svara på några frågor om Annelis död.

Det här är Kaliber om den svenska tvångsvården av missbrukare på Fortunagården i Värnamo. Under senvintern, en vecka efter vårt avslöjande, gjorde inspektionen för vård och omsorg en granskning av LVM-hemmet. De bedömde att hemmet inte levde upp till kraven på säkerhet, det var för lite personal och alldeles för mycket droger. IVO skrev att det är av högsta vikt att Fortunagården är drogfri, missbrukarna är ju där mot sin vilja. 

Nu har det gått åtta månader sen vi pratade med Annelis dotter och institutionschefen på Fortunagården Laila Siljedahl, så vi bokade en ny tid med henne för att få veta om hon står fast vid det hon sa då att vården var god.

– Det är klart att jag ser att det är väldigt, väldigt allvarligt om vi får in droger på institutionen. Jag ser det också allvarligt att personalen inte är tillräcklig och då måste jag jobba på att öka upp den och det har vi gjort nu. Och nu i höst kommer vi att utöka med ytterligare personal, säger Laila Siljedahl. 

En kvinna säger till oss att hon knarkat mer inne på hemmet än utanför?

– Ja, jag är jätteledsen för att det har hänt självklart va, men vi, som sagt, jobbar på att vi kontrollerar posten och vi kontrollerar alla saker och har dom varit utanför institutionen gör vi kroppsvisitation innan man kommer in igen.

Det är en grov anklagelse – hon berättar att hon fått in heroin när det satt personal i rummet, via ett besök, under bordet? När det satt personal i rummet, hur är det möjligt? 

– Nej självklart ska inte det var möjligt. Vi ska se till att det inte finns narkotika inne på institutionen och vi gör allt iv kan varje dag för att det inte ska hända.

Hur ser du på ditt ansvar för att det ändå skett? 

– Alltså jag har ansvar för institutionen så länge jag har jobbat här va. Vi jobbar med efter de riktlinjer som finns och de regler som finns när det gäller kroppsvisitering tex, när det gäller posthantering o s v. Nu fick vi ökade möjligheter inför 2015, med flera miljoner till personalkostnader så vi har kunnat öka upp personalen det här året det gör att vi kan jobba ännu mer med att se till att det inte kommer in droger på institutionen.

 

Situationen har förbättrats säger Laila Siljedahl. Men under 2014 dog det minst fyra personer på olika statliga LVM-hem i Sverige. Anneli en av dom och under vår granskning dör fler. En kvinna till exempel dör, bara morgonen efter att hon skickats hem på försök från Fortunagården

Och sen vi startade vår granskning så har det blivit än mer ont om sängplatser på dom olika LVM-hemmen i Sverige. I slutet på juli låg beläggningen på 129% snitt enligt statens institutionsstyrelse. 

Det är till och med så många som tvångsomhändertas att det är kö och Statens institutionsstyrelse kan inte längre fullfölja sitt uppdrag - att anvisa platser till alla.

Christer Pedersen är kommunikationsdirektör p åStatens institutionsstyrelse

 

– Varken vår personal eller våra klienter mår bra av att det är så här fullt på våra institutioner. Det är till och med så fullt att det ibland bildas kö för att komma in på en institution. Det är det vi försöker råda bot på genom att öka vår kapacitet med 30 platser i år, det är väldigt många och vi fortsätter det arbetet nästa år. Det vi också kommer göra är att öka flexibiliteten genom att ha, på våra större institutioner, ha avdelningar som man kan starta när det är högre efterfrågan och stänga när det är mindre.

Borde ni som myndighet ha reagerat tidigare? 

– Ja, det kan man tycka men om man tittar på tio års sikt så är det här ett extremt läge, att efterfrågan är så stor nu. Det inte finns något år där det har inträffat något liknande. Det har inte gått att förutspå och vad det beror på är inte heller lätt att svara på.

Det har ju kommit larmrapporter långt tidigare än slutet på året, det har ju skett dödsfall tidigare på grund av knark, facket har larmat under hela 2014, varför gjorde ni inte några åtgärder tidigare ?

– Vi har ju ett antal tillsynsmyndigheter, bl a IVO som tillsyn av vår verksamhet och vi ser allvarligt på kritiken som har kommit när det gäller Fortunagården. Vi välkomnar alla former av tillsyn som vi sen använder för att förbättra vår verksamhet. Det pågår ett ständigt förbättringsarbete, även på Fortunagården.

Hur ser du på att någon hann dö innan det åtgärdades?

– Det är ju naturligtvis väldigt beklagligt och väldigt tragiskt. Det vi kan göra nu är att vidta åtgärder så det förhoppningsvis inte händer igen. I det här fallet har IVO uttalat kritik . Det har man på Fortunagården tagit till sig. De har vidtagit flera åtgärder för att komma tillrätta med det här.

Frågan uppstår ändå, hur kan man dö av knark när man är satt under tvångsvård? Det vill Annelis dotter ha svar på?

– Det är en berättigad fråga. Det är en stor problematik för oss och någonting svårt att hantera. När en klient har varit avviken från institutionen och kommer tillbaka så gör vi ytliga kroppsbesiktningar d v s vi tittar på den nakna kroppen om vi misstänker att det finns skäl att tro att klienten har droger med sin in på institutionen. Det är vad vi får göra enligt våra särskilda befogenheter. Vi får inte kontrollera kroppens håligheter. Man ska ha klart för sig att det är en social lagstiftning. Det är inget straff, det är vård man ska få. Det är en kränkning i sig att bli utsatt för tvångsvård och som jag förstår det har lagstiftarna inte velat kränka ytterligare genom den här väldigt kränkande behandlingen, att också kontrollera kroppshåligheter och ja, så ser det ut.

Men om jag förstår dig rätt så kan ni inte garantera att det är drogfritt?

– Så långt kan jag inte gå att jag kan säga att vi kan lämna garantier för att droger inte kommer in på institutioner, det är ett problem jag har att arbeta med. 

Men har ni inte tillräckliga verktyg för att stoppa knark inne på LVM-hemmen?

– Vi har att förhålla oss till den lagstiftning som gäller och vi har inga andra önskemål om nån annan lagstiftning, vi följer den lagstiftning som gäller. Det vi kan göra däremot är att skruva på våra rutiner, förbättra uppmärksamheten utbilda personal och ha högre personaltäthet o s v.

 

Långt från huvudkontoret i Stockholm ringer en telefon hemma hos Britt-Marie. En nära vän ringer och undrar hur det är med Anneli så här efter begravningen.

Vad säger du om att hon dog där på ett statligt behandlingshem? 

– Det är helt fruktansvärt att det är på det sättet. Jag vet inte nåt som fungerar, det är förvaring, det är det är, säger Annelis mamma Britt-Marie. 

– Att hon är borta är delvis också en lättnad. Hon far inte illa. Hon gör ingen annan illa och absolut inte sig själv. Jag behöver inte vara rädd att telefonen ringer på natten.

– Men det är den Anneli på fotot, det är henne jag saknar. Hon finns ju inte heller och det är ju sorgen i det hela.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista