Cecilia Uddén: Hur hanterar man ett terrornätverk av tonåringar med köksknivar?

4:05 min

Här är Kairo.Medan jag flög över Sinaihalvön från Israel igår, genomfördes ytterligare 4 knivattacker i Jerusalem. I Jerusalemförorten Pisgat Zeev var gärningsmannen lika gammal som offret. 13 år. Palestinske 13-åringen Ahmed Manasra satte kniven i en 13-årig israelisk pojke på cykel. Båda ligger nu på sjukhus allvarligt skadade, den ene av knivhugg, den andre med skottskador.

Men hur hanterar säkerhetsstyrkor och underrättelsetjänst ett terrornätverk som består av tonåringar beväpnade med köksknivar? Det är just nu Israels dilemma och medan Netanyahu är under press från höger att vidta kraftåtgärder mot den nya palestinska terrorvågen, vet alla att det inte finns någon militär lösning.

Det finns heller inget varningssystem - det är inte som när raketer avfyras från Gaza och larmet går - sirener som varnar, man har bara sekunder på sig att söka skydd, men det kommer en varning. Inför en knivattack hörs en tonårings gympadojor mot asfalten och det är många som tycker att denna våg av knivattacker är mer skräckinjagande än något annat eftersom den så tydligt visar hur djupt rotat hatet idag är.

På den palestinska sidan har jag inte träffat många som uttryckligen fördömer knivdåden, palestinierna ber mig snarare att förstå orsakerna - det här är en naturlig reaktion på Israels ockupation och apartheidpolitik, säger de. En av knivmördarna hette Muhannad Halabi. Han var 19 år och studerade juridik. Jag åkte hem till hans föräldrar i en by utanför Ramallah på Västbanken - där de hade satt upp ett begravningstält utanför hemmet för att få plats med alla kondoleansbesök. På tältet flaggor från alla palestinska grupperingar - Fatah, Hamas, PFLP, Islamiska Jihad. Föräldrarna framstid inte som några religiösa extremister, tvärtom, pappan som var rörmokare, nämnde varken gud eller koranen under den halvtimme jag talade med honom. Och Muhannads tonårssystrar täckte inte håret med sjal. Hemmet var tömt på möbler och inredning, till och med handfat o väggarmatur - eftersom man väntar en vedergällning - att Israeliska bulldozers jämnar huset med marken, en vanlig bestraffning mot familjer som fött upp terrorister. Och medan jag satt i ett kalt rum och pratade med knivmördarens mamma, försökte hon inte ens linda in sitt hat mot israel i en vacker fredsskrud när hon plötsligt sa till mig: judarna, de måste lämna vårt land, och åka tillbaks dit de kom ifrån. Det här är vårt land, inte deras, min familj kommer från Jaffa och dit får jag inte åka.

Ja, där ser du, säger många många på den israeliska sidan. De hatar oss, de accepterar inte att Israel finns, de är antisemiter och de knivhugger oss för att vi är judar. Och det är inte längre många israeler som lyssnar till den lilla spillran av fredsaktivister som invänder: nej, de hatar oss inte för att vi är jjudar, utanf ör att vi är deras ockupanter och torterare, för att vi portar dem från Jerusalem och Al aqsamoskén, för att 14 000 palestinier fått sina permanenta uppehållstillstånd i Jerusalem indragna i Israels ansträngningar att minska den palestinska andelen av Jerusalems befolkning, de hatar oss för att vi stjäl deras mark och vatten på Västbanken.

Alla är överens om att det inte finns någon militär lösning. Men det betyder inte att någon tror på en politisk lösning.

Cecilia Uddén för p1-morgon efter ett par dagar i Jerusalem.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista