Kriget som inte vill ta slut

55 min

Om bomber i Nordstan, BBC-bekymmer och besegrade terrorister. Vad händer egentligen i kriget mot terrorismen? Terrorvarningarna duggar tätt, men samtidigt säger många att al-Qaida är knäckt och kriget över. Vem ska man tro på? I en värld där sanningen alltid är hemligstämplad finns inga tydliga svar att ge. Däremot kan man ge glimtar. Hör rapporter från krigets fronter - från Washington, Göteborg och den eviga ”arabiska gatan”.

På senare tid har vi hört USA:s justitieminister Eric Holder mana amerikanska medborgare på resa i Europa att vara på sin vakt och undvika stora folksamlingar. Vi har hört Frankrikes inrikesminister säga att ”hotet är på riktigt och vår vaksamhet total”. Och vi har hört den vanligtvis återhållsamme tyske inrikesministern Thomas de Maizière försöka klargöra hotbilden: ”Det finns grund för oro men ingen grund till hysteri”.

Vad är det egentligen som pågår? Under hösten har varningarna om förestående islamistiska terrorattacker avlöst varandra. Är det terroristhotet som ökar eller är det här resultatet av ett effektivare spanings- och polissamarbete över gränserna som kom till stånd efter terrorattackerna den 11 september 2001? Och lever vi fortfarande i något slags övergående undantagstillstånd – det gäller bara att hitta rätt metod att undanröja hotet – eller är det här en ny vardag som vi kommer att behöva vänja oss vid och som håller på att institutionaliseras inte minst genom alla de lagar som har kommit till sedan 2001.

Det är mycket vi inte kan och inte får veta i frågor om terrorhot. Förundersökningar pågår. Källor får inte avslöjas. Men tittar man på information som är tillgänglig kan man till exempel läsa Europols sammanställning av terrorläget de senaste åren. Där kan man läsa att antalet terrorattacker under förra året fortsatte att minska. Och när det gäller vem som är förövare ger Europols statistik också en annan bild än den gängse som förmedlas i mycket av medierapporteringen. Av 294 genomförda eller misslyckade försök till terrorattentat låg islamister bakom ett – medan separatister i Spanien och Frankrike stod för den överväldigande merparten – 237 attacker. Och vänster- och anarkistgrupper stod för resterande 56 händelser.

Vad händer då här i Sverige? Sen ett par år har den svenska Säkerhetspolisen en femgradig hotbildsskala, inte helt olik den amerikanska, där 1 står för den lägsta nivån – ”Inget hot” – och fem står för den högsta – "Mycket högt hot". För första gången sedan skalan infördes höjdes den 1 oktober i år bedömningen från en tvåa – ”Lågt hot” – till en trea – ”Förhöjt hot”.

Vad det innebär konkret kan Säpo inte säga – eftersom informationen som bedömningen bygger på är sekretessbelagd. Men kanske var ingripandet vid det misstänkta bombhotet mot Göteborg den 30 oktober en konsekvens av det förhöjda hotläget. På några få dagar utspelade sig ett drama som höll befolkning och media på halster: fyra personer greps, misstänkta för att ligga bakom det värsta hot som Sverige utsatts för sedan kriget mot terrorismen började. Stämpling till terrorbrott lydde brottsrubriceringen. Men efter all uppståndelse då blev det märkligt tyst. Så vad var det som hände, när varningarna om bomber i Nordstan började spridas en fredag för fyra veckor sen. Konflikts Lotten Collin åkte till Göteborg för att försöka hitta ett svar.

Sedan terrorattentaten den 11 september 2001 har det flätats allt tätare nätverk av kontakter, övervakning och informationsutbyte över världen för att snabbt kunna sprida uppgifter som kan förhindra nya attentat. Och på motsvarande sätt har också de myndigheter som verkar inom rättsväsende, säkerhet och gränsbevakning på nationell nivå fått mer resurser och knutits närmare varandra i syfte att skapa så finmaskiga nät att inga terrorister ska kunna slinka igenom. Men nio år efter de förödande attentaten ställs allt oftare frågan hur effektiv den här verksamheten egentligen är? De varningar om terrorhot som har duggat så tätt under hösten – är de ett utslag av underrättelsetjänsternas misslyckande eller snarare resultat av noggrant spaningsarbete? Eller är de produkter av en apparat som producerar oceaner av information som ingen har möjlighet att granska eller värdera?

”I USA har den topphemliga värld som regeringen skapade efter 11-septemberattentaten vuxit sig så stor, så otymplig och så hemlighetsfull att ingen vet hur mycket pengar den kostar, hur många människor den försörjer, hur många projekt den omfattar eller hur många organisationer som gör samma jobb.” Med de orden inleds tidningen Washington Posts mest omfattande granskning som har dokumenterat ”en alternativ geografi över USA”, som de själva kallar det. Reportagen och en omfattande webbplats som publicerades i somras ger för första gången en överblick över det myller av myndigheter och privata företag med uppgift att garantera USA:s nationella säkerhet - en överblick som inte ens regeringen har. Den flerfaldigt prisbelönade och högt respekterade Washington Post-reportern Dana Priest, ledde tillsammans med sin kollega William Arkin kartläggningen av USA:s mest hemliga verksamhet.

Det går inte att vinna kriget mot al-Qaida genom att döda dem. Det sa flera av de höga militära ledare som Dana Priest intervjuade för sin omfattande granskning av det topphemliga USA. Politisk dialog, ekonomisk utveckling – sådana saker är förmodligen viktigare än militär styrka och underrättelseverksamhet. Men där har vi inte alls gjort tillräckligt, sa Washington Posts flerfaldigt prisbelönade reporter Dana Priest till Konflikts Daniela Marquardt.

På andra sidan Atlanten kan hennes journalistkollega och Mellanösternanalytikern vid BBC World Service, Magdi Abdelahadi se konsekvenserna av den försummelsen när han reser i Arabvärlden. Och just nu upplever han också för egen del hur en onyanserad rädsla för terrorhot kan slå över i vad han upplever som överdriven paranoia, som riskerar att göra mer skada än nytta. Magdi Abdelhadi kommer ursprungligen från Egypten. Han lämnade sitt hemland för mer än 30 år sedan och lever sedan dess i västvärlden. Sedan över 15 år arbetar han vid BBC i London. Och dessförinnan levde han i Sverige och är sedan dess svensk medborgare. Många svenska lyssnare minns säkert hans uppskattade sommarprogram för några år sedan. I juni ansökte han om visum till USA. Han behövde åka dit för att göra intervjuer till sin dokumentärserie om det Muslimska Brödraskapet. Men än idag, efter mer än fem månader, väntar han på besked. Han har ringt. Han har skrivit. Hans chefer på BBC har kontaktat den amerikanska ambassaden. Men inga besked ges. Inte varför det dröjer eller hur länge det kommer att dröja, berättade han för Daniela Marquardt.

Men hur går det då för den rörelse som – åtminstone i västvärldens ögon intar en särställning bland radikala islamistiska krafter i Mellanöstern? Al-Qaida var organisationen som en gång attackerade USA, och fortfarande refereras så gott som alltid till al-Qaida när islamistiskt inspirerad terrorism är aktuell – om en komplott inte al Qaida-styrd, så är den åtminstone al-Qaida-inspirerad, eller al-Qaida-influerad, eller al-Qaida-lik. Dessutom finns numera flera al-Qaida-franchiseorganisationer, som i Nordafrika och i Jemen, och med dom en hel förkortningsdjungel, som AQIM, AQAP och AQ central. Men hur starkt är egentligen al-Qaida idag? Är rörelsen en ledande kraft i den konservativa, religiösa våg som bedömare som Magdi Abdelhadi menar drar över Mellanöstern? Konflikts Ivar Ekman ringde en av världens främsta experter på islamism, den amerikansk-libanesiske professorn Fawaz Gerges, för att få reda på hur al-Qaida mår idag. Svaret blev en överraskning.

Programledare: Daniela Marquardt
Prodcuent: Ivar Ekman

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".