Glass kompositioner kräver koncentration

11 min

Kompositören Philip Glass skriver om sitt liv och verk i boken "Words without music". Det får frilansjournalisten Tor Billgren att fundera kring tid, koncentrationsförmåga och musikalisk provokation.

I ett av de bästa avsnitten av den tecknade satirserien "South Park" ska skoleleverna sätta upp ett julspel på skolavslutningen.

Och precis som i Sverige - i verkligheten - blir det högljudda diskussioner så fort fenomen som tradition, religion och högtidlighet aktualiseras. Beståndsdel efter beståndsdel rensas bort ur julspelet, och när alla föräldrar och intressegrupper fått sina krav tillgodosedda är det enda som återstår: Philip Glass.

*

Den här är ingen elak parodi av Philip Glass, utan faktiskt precis vad han är ute efter i sin musik. Allt innehåll i form av känslor och berättelser ska bort. Musiken ska inte beskriva eller illustrera - utan berättelsen och känslan ska uppstå i mötet med lyssnaren. Istället för att sjunga orden "Light my fire", ska lågan tändas av publikens möte med musiken.

*

Så här kan det låta i "Music in twelve parts" som färdigställdes 1974. Om man till äventyrs inte upplevde att någon låga tändes av det här, var det förmodligen för att det bara var ett kort utdrag. Hela verket tar 3,5 timmar att spela igenom.

Det var runt 1967 som Philip Glass kom fram till det musikaliska språk som har blivit hans signum. Han bodde då i Paris och arbetade med musiken till en pjäs av Beckett. Som han skriver i memoarerna är det påfallande ofta som kompositörer hittar något väldigt speciellt när det jobbar med musik för scenen. Monteverdi. Mozart. Wagner. Och detta speciella beror enligt Glass på att teaterarbetet ofta försätter kompositören i okända och oförutsägbara situationer - och det är där det nya kan uppstå.

*

Philip Glass är född 1937, i Baltimore, norr om Washington DC. Han hade tidigt siktet inställt på en musikalisk karriär och studerade komposition vid bland annat Julliard i New York. 1964 flyttade han till Paris och studerade för den berömda dirigenten och pedagogen Nadia Boulanger. Under två år nötte han in den västerländska konstmusiken och lärde sig behärska dess olika former under den stränga madamen.

Under åren i Paris kom han också att samarbeta med Ravi Shankar, som han ser som sin andre store lärare.

Rent biografiskt och litterärt innehåller självbiografin fantastiskt material. Det är en lågintensiv framgångssaga, som täcker in mycket av samhälls- och konstströmningarna från andra världskriget och framåt.

Vem kan till exempel motstå bilden av en 20-årig Philip Glass som på 50-talet läser och beundrar Allen Ginsbergs poesi och åker motorcykel över kontinenten i "On the road"-anda. För att fyrtio år senare bli kysst på kinden av samme Ginsberg när han ligger på dödsbädden, under det att poeten utbrister: "Jag är så glad att jag fick känna dig."

Eller hur Glass i början av 60-talet besöker Yoko Onos loft i New York och ser hennes performances långt innan hon blev mrs John Lennon.

Hur han läser Hermann Hesse i tonåren och reser till Indien och Tibet för att underkasta sig noga utvalda yogamästares lära.

Eller hur han har Salvador Dalí som passagerare när han jobbar som anonym taxichaufför i New York på 70-talet…

Boken är full av historier av den här kalibern. Men den hade behövt lite balans på andra hållet. Varför nämner han till exempel inte den välkända schism som har rått mellan honom och kollegan Steve Reich sedan början av 70-talet? Det är många fans som undrar.

*

Ett stycke ur operan "Einstein on the beach" som Philip Glass gjorde tillsammans med teatermannen Robert Wilson. Den hade premiär 1976 och var hans stora genombrott. Speltid: Fem timmar. Och detta med tiden är viktigt.

För när man reflekterar över Philip Glass livshistoria och musik utkristalliseras ganska snart just tiden som ett distinkt, underliggande tema. Det löper parallellt på olika sätt. För det första i form av Philip Glass obekymrade förhållande till tiden i sitt privat- och yrkesliv.

Han har alltid varit otroligt metodisk i sitt lärande. Han nöter in och lär sig genom befinna sig mitt i det han vill tillgodogöra sig.

En annan sida av den här tålmodigheten är att han har förvärvsarbetat parallellt med sitt konstnärskap. När han kom tillbaka från Paris 1967 blev han flyttgubbe. Sen jobbade han som självlärd rörmokare. Sen jobbade han som skulptören Richard Serras ateljéassistent. Under fem år på 70-talet körde han taxi. Det var inte förrän 1978, när han var 41 år, som han kunde försörja sig på musiken allenast.

Den andra huvudaspekten av tid, är som beståndsdel i själva musiken. Många av hans verk är otroligt långa. Den här utdragenheten gör att det inte bara blir en intellektuell och emotionell upplevelse, utan även kroppslig. En konsert blir en fysisk ansträngning.

Och det här är inget man kan snabbspola sig igenom. Det finns inga genvägar eller sammanfattningar på powerpoint. Framförallt: Det är inget man kan läsa sig till. Det enda sättet är sitta på baken och lyssna.

Detta mycket praktiska angreppssätt gör att musiken är öppen för alla som är beredda att ge den en chans. Man behöver inga förkunskaper. Det här tyckte den europiska publiken var väldigt konstigt under första "Einstein on the beach"-turnén 1976. Hur kan det INTE finnas någon ideologisk eller teoretisk bas, undrade de? Glass och Wilson fick gång på gång bedyra att det handlade om energi och flöde.

Philip Glass var i sina 70-talskompositioner ute efter var den råa musikaliska kraft han upplevt på jazzklubbarna i New York under bebopens glansdagar på 50- och 60-talet.

Men publiken kunde också provoceras av enkelheten, och att det aldrig tog slut.

"De trodde att jag retade dem", skriver Philip Glass.

En gång i Amsterdam kom en person upp på scenen och började banka på pianotangenterna mitt under konserten. Philip Glass smällde till honom och han stapplade av scenen.

"Halva publiken jublade", skriver han. "Resten antingen buade eller skrattade."

Till och med en pionjär som John Cage kunde vara kritisk. Han gillade Philip Glass musik generellt, men ibland kunde han utbrista: "Too many notes, Philip. För många toner…"

Personligen kan jag ibland tycka att Philip Glass ibland är lite väl kantig och introvert. Och så har jag svårt för de gälla och skrällande klanger som han har en förkärlek för. Men jag fattar poängen: Det handlar om att dra uppmärksamhet till musiken. Musiken själv. Enformigheten tvingar oss lyssna noga för att lägga märke till de förändringar som de facto sker över tid.

De här koncentrationskraven gör Philip Glass musik viktig och användbar idag. För det har aldrig varit så lätt att slippa tillämpa självdisciplin som just nu. Så fort en bok, arbetsuppgift eller mattelektion blir det minsta tråkig erbjuder sociala medier och andra telefonfunktioner en flykt från det jobbiga kravet på tålamod. Förmågan att koncentrera sig håller på att tillbakabildas hos mänskligheten.

Kanske kan Philip Glass musik - och livshistoria - spela en roll här som motkraft.

Tor Billgren, frilansjournalist

Lyssna på Glass! Tor Billgrens urval av essentiella Philip Glasslåtar (externt länk till Spotify)

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".