Veckans ord: Äger

3:10 min

Gunnar Bolin om nya användningsmöjligheter för ett gammalt ord.

Jag hade precis kört fast i min text om veckans ord som är "Äger" när igår nya numret tidningen Vi kom, med rubriken "Vi äger" och det handlade det inte om nån sorts opassande självupptagenhet utan de som "ägde" var de nya kulturarbetarna som, enligt Vi, kommer att ta över scenerna och äga.

Det är nog snart tjugo år sen som jag insåg att begreppet "att äga" hade fått en till innebörd.

"Att äga på fotboll", eller kort och gott: "Hon äger"! Dvs - är bäst. Då associerades det ofta, för mig, till något slags spel framför en skärm. Ouuu - Jag äger! kunde jag få höra. Det lät konstigt nog snäppet mindre påstridigt än: Ouuu.. jag är bäst.

Vem som äger frågan om ordet "ägers" egentliga betydelse är en annan sak. Språkvårdare, Akademiens ordlista, auktoriteter finns och de "äger", kanske, men de äger i alla fall rätten att ha en normerande åsikt. Den lilla "ägan" i skogen, ja den betydelsen är nog den mest hotade.

Vad gäller muntlig kommunikation så är det mest grundläggande ägandet nog det egna namnet. Här på Sveriges radio finns en grundregel att vi uttalar personers namn, som de själva vill bli uttalade, bara de vet. Om man heter Carola, med betoning på första a:et, kan man inte på något sätt säga att den som heter Carola med betoning på o:et, har rätt eller fel.

Feluttal av namn kan bero på nonchalans, oftast från normspråkets position, men det kan också bero på som, Ola Karlsson skrev i Dagens Nyheter i söndags att

"ord som innehåller kombinationer av språkljud som normalt inte förekommer i svenska ord de "försvenskas" ofta, så att de följer svenska fonotaktiska regler".

Hans text gällde varför det är så många som fortfarande säger Svetjsch istället för Schweiz. Enligt svenska fonotaktiska regler, alltså reglerna för hur man kombinerar språkljud, så är Svejtsch, hur ont det än gör, så att säga "naturligare".

I de mest blandkulturella samhällena är detta ofta mindre problematiskt. Kanske är det därför som även minoriteter i USA ibland amerikaniserar sina namn. Jag intervjuade en gång skådespelaren Steve Buscemi, och passade på att fråga hur jag skulle uttala hans namn och möttes av - Hurså, du kan säga vad du vill. - Ja, men vad säger du själv? - Jaha OK, jag jag säger Bussemi, men mina italienska släktingar säger att det är fel så... Säg vad du vill.

OK då, bara i USA tänker jag, även om jag aldrig kommer att acceptera det amerikanska "Hårhey" för det spanska Jorge. Hur svårt kan det vara? Men lex fonotaktiska regler, det kanske är lika svårt för en amerikan att säga Jorge som det är för mig att obehindrat säga tex Bengt Pohjanen. Det där lilla puffande h:et som inte får bli ett ach-ljud.. Jag vet att finländska vänner säger som jag gjorde nyss "hur svårt kan det vara..??"

Men jag äger inte heller på finska, jag är nog ägd är jag rädd, men jag lovar jag att äga på att försöka.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".