"Vi befinner oss i en av de mest intensiva expansionsfaserna i kristendomens historia"

12 min

Är modernitet och sekularisering olika sidor av samma mynt? Nej, menar Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Hon har läst den tyske sociologen Hans Joas bok "Tro som alternativ".

För att säga det med en gång, det är trons intellektuella snarare än dess existentiella försvar som Hans Joas är ute efter. Hans referenspunkter är främst klassiska tyska och anglosaxiska sociologer, så gott som uteslutande av manligt kön. Troeltsch och Taylor, Weber och Parsons, Bellah, Casanova och Durkheim är några av auktoriteterna som passerar förbi.

Tron är valfri så till vida att det går att välja att inte tro, och tro är ofrånkomligen insatt i ett landskap av religiös pluralism. Så långt låter det enkelt. Mera tvetydigt blir det när människor försvarar icke-tro respektive tro. Några av de vanligast förekommande argumenten har nämligen visat sig vara ohållbara. Det är inte sant att modernisering automatiskt leder till sekularisering; den så kallade sekulariseringstesen är idag i stort sett övergiven. Det är heller inte sant att tro är oumbärlig för moralen; sekularisering leder inte till moraliskt förfall.

Joas konstaterar - och nu citerar jag: "Att tro sig gå i spetsen för utvecklingen för att man är icke-troende är lika otidsenligt som att självbelåtet anse sig vara en moraliskt bättre människa bara för att man är troende." Det är först när både icke-troende och troende uppträder lite mindre styva i korken som det finns förutsättningar för betydligt mera givande samtal. Jag kan bara instämma med emfas, särskilt för Sveriges del, där en välinformerad idédebatt om tro för det mesta lyser med sin frånvaro och där nyheten om sekulariseringstesens död inte riktigt slagit igenom.

Det är alltså nya tider: den icke-troende ses inte längre som framåtskridandets riddare och den troende slipper töntstämpeln som drabbar den som anses representera det hopplöst förlegade.

Föreställningen om växande sekularisering har funnits sedan början av 1700-talet. I slutet av 1800-talet togs sekulariseringstesen för given. Under 1900-talets senare halva verkade det lätt att avfärda tron: tro är en underlägsen form av vetande, en kompensation för olika brister eller rentav förtryck eller självförtryck. Samtidigt minskade insikten att tro har med förtroende att göra - och med visshet och tillförsikt i både sorg och glädje. Kunskapen om att tro spelar roll för hur vi gestaltar individuell autonomi hade i stort sett hamnat utanför kartan.

Sekulariseringstesen är eurocentrisk: Dessutom stämmer den möjligen för vissa europeiska länder, men inte för Europa som helhet och än mindre i ett globalt perspektiv. Den utgår från en romantisk bild av ett homogent kristet Europa som aldrig funnits i verkligheten. Sekularisering är heller inte någon enkel linjär process som leder till religionens död. Man kan till exempel undra hur beroende dagens Sverige är av det som den brittiska sociologen Grace Davie kallar vicarious religion, ställföreträdande religionsutövning? Det vill säga, man tycker om att det finns en aktiv minoritet som sköter kyrkolivet - särskilt diakoni, kultur och gudstjänst - samtidigt som man för egen del tar avstånd.

Modernisering behöver inte leda till sekularisering. Sekularisering kan ske utan modernisering. Och sekularisering är inte irreversibel. Tänk på Kina till exempel, som efter decennier av anti-religiositet upplever en signifikant samfundstillväxt. Sekulariseringstesen som självuppfyllande profetia har spelat ut sin roll. Nu håller vi "fröet till en epokgörande förändring" i vår hand, menar Joas.

Detta ger dock ingen som helst anledning till någon religiös triumfalism enligt mottot: "Vad var det vi sa? Religion behövs för hälsa, moral och fred." Visserligen tror en del högerkristna i USA fortfarande att evolutionsläran saboterar grundläggande värden och leder till fullständig moralisk relativism, men kraftigt sekulariserade länders exempel talar emot att sekularisering skulle ruinera moralen. Att sedan, som i Sveriges fall, sekulariserad lutherdom kraftfullt influerar en till synes helt religiöst neutral politik är förstås en annan femma. Men det måste ändå sägas: evolutionsvetenskapligt sett tyder mycket på att moralen har ett för-religiöst ursprung i upplevda vinster av ömsesidighet och altruism.

Relationen mellan tro och moral är långt ifrån endimensionell. Joas landar i påståendet att den tydligaste skiljelinjen i moraliska och politiska frågor inte längre går mellan troende och icke-troende utan mellan troende och icke-troende universalister och anti-universalister. Det där med universalism är viktigt för Joas. Inom den postmoderna tankesfären har universalism en negativ klang: ordet smakar eurocentrism, kolonialism och brist på intresse för den andra och det annorlunda. Hos Joas är universalismen däremot positiv: det handlar om det allmängiltiga, om kyrkan som den i sanning allmänneliga, eller med teologiskt språk, om katolicitet.

Själv är jag lite mera universalism-kritisk. Jag har helt enkelt sett för mycket partikularism som har utgett sig för att vara universellt giltig. Men jag ser poängen med Joas intresse för universalism. Den är ett nödvändigt komplement till fokus på pluralism och mångfald. Faran med en endimensionell universalism som kan bli förtryckande avhandlar Joas istället under rubriken ökande kontingens - kontingens definierat som sådant som varken är nödvändigt eller omöjligt utan som ligger där emellan. Med mina ord: det är mellanrummen det kommer an på, som så ofta i livet! Det som händer mellan heligt och profant, tid och evighet, Gud och människa, gåva och brist - det är där skaparkraften tar fart …

Och med rätta varnar Joas för en instrumentalisering av tro och kräver ett förhållningssätt till religion som värnar om transcendensen. Religion ska inte reduceras till värdesystem eller till en kvasivetenskaplig lära. Och även om religion och våld allt för ofta gått hand i hand vänder sig Joas kraftfullt mot all demonisering av religion. Hur i all sin dag kan man efter det århundrade då historiens värsta brott begicks av sekulär-utopistiska kommunistiska regimer och nationalsocialisterna fortfarande påstå att religiös tro skulle vara ett av de större hoten mot fred? Hur kan man fortfarande helt oreflekterat behandla tro som något irrationellt och farligt som ska oskadliggöras genom att begränsas till privatsfären, medan det sekulära förnuftet lika slentrianmässigt tillskrivs en fredlig och upplyst karaktär?

I stället behövs bättre analyser av sambandet mellan det heliga och våld, religionernas våldspotential i historia och nutid liksom dynamiken i dagens våldsamma konflikter och deras religiösa dimensioner. Där lärdomar dras ur historien, politisk instrumentalisering undviks och universalism hamnar rätt - där blir religioner fredsfrämjande, fastslår Joas.

Och hur var det med kristendomens framtidsutsikter nu då? Jo, de är bra, menar han. Kristendomen befinner sig i en expansionsfas. Det blir tydligt när man väger samman tre fenomen: det kristna samarbetet har vitaliserats genom att traditionellt enhetliga konfessionella miljöer har försvunnit; vi har en livaktig implicit religion, i vårt land främst i form av sekulariserad lutherdom - som David Thurfjell nyligen skildrat i sin bok Det gudlösa folket - och vi ser kristendomens tillväxt globalt. Siffrorna från olika håll i världen ger vid handen att vi just nu befinner oss i en av de mest intensiva expansionsfaserna i kristendomens historia.

Det innebär att vi måste frigöra oss från den felaktiga föreställningen att kristendomen är detsamma som Europa eller västvärlden. Och det innebär stora intellektuella utmaningar.

En del av dessa utmaningar ser vi redan i ett Europa som i flyktingsituationens ljus har väldigt svårt att hitta gemensamma värderingar och omsätta dem i solidarisk handling. Politikerna borde inte bara lyssna till ekonomer och statistiker, utan också söka samtalet med filosofer och teologer.


Antje Jackelén

Ärkebiskop, Svenska kyrkan


Tro som alternativ - kristendomens framtidsmöjligheter

Hans Joas

Översättning Svenja Hums

Bokförlaget Daidalos

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".