Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
9:31 min
Om det är osynligt så fånga det med öppna händer
Fre 05 feb 2016 kl 13:04
Vad innebär det att skriva? Hur ska man formulera en sanning om dikten när språket är nedtyngt av våld? En nyskriven poetik av författaren och poeten Kristian Lundberg.

Det finns en berättelse i Nya Testamentet som jag ofta återvänder till.

Det är ett kort stycke, dess tilltal är avskalat, kärvt.

Ändå lyser vartenda ord, det blixtrar. Det är berättelsen om Lasarus.

Den döde som ges liv.

Den avgörande händelsen återberättas så här: Den döde Lasarus har legat tre dygn i en mörk grotta, en sten har ställts för öppningen. Jesus låter rulla bort stenen och han ropar den dödes namn, in i den mörka grottan.

Och den döde reser sig upp och går ut bland allt det som lever.

Det är på ett sätt en berättelse om just dikten, om vad som sker när vi fångar in allt det osynliga som omger oss och ger det ett namn och en form. En poetik är också just det: namn och form, på ett sätt en kropp som skall gå från mörker till ljus, från döden till det pågående livet.

De få närapå helt nedslipade ord som förkunnas i berättelsen om Lasarus är på ett sätt helt tömda på betydelse. De blir mer som till levande ljuslågor. Tärande. Krävande. Det är ord som inte längre behöver vara ord. "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom."

Dessa ord är alltid mer än bara sin betydelse, inte minst för att vi har en avgörande förförståelse.

Det är ord som är upplösta på samma sätt som en gest kan innehålla tusen ord.

Det sker. Detta.

Det är meningar som: "Han är död." eller "Hon är borta."

Det är också rader som dessa, skrivna av Tomas Tranströmer:

"En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

(Tomas Tranströmer, Romanska bågar)

Det är på ett sätt ett självklart påstående.

Vi blir aldrig färdiga.

I ett annat sammanhang än just detta hade man till och med kunnat säga att det är banalt, men eftersom diktfragmentets inledande och avslutande rader redan är så mättade med erfarenhet blir också just den raden till lyrik.

Det banala blir det basala. Det är läsaren som skapar denna skillnad.

Kan kanske meningen "Det banala är det basala" fungera som ett fragment av en poetik, eller är det bara ett enkelt påstående?

Det finns få gränser inom litteraturen och det finns ännu färre precisa, exakta värden. Det ligger också i poetikens natur att vara diffus, svårforcerad. En poetik måste skrivas fram och sedan upphävas igen, förlora sina egna gränser. Vi hade annars haft ett slags formula, ett alkemiskt recept som förvandlade meningslösa iakttagelser och sedan gav det namnet lyrik.

En poetik är en utsaga.

Ett antal fiktiva påståenden som det går att navigera efter.

Den är dock aldrig hela kartan.

Och.

Vad händer med en dikt när den blir läst och läst igen? Vad händer med diktens rader när de till slut närapå har fogats in i blodsystemet? I andningen? När dikten har lämnat sin författare och plötsligt återfinns i sammanhang och miljöer som inte ens var påtänkta när dikten skapades?

Vad är det som sker när jag plötsligt känner att just den eller den dikten är angelägen, men inte den? Vad är det som händer? Det enklaste är att säga att det är läsarens uppgift att svara på.

Den som skriver kan sända ut sin dikt närapå som en nödkapsel satt i omlopp runt just tid och rum. Det enda som är säkert är att när dikten har lämnat sin upphovsman påbörjas också det egentliga arbetet. En dikt blir framför allt till när den blir läst. Det konkreta arbetet hos läsaren färdigställer texten.

Det är rösten som ropar in i den mörka grottan där Lasarus vilar, inbäddad i mörker och glömska.

Det är någonting speciellt som sker när dikten får den röst som är läsarens egen, kanske kan man gå så långt som att säga att det är först då den finns till på riktigt.

Berättelsen om Lasarus förföljer mig.

Det finns en avgörande erfarenhet i den.

Det är som att nås av ett anrop. Det är som att äntligen få bli namngiven och få lov att finnas till. "Jag är här nu."

Det finns andra ord, meningar som exempelvis: "Om det är osynligt så fånga det med öppna händer."

2.

Det finns alltid en prolog, en osynlig förtext om man så vill. Den kan se ut så här, den kan vara just så här enkel: "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom." Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han, så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom."

De döda städar undan alla lösa delar, tiden för bort meningslösa fragment. De döda raderar bilder, de sopar undan resterna, som aska från en kakelugn en mycket kall vinternatt. Det finns motorvägar, bensinstationer, tunnelbanetåg, lexikon. Allt detta finns. Detta är ting som varken kan ske eller äger en egen vilja. Det finns människor. Det finns avstånd och det finns andra tillstånd. Allt som finns går att mäta, väga och definiera. Det som inte finns är mycket svårare att fånga in, som dikten ögonblicket innan den börjar skrivas ned. Den finns och den finns inte. Det vet alla som skriver, detta med att det nedtecknade hela tiden försöker finna sin egen väg ut på pappret.

En poetik måste på ett plan sortera undan alla dessa böcker, kläder, anteckningar, recept, kreditkort och personlighetsformulär som är en slags ofrivillig scenografi. Ja, allt som bär rester och spår efter oss kommer att raderas, lösas upp, bli till läsarens egen erfarenhet. Det är ofrånkomligt.

Tomas Tranströmers dikt "Romanska bågar" kommer alltid vara större än Tomas Tranströmer, annars hade det inte varit en dikt.

Jag tänker att handlingen är själva berättelsen i det som sägs om Lasarus.

Det blir då så att utsagan om det som skall ske förvandlas till just bara meningslösa ord på en bit papper. Det blir en anteckning i dagboksformat.

Miraklet är det konkreta. Det är precis som med kärleken. Nåden.

Han var död, nu går han intill oss.

Är det hon, tänker jag ibland? Finns hon här nu, intill mig?

Detta är mitt rum, detta är min plats. Trafiken.

Allt det vidöppna, allt det som sluts omkring mig. Låt oss gå nu. Det finns tågresor, restauranger, vanmakt, dagboksanteckningar. Det finns öppna torg och slutna ögonblick, det finns en lans, ett museum, ett bibliotek, en lantlig miljö utanför en stad som exempelvis Kivik. Ja, allt detta finns.

Det sägs att den döde Lasarus hade en ansiktsduk lagd över ansiktet, kroppen var lindad in i ett tyg. Fördold. Hemlighetsfull.

Han låg i ett mörker, svävande mellan oss levande och alla de andra, de döda.

En poetik är inte en fastlagd sanning. En exakt definition. Den rymmer sina föremål, sina avsked och ankomster, men den kan aldrig ge ett enda svar.

Lindorna är lösta, ansiktsduken bortlyft.

Det är en dag i januari, nätternas kyla, allt är i rörelse. Böckerna står slutna och mörka. Det blir omöjligt att skriva sig från ingenting till någonting.

Det visar sig först i efterhand att det som jag upplevde som bagatellartat i stunden visade sig vara livsavgörande i den stora helheten - och då blir det också ibland så att det som jag föreställde mig ägde den största vikt i själva verket kom att visa sig vara i det närmaste meningslöst. Hur kunna formulera en beständig utsaga om dikten i en värld där ingenting tycks vara konstant, hur leva i tron i en värld där allt är relativt, tolkningsbart?

På botten av en brunn. Natt. Den djupaste tätaste natten. Och mitt inne i den, som en hård kärna, ett ljus som växer. Ett ljus som blir tyngre än natten. Ett veteax som ger liv, ger hopp, frökapslar som spränger sig fram. På botten av en brunn. Stjärnor högt ovan oss. Det är samma sång som sjöngs för Job som nu sjungs för oss. Hur komma till tro i en värld som är orättvis, som är så fylld till brädden med meningslöst lidande?

Hur kunna formulera en sanning om dikten när alla ord är nedtyngda av våld, avund?

Börja skriv och skriv om. Det är den enda giltiga sanningen.

Och om natten när jag vaknar till, när det bara går att andas fylls jag av den iskalla förvissningen om att jag också har ett ansvar mot dikten.

Det är en väg som går åt två håll, som kommer från två olika håll. Läsaren och den som skriver.

Om det är osynligt så fånga det med öppna händer. Om det väger sin egen tyngd erkänna den tyngden som ett fäste i livet. Lindorna är lösta. Ansiktsduken är bortlyft. Hans namn är uttalat. Det är oss lovat att vi skall vara fria, skapade till en avbild. Det är oss lovat att det inte skall vara meningslöst. Det är oss sagt att det skall avslöjas en sanning mitt inne i lögnen.


Kristian Lundberg, författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Läsning 3 : Begäret efter bokstäverna och kropparna Tor 19 apr kl 06:01(10 min)

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Läsning 2: Den läsande kvinnan är aldrig neutral Ons 18 apr kl 06:01(9:51 min)

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

Läsning 1: Fem skäl för vuxna att läsa barnlitteratur Tis 17 apr kl 06:01(10 min)

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

När Frankrike satte krydda på tillvaron Tor 12 apr kl 06:01(11 min)

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet?

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet?

Hoppet behövs i klimatkrisens tid Ons 11 apr kl 06:01(9:37 min)

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén.

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".