Den globala säkerhetsteatern

9:44 min

Den amerikanska författaren Rachel Hall ser i "The Transparent Traveler" flygplatsernas säkerhetskontroller som ett slags skådespel. Koreograferade ritualer skapar fogliga och undergivna resenärer.

Tömma fickorna.

Stoppa ner vätskefyllda behållare i genomskinliga plastpåsar.

Lägga ytterkläder, nycklar, väskor, datorer och andra apparater i lådor och låta dem åka genom en röntgenapparat.

Ta av skorna och bältet med metallspänne.

Passera genom en metalldetektor.

Sträcka upp armarna och bli visiterad.

Plocka ihop alla tillhörigheter igen med den hand som inte håller i passet och boardingkortet.

Har du flugit utomlands de senaste femton åren är du bekant med den här proceduren. Den är också utgångspunkt för Rachel Halls bok The Transparent Traveler som handlar om just flygplatser, närmare bestämt flygplatser som de ser ut efter nine eleven, och de ritualer vi alla numera måste genomföra när vi ska flyga någonstans.

Enligt Hall är ritualerna en del i en större säkerhetsteater med en koreografi som skapar undergivna och fogliga resenärer. Det påminner mig om 1600-talsteologen Blaise Pascal som ska ha sagt att något i stil med:

”Fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”.

Enligt Pascal tror alltså för att vi ber, inte tvärtom. Ritualen ger upphov till föreställningen.

På samma sätt fungerar rigorösa kontroller. Vi fogar oss, börjar tänka fogliga tankar och blir fogliga individer. Individer som tänker att om säkerhetsnivån är hög måste det finnas ett hot och finns det ett hot är det bra att säkerhetsnivån är hög.

Ett lyxproblem förvisso. Samtiden bombarderar oss med påminnelser om att alla inte har rätt att resa var de vill, oavsett hur fogliga och undergivna de är.

Men vi som får flyga deltar alltså i ett sorts skådespel som vi dessutom måste ta på största allvar. Säkerhetspersonalen gör det definitivt. Det är till och med så att T S A – Transportation Security Administration, myndigheten som ansvarar för säkerheten när det gäller alla typer av transporter i USA – har deklarerat att säkerhetskontroller på flygplatser är ”no-joking zones”, alltså skämtfria zoner. Detta efter att en kvinna som skulle flyga mellan Miami och London upprepade gånger skojat om att hon hade en bomb i bagaget.

Det kanske låter som ett typiskt amerikanskt påfund, men faktum är att två män nyligen dömdes till tre månaders fängelse var efter att ha skojat om att de hade med sig en bomb när de checkade in på Kastrup.

TSA har dessutom tagit hjälp av psykologer och beteendevetare och säger sig att med en snabb blick, inte bara kunna identifiera avvikande beteenden, utan också kunna avgöra vad det avvikande beteendet beror på. De säger sig vara experter på att skilja helt normal stress och ångest hos människor med så kallat rent mjöl i påsen från nervositet hos den som har onda avsikter.

Är det flygrädsla? Magsjuka? Oro för att missa den anknytande flygningen? Någon som fått en utskällning av chefen? Bråkat med partnern? Eller handlar det om nervositet inför en olaglig handling, kanske till och med ett terrordåd, som snart ska begås?

Lämnar någon en väska och försvinner? Talar nervöst i telefonen? Använder kontanter? Tittar nervöst på klockan hela tiden? Hur tittar hen? Hur talar hen? Vad köper hen? Var lämnas väskan?

Kontrollerna skapar också vad Hall kallar en ”asymmetrisk genomskinlighet” där genomskinligheten består i att vi inte har några hemligheter för de som kontrollerar oss och där asymmetrin består i att de vet massor om oss och våra förehavanden medan vi vet mycket lite om dem och deras.

Hall menar att säkerhetsteatern från flygplatserna dessutom spridit sig till andra delar av vad hon kallar paranoida samhällen där i stort sett vem som helst kan vara misstänkt för något. Att kontroller börjar dyka upp lite varstans.

Det är omöjligt att inte tänka på de gränskontroller som nyligen infördes mellan Sverige och Danmark och som sedan började fälla den fria rörligheten över EUs gränser som dominobrickor.

Och det går alltid att diskutera om det är samhället som börjat likna en flygplats eller om flygplatsen är en mindre modell av samhället. Men likheter finns helt klart. De som har biljett får genomföra en massa ritualer som gör dem fogliga innan de släpps in för att shoppa, gå på restaurang och till sist resa iväg till önskat resmål.

De som saknar biljett i form av medborgarskap eller uppehållstillstånd stängs ute. Schengen, medelhavet och gränskontrollerna fungerar som hinder. Några drunknar. Andra stoppas på vägen. Ytterligare några som släppts igenom kan i vissa fall få lämna ifrån sig personliga ägodelar till danska polisen.

Om vi som får passera spärrarna blir fogliga och undergivna kan det vara en god idé att fråga sig hur de som inte får passera blir. Blir de slutna? Desperata? Upproriska? Uppgivna? Mycket, mycket arga?

Vad skapas för känslor, åsikter och beteenden hos människor som vi anstränger oss så mycket för att hålla ute att vi till och med byggt en mur kring den bro vi byggde för några år sedan för att knyta oss närmare kontinenten?

Det blir allt tydligare att detta ”oss” bara omfattar de med rätt medborgarskap. Med biljett till den globala säkerhetsteatern. Och ju mer tillträde vi har desto mer diffus och positivt laddad blir föreställningen. Som när jag fick en telefon som kan öppnas med ett fingeravtryck. Trots att jag upplever mig själv som en kritisk tänkande individ med en närmaste paranoid inställning till kontroll och maktmissbruk tänkte jag inte: vilket övergrepp, vad kommer DOM att göra med mitt fingeravtryck nu? Jag tänkte istället: Vad praktiskt! Inga fler pinkoder. Inga fler lösenord.

Inte nog med det. Den asymmetriska genomskinligheten blir ännu mer asymmetrisk och vi blir ännu mer genomskinliga ju mer tillträde vi får. Vi blir det dessutom frivilligt och med stor glädje. Det behövs varken säkerhetspersonal eller kontroller. Ingen tvingar mig att posta bilder på min lunch på Instagram, berätta vad jag tycker på Twitter eller avslöja mina politiska åsikter, sexuella preferenser, vilka böcker jag läser, filmer jag ser eller vilka som är mina vänner för Facebook.

Det är inte integriteten som styr mina ritualer. Det är ritualerna styr min integritet. Som gjort att jag blivit så genomskinlig att jag till sist troligen kommer att bli osynlig. Och om genomskinligheten är total är det ändå ingenting mot asymmetrin. Jag vet ingenting om de företag jag gladeligen blottar mig för varje dag eller vad de gör med all information om mig själv. Men Facebook vet mer om mig än någon säkerhetstjänst någonsin vetat om sin mest övervakade medborgare.

Säg att Rachel Hall har rätt. Att flygplatser skapar fogliga, undergivna och genomskinliga resenärer. Att vår del av världen blivit en enda stor flygplats. Att jag sitter i min trygga lilla gate och väntar på att få flyga dit jag vill. Fostrad till asymmetrisk genomskinlighet genom otaliga ritualer. De flesta av ritualerna positivt laddade eftersom jag haft turen att födas på rätt sida kontrollerna.

Det förklarar kanske varför jag inte ställer mig upp och skriker: Världen brinner. Ni måste öppna spärrarna och släppa in de som flyr. Att jag istället stilla tänker: Den där typen ser skum ut. Det känns tryggt att han också fått stoppa ner sin schampoflaska i en liten plastpåse.

 

Fredrik Edin, frilansjournalist 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".