Agneta Furvik: Hopplöst drabbad av den amerikanska valsjukan

3:55 min

Utrikeskrönikan den 12 februari 2016. New York.

New York, fredag

…och jag har fått ett allvarligt återfall av åkomman Politicus Americanis. Kallas även amerikansk valsjuka, och inleds vanligen med en rejäl omgång primärvalsinfluensa. Den som en gång drabbats blir aldrig riktigt frisk, och alla symptom blommar upp med full styrka vart fjärde år.

Det är ett livslångt lidande för den som en gång insjuknat, och det finns inget vaccin och ingen bot. Särskilt inte om man är vårdslös nog att på plats exponera sig för kampanjer, politiker och väljare, först i Iowa, och sedan i New Hamsphire, precis som jag just gjort. Så nu sitter jag här och hostar opinionsmätningar och nyser analyser.

Jag lyssnar, läser och tittar och kan bara med stor möda uppbåda intresse för allt annat viktigt som händer i världen. Men det är svårt. Jag vet, det är sjukt, men allt jag kan säga är att febern bara fortsätter. Jag försöker praktisera både sund självinsikt, rimlig distans och måttligt intag, men det är omöjligt. Min enda tröst är att vi är många fler som är smittade, både i USA, Sverige och resten av världen. Och trots att jag knappt kan se bortom mitt eget beroende, så undrar jag väldigt ofta vad det är som gör att just amerikansk politik sveper med så många av oss.

Visst, det är ju mitt jobb som Sveriges Radios USA-korrespondent att följa allt amerikanskt med mikroskop, men det har varit samma sak långt innan jag hamnade här på korrekontoret på 35:e våningen. Redan när jag som tonåring på stenåldern levde ett år i USA och gick i skola här kände jag av de första symptomen, och jag har flera gånger avslöjats med att planera in privata USA-resor så att de skall klaffa med amerikanska presidentval. Det har gett mig oförglömliga upplevelser som att få se Jesse Jackson live på ett loppigt motell i Arizona, och att få prata med Jimmy Carter på ett flygplan på väg mot kampanjande i Kalifornien. Men, som sagt, det här är jag - men alla andra då?

Vad är det som gör att vi är så många som tycker att just amerikansk politik ter sig så olidligt spännande jämfört med all annan, och som gör att den som inte ger ett vitten för minsta rörelse i tyska, turkiska eller taiwanesiska partiers inre liv inget hellre vill än att hänga med i varje sväng, varje krisunge, varje tiondels procentenhet här i USA? Visst, vi kan förklara det med populärkultur och teveserier och att USA är en exceptionell stormakt, med en på gott och ont särskild roll i världen, eller med att allt hörs och syns liksom så mycket mer när det kommer till amerikaner, men det räcker inte riktigt tycker jag. 

Det är något annat och mer. Det enda jag säkert vet är att jag är hopplöst biten. Att jag utan skyddsnät eller eftertanke bara vill ha mer av den fullständigt färgsprakande fest för ögat och örat som amerikansk politik är. Vill ha mer av den bländande retoriken både hos politiker och väljare, av den amerikanska verbala briljans som får en sjuttonårig kille som är frivillig valarbetare för Bernie Sanders, eller en 61-årig servitris som skänker skärvor av sin usla lön till Ted Cruz, att låta mer passionerade, insatta och engagerade än varje valfri svensk partiledare.

Jag har helt gått på, och dras ohjälpligt med i, det framgångsrika formatet för hur politik både bedrivs och skildras här. Det är sport och underhållning samtidigt, och man kan ha många synpunkter på det, men som drabbad av den amerikanska valsjukan är det helt omöjligt att stå emot när den pompösa musiken drar i gång, när debatterna kommenteras i halvtid på klassiskt matchvis, med old-school-stora hörlurar på experterna som i rasande fart pekar på de snyggaste målen och de fulaste tricksen. När publiken på läktarna vrålar och gör vågen, och hejar på det egna laget ända in i kaklet. Då får de politiska bacillerna mer syre och nytt liv och förökar sig som aldrig förr i mitt blodomlopp. Mitt immunförsvar är obefintligt, och jag är helt chanslös.

Det här är Agneta Furvik för P1 Morgon i New York.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".