Tema översättning: Ordet, frasen, byggstenarna

10 min

Översättarens verkstad är en plats ägnad åt problemlösning. Ska ett visst ord översättas med flera, ska en fras översättas med ett ord? Och hur ska man förhålla sig till texternas utbredning i tiden?

Ordet är översättarns byggsten. Mycket mer än för en författare. Författaren bygger fritt. Översättarn har en detaljerad ritning att förhålla sig till: originalet. Dess text och dess undertext. Därför måste ordet väljas och placeras noga.

“Vad är ett ord?” Den frågan ställdes under min första lektion i lingvistik, 1983, med Janne Anward som lärare. Han slutade sina dar härom veckan, och det här radioinslaget tillägnas honom.

Olika slags definitioner prövades under lektionen, och ingen av dom höll streck. Vare sig skriftspråket, språkmelodin, betydelsen eller den grammatiska beskrivningen kunde ge ett svar som täckte alla tänkbara fall. I synnerhet fick vi studenter inse att svenskans grundläggande syntaktiska enhet inte är ordet, utan frasen: substantivet inklusive alla dess bestämningar. Hela frasen ”Den där gula hästen” är byggstenen, syntaktiskt sett, inte bara ordet ”häst”. Lektionen slutade med att Janne skrev på tavlan, och i minnet på alla som var där: “Ett ord är vad teorin säger att ett ord ska vara.”

Men för översättare är ordet byggstenen. I våran praktik. Även om i överföringen ett ord kan bytas ut mot många, och många mot ett. “Closed his eyes” blir som regel “blundade”. Men inte alltid. I min pågående översättning, där det spelar stor roll var personen befinner sig, eftersom det försiggår märkliga förflyttningar i tid och rum, där har jag fattat ett principbeslut som går ut på att det vanliga ordet “är” i vissa bestämda fall genomgående ska översättas med “befinner sig”. Ord tillkommer också i översättningen, eller försvinner. Särskilt småord som “ju” eller ”bara”. Annars blir bygget inte riktigt stadigt.

Så infinner sig då det oundvikliga problemet att orden är olika i varje språk. Vad dom täcker, vad dom antyder, vad dom förknippas med: associativt eller etymologiskt.

Ordet “ord” är till exempel jätteolika.

Logos på grekiska handlar om det mänskliga tänkandets gudomliga förmåga att skapa ordning.

Slovo på ryska är mycket mer kopplat till själva sägandet än till det tryckta ordet; det hävdar åtminstone många ryssar, och dom borde ju veta.

Orð på isländska har ibland bibetydelsen “rykte”.

På latin finns inget bra ord för det som vi på svenska menar med ord.

 

Översättarn ställs hela tiden inför att lösa såna här problem. Ja, valen är en så viktig del av hela byggprocessen att lösningarna automatiseras, så till den grad att översättarn alltid måste hålla koll på sig själv för att utbytandet inte ska äga rum alldeles för gesvint. 

Konjunktivformen av verbet “vara”: “vore” är till exempel vacker och viktig och värd att spara – men det är sällan den funkar som översättning av konjunktivformer i såna språk som har ett större register än vi för att uttrycka hypotetiska resonemang – till exempel tyska. “Vore” blir ofta för grovt, på ett sätt som känns fel, som skaver för att använda ett vanligt recensentord. Det hamnar där automatiskt, “vore”, och står sen där och skaver när en återvänder till vad en har översatt. Och det måste bytas ut då. Kanske till “skulle ha kunnat vara”. Det där beror på omständigheterna.

Det här väljandet mellan olika ord och grammatiska former. Med hänvisning till den ryske filologen Roman Jakobson kan det kallas “den paradigmatiska dimensionen”. Paradigm är ju såna här tabeller som latinskolan plågade barnen med: rosa rosa rosam rosae rosae rosa rosae rosae rosas rosarum rosis rosis...

Mot den paradigmatiska dimensionen, eller “likhetsaxeln” ställde Roman Jakobson den syntagmatiska dimensionen, eller “närhets-axeln”: det är språket så som det försiggår i tiden medan vi pratar. Ord fogas till ord, fraser till fraser, och resultatet blir satser, meningar och texter.

Den syntagmatiska dimensionen, förloppet i tiden, ställer oss översättare inför helt andra slags uppgifter än dom som var aktuella i samband med ordvalet. Och dom där två processerna pågår samtidigt medan en jobbar på och fattar beslut och tar tillbaka dom. 

Översättarn som jobbar i den syntagmatiska dimensionen jobbar med att vikta. Ett ord har olika tyngd, olika prominens, beroende på var i satsen det står, vad det omges av, i vilken grad dess klang och etymologi framträder, och vilken betoning det tilldelas i den omgivande rytmen.

Särskilt poesiöversättning handlar om minimala avvägningar för att helheten ska fungera och göra ett ögonblickligt intryck. Och nu är det inte fråga om ett bygge längre, utan om en liten mekanisk verkstad med en ilsken verkmästare som gormar och skriker och svär och underkänner allt … ända tills det plötsligt funkar. Underverket.

Jag vill avsluta med att föra in en sociologisk dimension också: dialogiciteten.

Det handlar alls inte om att återge hur det låter när två personer står och snackar, även om dialogiciteten ställs på sitt max vid översättningen av dramatext. Nej, det handlar om att ordet i texten också alltid ingår i utomtextuella sammanhang, och att den språkliga polyfonin är själva utgångspunkten för det litterära skapandet.

Det kan till exempel uppstå en situation där översättaren måste uppfinna en gatudialekt som är begriplig för dagens svenskar, men som inte alls låter modern utan ska ge intryck av till exempel 1920-talet. Ta Ulrika Wallenströms översättning av Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz eller dom två översättningarna av Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, signerade C-G Bjurström och Kristoffer Leandoer.

På många sätt handlar det för dom översättarna om att ersätta en äkta språklig tillhörighet, den rika levande berlinertyskan eller fransk argot, med en konstruktion som känns trovärdig idag och som tydligt signalerar tillhörighet – till en samhällsklass, ett könsrollsmönster, en generation – för att så lite som möjligt ska gå förlorat i översättningens känslomässiga upplösning och det skildrade samhällets makthierarkier. Kanske kan ersättandet liknas vid en konvertering mellan olika medier, eller en känslig restaurering. 

För att ta ett konkret exempel: Isländska har en massa ord för “flicka” och det har svenskan också. Och dom där två paradigmen sammanfaller inte. Valet mellan flicka, liten flicka, tjej, jänta, brud måste träffas i varje fall, unikt, med nästan ingen vägledning från originalspråket. Det jag har att ta hänsyn till är just det dialogiska: den sociologiska tillhörighet som språket förmedlar, bevarar och skapar.

Ordet “tjej”, som jag själv använder spontant, det funkar bara under vissa specifika omständigheter som har att göra med tidsepok, generation, typen av relation mellan kontrahenterna, och en hel del andra grejer. Därför känns det så ovanligt skönt att för en gångs skull få använda ”tjej” fullt ut i sjutti- och åttitalsavsnitten av Jón Kalman Stefánssons nya bok, som jag jobbar med just nu och som inte har fått nån titel än. Jag citerar:

Herregud vad det måste vara härligt att ha en tjej: delar inte livet upp sig i ett före och ett efter? Men där sitter vi i Saaben: jag, Ari, Svavar som är nästan tjugo, Árni två år äldre, men Svavar är den ende som har nått ända fram, till stjärnorna, han var ihop med en tjej i tre månader, strax innan vi lärde känna varann, men sen fick hon till det med en som jobbar på en trålare, fyra år äldre än vi, med självsäkerheten i sina breda skuldror.


John Swedenmark, översättare

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".