Istället för att bli utbränd - bli fett förbannad!

13 min

Biohacking, det vill säga modifierandet av och experimenterande med den egna kroppen är en växande gör-det-själv-kultur. Vi bad poeten Aase Berg, att fördjupa sig i ämnet. (Repris från hösten 2015)

Det är alltid kusligt när maskiner flippar ur.

Nu i somras blev en människa dödad av en robot. Det hände i Tyskland. Den löpte amok. En fabriksarbetare höll på att montera den, när den vaknade till liv och krossade honom mot en metallplatta. Ett slags urspårad födslovånda, kanske.

Robotar ska inte bete sig så. De är bilden av total kontroll. Mekaniska kroppar utan oförutsägbara organiska nycker.

Människokroppen däremot, den har allt mer börjat likna en fiende. Vi pysslar med den och smörjer den som om den vore en laggande dödsmaskin.

Det duger inte längre att följa kostcirkeln för att ha hälsan. Nu är det mycket mer avancerade praktiker som gäller.

Om vi inte jobbar häcken av oss för att må bra, då mår vi per automatik dåligt. Det kallas idrott och hälsa i gemytlig form, fitness i lite mer hadcore. Hälsa har blivit ett exklusivt undantagstillstånd som man bara kan uppnå genom en jävla massa slit.

Jag fattar inte - det är väl bara att inte röka så många cigg och inte äta jättemycket transfetter. Kroppen gillar sig själv i grunden. Den vill sin egen hälsa. Varför är alla så rädda för sina kroppar att de måste beveka dem med dagliga fysiska besvärjelser? Typ hålla på med sönderstressad näringslära eller springa som en hamster på löpande bandet.

Löpande bandet kostar många tusenlappar. Det är inte bara jobbigt att ha hälsan, det är dyrt också.

Marknaden lever på kontrollbehov och tjänar pengar på rädslan för det oförutsägbara. Marknaden profiterar på vår dödsskräck och gör oss till kontrollfreaks.

Men när det väl skiter sig är kontrollerade personer mycket farligare än kaosiga. Kontrollfreaks i sammanbrott och kontrollförlust, de är inte att leka med. Pragmatiker och kaospiloter bli inte lika överrumplade när verkligheten visar sitt opålitliga ansikte.

Roboten är förstås kontrollfreakets heta dröm, människans sätt att bli en annan, en mer förutsägbar mekanism. En rakt igenom överblickbar kropp, programmerade rörelser.

Men är det enbart för att få kontroll som man vill bli en annan?

En bättre, lite mer odödlig kopia av sig själv?

Varför vill vissa människor vidareutveckla kroppen och psyket mot det robotmässiga?

Vägen till roboten går genom mellanformerna.

T ex cyborgen.

Det är länge sen den var science fiction. För trettio år sen skrev Donna Haraway sitt berömda cyborgmanifest. Inte ens då var cyborgen science fiction.

Haraway skriver om att cyborgvärlden på ett sätt kan vara att påtvinga människor ett kontrollsystem, "det slutgiltiga utnyttjandet av kvinnors kroppar i en maskulinistisk krigsorgie." Men det kan också handla om att människor inte längre behöver vara rädda för gränserna, inte rädda för kontrollförlusten som ligger i uppblandningen med djuriskhet eller maskinlikhet. Alltså: att inte vara rädda för motsägelsefulla ståndpunkter.

Idag har cyborgen fått uppsving i den nya nördverksamheten som kallas för biohacking. Det är hobbybiologer som använder ett hackersynsätt på den egna kroppen istället för på datorer - de testar, experimenterar, fuckar upp befintliga system inifrån. I biohackarnas fall är det systemet kroppen. Man hackar sin egen organism. Det kan vara ett sätt att bli hälsosammare. Det kan också vara ett sätt att förändra världen. Biohacking är ganska brett - det kan röra sig om allt mellan att labba med DNA till att göra växter självlysande. Man kan också hacka sin egen sömn genom att avläsa och experimentera med den. Själv funderar jag på att hacka mina flygdrömmar.

En särskild sorts biohackers kallas grinders, de håller på med kroppsförändring eller förädling genom att operera in mikrochips eller magneter under huden. Mikrochippet kan användas som nyckel till både det ena och det andra, magneten ger närmast ett sjätte sinne eftersom det plötsligt blir möjligt att känna av magnetism. Det har visat sig att hjärnan anpassar sig efter de nya kroppsdelarna.

Biohackingen ligger ibland rätt nära bodybuildingens kroppsförbättringar och experiment, som i sin tur inte alltid är väsensskilt från doping.

En pervers vidareutveckling av hälsotrenden, alltså. Extrem kroppskontroll.

Biohackingens intellektuella överbyggnad, alltså de mer existentiella och filosofiska idéerna kring modellerandet av den perfekta människan, de brukar kallas för transhumanism.

Tranhumanism är en filosofi som handlar om att överskrida mänskliga begränsningar med hjälp av teknik. Svagheter i den mänskliga konstitutionen ska övervinnas. Människan tar kontroll över evolutionen istället för att vara offer för den.

Ni fattar förstås. Här lurar fascismen. Eller är det tvärtom? Handlar alltihop om frihet?

Det är gulligt men också oroande när snorvalpar mixtrar med bakterier och gener hemma i garaget. Frågan är vad som händer om terrorister börjar lattja runt i biologin på samma vis. Eller när den nya nördhobbyn hamnar i klorna på marknaden.

Do it yourself-initiativ brukar ju kommersialiseras eller åtminstone bli ofarlig mainstream så fort de uppnår nåt avgörande. Kolla bara hur det gick med nätet. Eller alla gamla punkare som numera jobbar på reklambyrå eller Strix Television eller är polischefer.

Men do it yourself kan också landa i en allmän trickstermentalitet. Alla kreativa hobbynördar är inte potentiella sell-outs.

Trickstern, ja. Den gamla figuren från folksagorna. Antihjälten och gränsöverskridaren som trakasserar auktoriteter med sin list och obekymrat rör sig mellan världarna. En kaospilot. Surfar på tillit istället för kontroll. Det är som i flygdrömmar - jag flyger, alltså flyger jag. Det finns inget fundament. Det finns bara problemlösning. Det gäller att vara väldigt gatusmart om man ska göra uppror mot det rådande.

Vad blir då nästa steg? Vilket område kan man hacka efter biologin? Kan det vara psykologin och sociologin nästa nördgäng kommer att börja manipulera?

Fast det görs väl i och för sig redan. Reklamen och politiken är ju intensivt sysselsatta med att manipulera mänskliga begär.

Kan man tänka sig en motrörelse av psykiska gör det själv-manipulatörer? Hur gör man för att bli en psykisk robot? Hur blir man en mental AI?

Men igen: det är inte säkert att det här är eftersträvansvärt. Det finns en annan aspekt på att vara robot också. Nämligen att vara kvinna. Kvinnor har ett annat förhållande till roboten än män. Till cyborgen också. Det lärde vi oss av Donna Haraway.

När jag har med män att göra på nära håll, så brukar det krävas väldigt mycket gullande med deras nervösa nerver. Ompjoskandet är smörjmedlet som drar igång systemet. Sen kan de gå ut på byn och skrävla att de äger världen. Mitt pjoskande är deras rustning.

Jag kommer fram till att det inte är särskilt åtråvärt att bli en cyborg, eftersom jag redan är det. Alla kvinnor är det. Jag är en dubbelnatur. Ibland är jag människa och ibland robot. Någon måste slå på autopiloten och bli maskin när männen ballar ur. Ibland tvingas jag slå om till mentalt robot-mode.

Männen har som sagt snarare rustning, och de är inte de själva som polerar den.

Jag hoppas att biohacking är ett sätt att bli trickster. Men jag befarar att det snarare är ett sätt att putsa rustningen.

Inuti rustningen är det mest slappkött. När kräftklon kommer ut ur skalet är den slibbigt, eftergivet eländig. Det som fattas är verklig tillit och trygghet.

Marknaden påstår att kontroll är trygghet, det är det den drar in cash på. I själva verket är det tvärtom. Trygghet är att kunna anpassa sig till kaos. Den grundkänslan kan inte köpas, den kan inte ens experimenteras fram i biologiska labb. Den måste erövras.

I Birgitta Holms essäbok Språnget ut i friheten, som kom ut i vintras, finns det en grundtes som är lika enkel som självklar: Friheten tar avstamp i tillit. Den som vill bli fri, måste vara modig, och lita på sin problemlösningsförmåga och sin överlevnadskonst. Är man modig, kan man inte vara rädd för kaos. Trickstern tar risker, åker på pumpen ibland men har samtidigt skitkul. Och ackumulerar en grym och järnhård livserfarenhet. Plötsligt är livet inte längre en tomt skramlande tunna av lätt knycklad plåt. Det är en cistern av djup resonans.

En cyborgtrickster måste alltså vara solid rakt igenom - inte av metall, men av tillit.

Muskler hjälper inte. Inte rustningar heller. Den fysiska förbättringen är ett medel, inte ett mål. Utan psykologi står ni er slätt. Utan livserfarenhet är ni rökta.

Många kvinnor är alltså av psykisk metall rakt igenom. Stålhårda organisatörer, härbärgerande containrar för de överkänsliga smågrisarnas känslor och behov - ja, jag syftar både på män och barn. Det brukar sluta i utbrändhet. Metalltrötthet, kan man kalla det.

Forskningen har visat att de flesta med utmattningsdepression - och de är oftast kvinnor - har en viss personlighet: extremt plikttrogen och kapabel. Det finns också indikationer på att utbrändhet orsakar bestående hjärnskador. Den högpresterande människomaskinen blir robot ända in i hjärnan, och den lilla resten av mänsklighet imploderar. Precis som i biohackingen - hjärnan utvecklar nya funktioner utifrån nya villkor. Bara det att när det gäller utmattningsdepression är förändringarna destruktiva.

Men som sagt: i somras blev en människa dödad av en robot. Ja, det är alltid kusligt när maskiner flippar ur. Men maskinernas utbrott visar också på en utväg. Det finns faktiskt ett alternativ till att bli utbränd. Nämligen att bli fett förbannad.


Aase Berg, poet

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".