Se världen med cynikerns ögon

9:17 min

Hur undviker man att bli en nyttig politisk idiot i ett samhälle som ständigt kräver tydliga ställningstaganden? Författaren och kritikern Lars Hermansson drar lärdom från cynikerna.

"Cynikern, civilisationens snyltgäst, lever på att förneka den, eftersom han vet att den inte kommer att lämna honom i sticket" så lyder ett känt citat av den spanske filosofen Ortega y Gasset. Kanske stämmer det att det är svårt för en människa med självbevarelsedrift att fortsätta betrakta världen på cynisk halvdistans, när civilisationen är på väg att rämna. Då gäller det att välja sida, illa kvickt. Men om vi inte står vid stupet, om det fortfarande finns tid, har vi all anledning att lära oss av cynikern, eftersom hen genom sin brist på engagemang för mänskligheten ser den klarare, än vi som faktiskt bryr oss.

Den amerikanska författaren Dorothy Parker skrev på 1930-talet två novellsamlingar som innehåller små underverk av kylig observationsförmåga. Det är inte den storslagna ondskan som intresserar Parker, utan den försåtligt smygande, som kommer till uttryck i kroppsspråk, bisatser och underlåtenheter. Hon dömer ingen, men ser allt. Hennes vägran att betrakta kärleken som en god kraft, och ta ställning för den älskande gentemot den älskade, och liknande positioneringar, gör henne nästan outhärdligt skarpögd.

I novellen En telefonsignal, är det kvinnan som väntar vid telefonen på att hennes älskare ska ringa, som kläs av alla försonande drag. Hennes så kallade kärlek handlar bara om strategi och kontroll. I sin inre monolog vid telefonen buntar hon ihop sin älskade med hela manssläktet, och säger: "De tycker inte om att man talar om för dem att man gråter för deras skull. /… / Om man gör det, så tycker de att man är fordrande och odräglig. Och då hatar de en. Man måste alltid hålla på och leka små lekar."

Den låghet den namnlösa kvinnan i Parkers novell ger uttryck för, är också min; jag har också ältat mitt beroende på det där sättet, utan att inse att min kärlek har förvandlats till annat, och att det fanns en obehagligt glidande skala däremellan. Att i efterhand förstå det, kan, tror jag, göra en till en något mer uthärdlig människa. Men självkännedom står högt inte i kurs idag. Av begripliga skäl. Kriget i Syrien; rasism; medborgargarden; Putin. När rädslan för framtiden slår till tänker jag ibland att det allvarliga politiska läget kanske kräver att vi inte ska tänka, eftersom det är viktigare att ta ställning. Och sedan då? Att ta ställning går på en sekund. Arbetet med ställningstagandets konsekvenser varar ett helt liv, och då klarar vi oss inte utan att tänka. Och inte utan cynikern heller. Om vi inte vill utrota alla som intagit en annan ställning än oss. Och det vore kanske väl cyniskt?

För det vi vanligen menar med cynism är väl att bakom en välputsad fasad fortsätta begå handlingar som gör människor ont. Eller ännu hellre: delegera skitgörat till folk lägre ned i hierarkin, medan man själv går på galamiddag eller G8 möte. Det här är en cynism som också kan kallas pragmatik. Om det allt överskuggande målet är att tjäna pengar, är det pragmatiskt att syssla med knark- organ- och vapenhandel. Att berika sig på andras lidande, är en praktisk form av cynism som tyvärr alltid varit vanligare än den teoretiske cynikerns djupgående oförsvurenhet gentemot allt, inte minst den hallstämplade godheten, en oförsvurenhet som för övrigt är föga pragmatisk för den som vill göra karriär.

Begreppet cynism kommer från grekiskans kynos som betyder hund, och syftar på att de första cynikerna levde lika enkelt som vildhundar. Den mest namnkunnige, Diogenes från Sinope, sägs ha bott i en tunna. Hans radikala avståndstagande från allt världsligt påminner om buddismens. Även buddismen är ju i grunden ointresserad av den mänskliga civilisationen, eftersom målet med hela skapelsen är utslocknande. Att inte se det som någon större förlust om mänskligheten går under, kan göra det enklare att se vad denna mänsklighet håller på med. Att inte tro på förekomsten av en absolut värdeskala med goda demokrater i den ena änden, och onda anti-demokrater i den andra, gör det möjligt att pröva tanken vad den där demokratin egentligen är värd, eller den där feminismen, eller den där kärleken - som ju är mycket bättre än hat, eller hur? Snacka med Dorothy Parker.

Eller med Michel Houellebecq.

Få samtida idéromaner har tänkt djupare kring värdet av demokrati än Houllebecqs Underkastelse som kom förra året, just i kraft av dess cynism, dess berättares ointresse att inta en humanistiskt godtagbar ståndpunkt. I romanen är det 2022. Efter en politisk kohandel med syfte att stänga ute Nationella fronten från makten, vinner det muslimska broderskapets kandidat, Ben Abbes, det franska presidentvalet. En koalitionsregering bestående av socialdemokrater och representanter för broderskapet bildas. President Abbes är Marine le Pens raka motsats: bildad och kultiverad, statsmannamässig, en president av en kaliber Frankrike inte haft på decennier, och han är muslim.

Med den nya regeringen blir det genast lite lättare att leva i Frankrike; kapitalismens negativa verkningar i form av social utslagning, våld och kriminalitet minskar. Exakt hur det går till är oklart, eftersom kapitalismen ingalunda förbjuds, men folk är nöjda. Arbetslösheten minskar, tillväxten ökar. Men Sorbonne blir ett muslimskt lärosäte. Kvinnornas frihet beskärs. Frankrike övergår långsamt till att bli en teokrati. Individens frihet visar sig vara ett svagare socialt kitt än viljan till underkastelse. Och eftersom berättaren, Francois, är mer intresserad av månggifte (kvinnans underkastelse under mannen, som är en spegelbild av mannens under gud) än av demokrati, har han inget att invända.

Det som tillåter Houllebecq och Parker att se aspekter av det mänskliga som andra inte förmår eller vågar se, är tror jag, ett ointresse för godheten, sin egen och andras, det goda har ingen plats i deras böcker, eller så känner vi inte igen det som gott. Sådana författare blir ibland kallade provokatörer. Men Houllebecqs och Parkers enögdhet leder tanken vidare, till skillnad från provokatörens effektsökeri. Deras illusionslöshet ökar kunskapen om det mänskliga. Den egenskapen var säkert lika ovanlig 1930 som den är idag, och som den var 1981, när den tyske filosofen Peter Sloterdijk gav ut sin bästsäljande exposé över cynismens historia, Kritik av det cyniska förnuftet. För er som inte minns, eller var för unga 1981, stod förnuft och rationellt tänkande på den tiden för cynisk maktfullkomlighet, sur pragmatism och social ingenjörskonst till döds. I alla fall för en ung samhällskritisk generation, på bägge sidor av järnridån.

Mot denna maktens cynism, ställer Sloterdijk den ursprungligare, kroppsnära cynismen, med Diogenes från Sinope som förebild, men även i viss mån Theodor Adornos kritik av moderniteten, som Sloterdijk menar är förankrad i en högt uppdriven, rent av "elitistisk" sensibilitet, smak alltså, snarare än ett upplyst förnuft. Jag vet inte om Adorno skulle hållit med om den analysen. Samtidigt misstror Sloterdijk cynismens förmåga att upplysa falska medvetanden anno 1981 - ja han ser cynismen som en del av upplysningen - eftersom samtiden är så cynisk, på fel sätt då alltså, att den inte vill bli upplyst; den ensamme sanningssägaren är inte längre en figur vi lyssnar till, menar Sloterdijk. För då som nu, trots våra envisa och högljudda ställningstaganden, är det nog framför allt Gottfrid Benns cyniska devis som gäller: "Lycka är att vara dum och ha ett jobb".


Lars Hermansson, författare och kritiker

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".