Inte mer än människa

10 min

De senaste åren har en ny politisk teater sett dagens ljus. Till skillnad mot 70-talets mer uttalat ideologiska teater vänder den blickarna inåt för att skärskåda samhället. Men lyckas den?

– Okej. Innan vi fortsätter är det en sak jag vill att ni ska göra. Ni ska lämna alla era tillhörigheter här.

– Vadå, handväskan också eller..?

– Väskor, kameror, telefoner, allt vad ni har.

Regnet piskar på mina axlar i den tunna kavajen och jag gräver febrilt i facken för att åtminstone rädda undan plånboken men mannen rycker väskan ur mina händer och kastar in den på förarsätet i lastbilen.

– Allt ska lämnas här sa jag!

Och sedan, med låg och urskuldande röst:

– Jag är ledsen men det är trångt där inne… och vi vill gärna göra det så realistiskt som möjligt. Jag lovar att era saker är helt säkra här. Självklart får ni dem tillbaka igen direkt efter föreställningen.

Vi är ett femtontal personer som sökt oss till utkanten av Carlsbergs gamla bryggeriområde i Köpenhamn för att se uppsättningen ”Flygting Transportable” med Teater Fluks. Regnet har tagit i och hamrar mot den lilla lastbilens plåttak när vi en efter en knuffas in i mörkret och anmodas ta plats på de hårda bänkarna.

– Träng ihop er! Två till ska få plats.

Min kropp som redan trycks mot grannens pressas än hårdare mot hennes kött och jag mer känner än hör hur hon släpper ut luften i en besvärad suck. Så går bakdörren till bilen igen med en skräll och det är först alldeles mörkt, en tystnad av blinkande ögonfransar och återhållna andetag, innan en flackande ljuslåga kommer till liv och två gestalter blir synliga i mitten av det trånga lastutrymmet.

På golvet ligger en kvinna utfläkt i en värnlös pose. Över henne står en man och situationen signalerar ett omedelbart hot. Sedan mörker och en spark eller ett slag som får plåten att skallra i lastvagnen innan det fladdrande ljuset slås på igen.

I korta scener gestaltas tillvaron så som den förmodas te sig för människor på flykt och de två skådespelarna turas om att ta rollerna som offer och gärningsman, människosmugglare, soldat, gränsvakt. I ständiga omstarter prövas perspektiven tills frustrationen bryter igenom fiktionen och skådespelarna blir sig själva igen.

– Det går inte, säger Rasmus Malling Skov uppgivet. Jag hör ju vad jag berättar och jag vet vad de varit med om. Men jag kan inte förstå det, jag kan inte på djupet inse vad det innebär att vara på flykt. Ingen av oss kan det i det här rummet.

Uppgivenheten tycks vara ärligt känd och avslöjar samtidigt själva utgångspunkten för undersökningen. Ett vi som tar sig för att försöka förstå situationen för dem och i detta vi inkluderas med självklarhet också publiken. Blotta möjligheten att någon av oss i bänkraderna skulle ha egna erfarenheter av flykt är så främmande att ensemblen inte ens reflekterat över den. Vi är ju kulturkonsumenter, engagerade och empatiska sådana, i full färd med att visa vår solidaritet med de flyende massorna genom att i tre kvart genomlida den dåliga luften i lastbilen. När bakdörren öppnas och fuktigt, kallt syre tränger in kan vi lojt sträcka på oss och ta emot våra tillhörigheter från den tidigare så burduse mannen, som nu ler förbindligt och önskar oss en fortsatt trevlig dag.

Den här uppsättningen gavs i Köpenhamn i somras och sedan dess har jag tagit del av en rad produktioner av scenkonst, som på olika sätt velat gestalta flyktingarnas situation i världen. Och även om ingen annan varit så öppen som Teater Fluks, med att inlevelsen faktiskt inte räcker till, är det så som jag ofta upplevt försöken. Som om den konstnärliga gestaltningen lagt sig som en film över de autentiska upplevelserna och förhindrat faran och lidandet att tränga igenom. Rollspelet blir en lek, när jag i katalanska Kamchàtkas vandringsföreställning ”Fugit” gömmer mig undan gränspolisen bakom presenningar i ett kylrum vid Halmtorvet i Köpenhamn. Gestalterna blir för endimensionella och hanteringen för schablonartad när jag följer tre ensamkommande flyktingbarns färd mot Sverige och vidare genom den svenska asylprocessen i Teater JaLaDa:s uppsättning ”Drömmarnas väg” på Operaverkstan i Malmö.

I takt med att motsättningarna i samhället skärps och starka krafter försöker devalvera värdet i flyktingarnas berättelser, få smärtan att framstå som teatral och spelad och livsödena som helt eller delvis påhittade väcks viljan att bevisa motsatsen. Under de senaste åren har en våg av ny politisk teater slagit in över landets scener, ny i den meningen att den ofta avsvär sig allt samröre med tidigare decenniers så kallade plakatteater. Medan 70-talets politiska teater hämtade sin näring från Bertolt Brechts teaterestetik, med scenkonst som tydligt deklamerade sitt budskap och definierade vänner och fiender, förhåller sig den nya vågen mer självreflekterande till de moraliska frågeställningarna. Blicken vänds med fördel inåt och det är bristerna hos oss alla, normerna och idealen som genomsyrar själva samhällskroppen man vill åt. Där Brecht slog ut den fjärde väggen för att tydligt visa att teaterupplevelsen var fejk – att den var i första hand ett exempel i ett lärostycke - raserar den nya scenkonsten alla väggar och låter händelserna ta plats mitt ibland oss, på gator och torg, med publiken som deltagare i dramat.

Avsikten är att öppna för möjligheten att allt detta verkligen händer här och nu och att tvinga den passiva betraktaren att fatta aktiva val som får betydelse för berättelsen. Precis som i den övriga dokukonsten blandas med fördel autentiskt material med fiktionen, stråk av så kallad sanning tänkt att ge en smak av trovärdighet åt hela kompositionen.

Och här tänker jag återigen på skådespelaren Rasmus Malling Skov i Teater Fluks på golvet till lastbilen med ansiktet i händerna. Trots att också ”Flygting Transportable” bygger på autentiska rapporter om människor på flykt kan han inte se dem för sig säger han, hur han än försöker. De blir seriefigurer. Han har som vi alla hört om deras umbäranden i medierna och han trodde att han visste hur det var att fly. Men när saken ställs på sin spets inser han att han bara gissar.

Det är här någonstans, i de välmenta men glidande gissningarna problemet med inlevelsen uppstår. I skildringar skapade av oss om dem, för oss och i kikarsiktet försvinner nyanserna, egenheterna och motsättningarna som gör karaktärerna levande och angelägna, inte bara som exempel.

Sanningen är problematisk på det viset i konstnärliga sammanhang. Det räcker inte att det är sant, det måste också upplevas som sant. Detaljerna måste vara trovärdiga, handgreppen rimliga och det får gärna ges sprickor i den solida helheten, så som det gör i verkligheten. Oregelbundenheter och hål där motsägelser och tvivel kan tillåtas att sippra in.

Så kommer det sig att något av det starkaste jag upplevt på en scen, om människor på flykt, inte var ett dramatiskt verk utan något annat. När Malmö Stadsteater tillsammans med plattformen Kontrapunkt i januari arrangerade en reading av flyktingars berättelser på Intiman var tilltalet påfallande orepeterat och osorterat. Berättelserna innehöll högt och lågt, longörer och scener som i sin detaljskärpa var obönhörliga.

Som denna: En man befinner sig tillsammans med ytterligare sjuttio flyktingar i ett bergspass när de beskjuts av soldater. Mannen flyr och snubblar hart när över en främmande femårig flicka som skriker hjärtskärande, övergiven, ensam. Valet är inte självklart, en skamfylld tvekan anas, men han tar henne trots allt i famnen och springer, springer och faller med flickan och vi får inte veta hur det går bara att de - trots allt igen – hör till de överlevande. Av sjuttio flyktingar är bara elva kvar.

Efteråt sitter han med flickan i famnen och hon har äntligen slutat gråta när en man närmar sig som påstår sig vara en av hennes släktingar. Och återigen låter berättelsen ana en tvekan. För vem vet vem den andre egentligen är? Ändå lämnar mannen ifrån sig barnet och försäkrar sig själv två gånger. ”Det var det enda jag kunde göra.” ”Det var bäst så.”

Mer än dramatiken, mer än dödstalen, är det tvekan inför valen som berör mig. Att göra så gott man kan och ändå inte veta – gjorde jag rätt, gjorde jag fruktansvärt fel? I detta perspektiv finns inget vi och dem, bara ett skälvande ofullständigt jag. Som kan vara du eller jag och som inte är mer än människa.


Boel Gerell, författare och kulturjournalist

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".