Mormor, mamma och jag på samma dagis

29 min

Fredag den 5 mars kl. 11.03 och söndag 7.3. kl. 19.03. Inte alla femåringar har en mormor som gått på samma förskola. Men det har Julia Frödin. Julia går på Gröndalsgårdens förskola, som öppnade 1942. Samma år började hennes mormor, Solveig Isaksson, som fyraåring på det som då kallades för barnstuga.

Sedan dess har hela Solveigs liv kretsat kring Gröndalsgården. På 1950-talet fick hon jobb som servitris på ungdomsgården där och träffade sin man som var föreståndare. Under 1960-talet gick hennes tre barn på Gröndalsgårdens "lekis". Då fanns även barnbibliotek och barnavårdscentral i huset. På 1970-talet började Solveig jobba på det som då kallades för "dagis". Och på 1990-talet var det dags för barnbarnen att skolas in på förskolan. Idag är Solveig pensionär, men kontakten med Gröndalsgården finns kvar. Genom sitt fönster, ett stenkast därifrån, kan hon se Julia leka ute på gården.

Följ med Solveig, dottern Eva och barnbarnet Julia på en resa genom Gröndalsgårdens historia. Hur har barnomsorgen och föräldrarollen förändrats under åren som gått?

Reporter Sofia Klemming Nordenskiöld

Lästips: Förskola för de allra minsta - på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss. Carlssons.

____________________________________________________________________

Massor av lyssnarminnen och synpunkter har kommit till vår e-postlåda! barnen@sr.se Tack! Här kan du läsa inläggen! Du kan dessutom kommentera det du läst längst ner på sidan.

Vad är det för skillnad på daghem och förskola?

Jag utbildade mig till förskollärare 1972. Vi hade precis fått Barnstugeutredningen som skrev fram ett annat daghem än den barnkrubba/lekskola/barndaghem som hade funnits fram till dess. Som nyutexaminerad förskollärare tyckte jag att det var stor skillnad på det som funnit förr och det som nu växte fram. När jag började arbeta på min första arbetsplats (1972) så fick föräldrarna lämna barnen i dörren. Den enda gången de kom in i daghemmet var en gång i månaden då de skulle gå in på kontoret till daghemsföreståndaren och betala månadsavgiften.

Det var en plats där vi lärde barn om demokrati och delaktighet. En plats där barnen lärde sig att bli goda kamrater och där vi tog in hela familjen och bjöd in dem i daghemmet. Barnens skulle få förverkliga sig själva och vår uppgift var att planera och organisera för en bra och livgivande uppväxtmiljö. Vi skulle ”återskapa” det goda hemmet. Att lära känna sig själv och vem man var, var det centrala.

Denna ”goda” verksamhet skulle naturligtvis kunna erbjudas till alla barn och under 1975-85 genomförde alla kommuner en utbyggnad av daghemmen så de omfattade i princip alla som önskade en plats i daghemmet.

1998 var det dags att ta nästa kliv. Kunskapen om barn och deras lärande hade också under denna period vuxit. Forskningen inom förskoleområdet hade förflyttats från det psykologiska perspektivet till det didaktiska och pedagogiska. Förskolan får sin första läroplan och verksamheten förs över från socialdepartementet till utbildningsdepartementet och får Skolverket som tillsynsmyndighet.

Som förskollärare kan jag med hjälp av den nya forskningen börja se ett annat barn, ”det kompetenta barnet” och börja förstå och ana den potential som varje individ (barn) bär på vad gäller lärandet.

Förskolan som den nya verksamheten heter får också ett annat uppdrag i om med läroplanen. I förskolan är inte de sociala processerna huvudsaken, även om de är fortfarande viktiga, utan barns lärande.  Detta erbjudande om kunskap erbjuds nu alla barn från och med 1 års ålder även om det inte är lagstadgad. Varför skulle vi undanhålla detta från barnen? I detta perspektiv har förskolan inget med familjepolitiken att göra utan är endast en utbildningspolitisk fråga.

Den (post-) moderna barndomen. Det moderna samhället, 2000-talet, kräver en annan typ av utbildningsväsen. 2000-talet kräver också något annan av familjerna, som dock fortfarande har och ska ha huvudansvaret för fostran av barnen.

Ett barn behöver BÅDE förskola, familj och samhället. Dagens samhälle är mycket komplex, barn möter idag en mångfald av information, signaler, symboler ljud och miljöer som talar till barn. Den globaliserade värld som dagens barn växer upp i är ett annat samhälle än det då daghemmen växte fram. Barn behöver för sin egen skull förskola för att få hjälp att tillsammans med sina kamrater och lärare i en ”gemensamhetslärande” påbörja resan att försöka förstå denna komplexa värld. Vänliga hälsningar Inger Rindsjö

_______________________________________________________________________

Apropå att ettåringar inte kan vara frustrerade över att gå hemma och dra med morsan - visst är det lustigt att det alltid är just de föräldrar som tycker att mamman ska vara hemma med sina barn som inte litar på att andra mammor bäst kan bedöma vad deras barn behöver. Enligt alla undersökningar mår barn bättre av att vara på dagis än att sitta hemma med mamma, men detta faktum är inte så populärt bland wannabee-hemmafruar. Joar Lindquist

Kommentar  till Joar som tror att alla undersökningar visar att barnen mår bäst på dagis:

Vilka undersökningar avses? Jag har tydligen missat dem. Jag har själv läst undersökningar som säger att små barn under tre år inte mår bra av att vara på dagis. Dessutom har jag vid samtal med flera läkare fått veta att det är "ren galenskap" att låta barn under 2 år börja på förskola eftersom deras immunförsvar är så dåligt. Det här gör att barnen blir sjuka hela tiden. Personligen anser jag att den som inte kan tänka sig att vara hemma med sina barn i minst 2 år inte behöver avla alls. Mamma Jessica

____________________________________________________________________________

Hej Barnen-redaktionen. Jag tycker att det skulle vara intressant med ett program om vem som egentligen bäst vet vad som är barnets bästa. Just nu pågår ett fall i Luleå där socialnämnden vill placera två små barn i en främmande familj tvärtemot hela nätverkets önskan om att barnen skall få växa upp tillsammans med sin halvbror i en familj de redan känner. Det vore spännande att diskutera vem som egentligen vet bäst vad som är bra för små barn och på vilka grunder man kan besluta att ett givet familjehem är rätt eller inte. Hoppas att ni också tycker så! Hälsningar Lovise Haj Brade

___________________________________________________________________________________ 

Hejsan! Jag och min man har sju barn som är mellan 1-18 år gamla. För oss har förskolan alltid varit ett andrahandsalternativ. Vi som föräldrar är självklart de personer som är bäst lämpade att ta hand om våra barn. Visst har vi intressanta jobb, jag är journalist och min man är musiklärare, men jobbet att vara förälder är mycket roligare och viktigare. 

När våra äldsta barn var små gick de ganska mycket på förskola men ju fler barn vi har fått desto mer har vi valt bort dagis. Just nu är jag hemmafru på heltid, något som anses mycket provokativt. En kvinna som valt att vara hemma är ett större samhällshot än Al-qaida:))!

Just nu går vår fem-årige son på 15 timmars förskola(det blir oftast mycket kortare tid).  Treåringen och ettåringen är hemma på heltid.

Det är tråkigt att se att dagens föräldrar inte tror att de är kapabla att fostra sin barn själva. Många verkar tro att förskolan behövs för att barnet ska må bra. Och om man nu känner att det inte går att vara borta från jobbet under barnens första år.. tja, skaffa inga barn. Alla måste inte föröka sig. Ibland känns det som om dagens ungar bara är en inrednings detalj. En ny bokhyllan Billy som du har för att visa upp.

Dessutom kan jag se att såväl förskola som fritids har blivit sämre under åren. Större barngrupper gör att det handlar mer om förvaring än om pedagogisk utveckling. Lyckligtvis går vår fem-åring på ett bra föräldrakooperativ med hög personaltäthet. Men att lämna bort barn under tre år?! Aldrig! Vem av oss skulle spara pengar för att köpa en ny sportbil och sen låta någon annan köra den? Men, våra barn, de personer vi älskar allra mest, lämnar vi gladeligen ifrån oss... Men det här får man ju knappast säga högt i dag. Särskilt inte som kvinna.Tack för ett bra program.

Bästa hälsningar Jessica Fritzson.

_______________________________________________________________________________

Åh, jag gick också på Gröndals lekis! Måste ha varit 1965. Jag stod timme ut och timme in vid ett fönster och vinkade till alla bussar, i förhoppning om att mamma skulle vara med på en av dem, så jag fick en dagmamma istället... Elisabeth Redling

______________________________________________________________________

Hej! Hörde programmet om barnen o förskolan. Jag är lärare i förskolan och har arbetat inom förskolan i över 35 år och tycker att förskolan inom vissa områden absolut har förbättrats.

Synen på barn, barns kompetenser och vad barnen skall få vara med om tillsammans med kamraterna på förskolan har absolut både förändrats och förbättrats till det bättre som jag ser det. Jag vill inte på något sätt fördöma eller döma ut den verksamhet som varit i förskolan från 50-talet ochfram till i dag, men varje "tid" präglas och får följder i den verksamhet som ordnas för barnen utifrån den barnsyn som råder.

Mindre omsorg och mer tro på att barn både kan och vill lära sig saker både då det gäller att sköta saker kring sin egen person men också att de är fullt kapabla att vara med och bestämma och påverka sin egen verksamhet, att vi ser olikhet som en tillgång och att barn lär i interaktion med varandra. Min uppgift som lärare är att i förskolan verka för en demokratiserings och lärande process.

Något som bekymrar mig och som också togs upp i programmet är däremot synen på de allra yngsta barnen i förskolan. Här kan jag oroa mig för alltför stora barngrupper, barnen är fortfarande så unga att de har ett stort behov av omsorg som jag kan se att det ibland blir svårt att tillgodose. Däremot ser jag också att de har utbyte av sina kamrater men kanske inte i den omfattning och så många timmar om dagen som en del av våra yngsta barn har på förskolan. 

De yngsta får allt längre dagar och föräldrar tycks ha en uppfattning ibland att de själva inte nästan kan vara hemma en dag med en 1.5 åring utan att de "missar" något viktigt på förskolan. Föräldrarna är för en ettåring oerhört viktiga men här har blivit en obalans, en lagom lång dag för en ett-åring är som jag ser det helt OK men barnen behöver också sina föräldrar och lugn o ro, vilket betyder att man som småbarnsföräldrar kanske kan dela upp arbetsdagen dagen så att barnen går mellan 9-15 och fortfarande får några vakna o pigga timmar tillsammans med en förälder efter förskoledagens slut.

Tack för ett bra program detta är viktiga saker att lyfta fram och diskutera både för föräldrar, förskolepedagoger och för politiker/ekonomer som fördelar de resurser som vi i förskolan får förhålla oss till och som påverkar gruppernas storlek och personaltäthet inte minst för de yngsta barnen på förskolan. Med vänlig hälsning Kristina Hansson

_______________________________________________________________________

Hej, apropå programmet om dagis och hur det har förändrats. Jag blir så trött på detta eviga gnäll på dagis och stressade föräldrar som "inte vill" ta hand om sina barn. De allra flesta dagis är bra, pedagogiska, omhändertagande och en social skolning för barnen. Mina barn har alltid älskat att gå till dagis och saknat det så fort de varit hemma och sjuka. De gånger jag hämtar tidigare vill de stanna kvar. I programmet klagar mamman över att föräldrar sätter sina barn på dagis pga egen frustration och egoism. Man kan faktiskt vända på begreppet och säga att många har barnen hemma för att de själva vill vara hemma! Det är inte alls säkert att det är bäst för barnen. Jag växte upp på ett lantbruk där bägge föräldrarna jobbade hemifrån. Alltså "slapp" jag dagis, vilket gjorde att jag hade svårt att anpassa mig till barngrupper senare. Och inte hade jag mer tid med mina föräldrar, de var ständigt upptagna med sina jobb. Så sluta  upp med att ge föräldrar dåligt samvete för att de gör det som passar bäst för deras familjer. Eller tycker ni att hemmafrun ska återkomma? De flesta män tar ju fortfarande ut betydligt mindre föräldradagar än mammorna. Nancy B

______________________________________________________________________________

Hej! Jag försöker alltid lyssna på Barnen i P1. I dag handlade det bland annat om hur ett daghem kunde vara på 40-talet. Då mindes jag min Storbarnkammare i ett kollektivhus i Stockholm; Alviksgården.

Jag föddes i Stockholm 1942. Mina föräldrar ställde sig då i kö för att få bostad i Alviksgården, ett nytt kollektivhus i Alvik. Vi flyttade in när jag var ett halvår och bodde där i fyra år. I huset bodde mest barnfamiljer. Där kunde barnen tas om hand i en Storbarnkammare, som det hette. Stordrift, renlighet och vetenskaplighet var liksom honnörsorden. Fröknarna i Storbarnkammaren hade uniform och var många.

Min pappa studerade och min mamma försörjde familjen som sjuksköterska. ( Hur hade dom råd att bo i kollektivhus undrar jag? Själva sa dom alltid att avgifterna var låga till en början. Trots all service. Den personalen kan inte ha haft bra betalt)

Jag var i Storbarnkammaren hela dagarna och ibland på nätterna. Vi bodde i en tvårumslägenhet med ett litet, litet kök. Kollektivhuset hade inte någon matsal men ett storkök och man kunde få middag uppskickad i en matlåda på kvällen. Städning och tvätt kunde man också få hjälp med i kollektivhuset.

Vad minns jag från storbarnkammaren? Hur vi stod på rad för att tvätta händerna före maten, hur vi satt på rad på pottorna, hur vi sov middag utomhus. På rad. Goda minnen har jag av att fröknarna var snälla och att det bästa jag visste var att få sova över i storbarnkammaren för då var jag ofta ensam med en fröken som läste saga och hade mycket tid. Hemska minnen var när jag på eftermiddagen var trött och ville hem och mamma kom cyklande med matkassar FÖRBI mig där jag stod innanför staketet och väntade. Hon vill först gå upp med kassarna men jag trodde alltid att hon hade glömt mig.

När kollektivhusen byggdes var det gott om bostäder i Stockholm. Tanken var att när man inte behövde kollektivhusets service längre skulle man flytta vidare och nya barnfamiljer skulle kunna flytta in. Men det blev bostadsbrist och stagnation på bostadsmarknaden. Folk bodde kvar sedan barnen vuxit upp. Service med städning, tvätt och mat försvann från Alviksgården och Storbarnkammaren fick brist på barn. I stället gjordes det om till ett kommunalt daghem och det finns kvar som sådant än i dag. Jag har varit där nyligen, huset ser likadant ut och jag kände igen mig bland bergknallarna och tallarna på lekplatsen. En liten flicka kom ut från daghemmet med sin mamma när jag stod där och mindes. Flickan tittade nyfiket på mig och sa Vad gör du här? Jag ser på ditt dagis och tänker på att här gick jag själv när jag var liten, svarade jag. Då sa flickans mamma- imponerad: Jag visste att detta var ett av Stockholms äldsta dagis men att det var SÅ gammalt hade jag inte en aning om!

Anna Bexell

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".