De dödar av vana: Ekots David Rasmusson i Kigali

3:38 min
Utrikeskrönikan den 21 juli 2016. Kigali.

Kigali torsdag. 

De är för vana vid att döda, ibland är det lättare att skjuta än att prata suckade mannen i sätet bredvid.

Vi hade nyss landat på Entebbeflygplatsen några mil utanför Ugandas huvudstad Kampala.

Jag hade fått berättat för mig att taxichaufförerna här hade en förkärlek för att försöka skinna utlänningar så jag pratade med mannen i sätet bredvid mig på flyget från Kigali. Han lovade att hjälpa och till slut kom vi överens om att faktiskt dela en taxi in till Kampala. 

Vi satte oss i bilen och efter lite väderprat berättade han att han var en av de högsta polischeferna i Sydsudan. Han hade nyss varit på en studieresa i Rwanda och skulle nu hälsa på sin son i Kampala innan han fortsatte hem till Juba.

Han var mäkta imponerad över polisväsendet i Rwanda. De är hundra procent disciplinerade och ingen skulle få för sig att låta sig mutas, så är det definitivt inte i Sydsudan, där är kanske 40 procent av poliserna ärliga suckade han. 

Hans jobb var att rekrytera och träna poliser i världens yngsta land. Ett land som under sin femåriga historia upplevt både krig och inbördeskrig. 

De vet vet hur man hanterar ett raketgevär eller en Kalasjnikov, men inte hur man dirigerar trafik eller genomför en enkel brottsplatsundersökning berättade polischefen. De är så vana vid död och dödande. När de blir trängda så försöker de inte alltid prata, de skjuter. Det har blivit så naturligt för dem, berättade han. 

Nästan hela polischefens rekryteringsbas bestod av före detta soldater, unga män som under hela sin uppväxt nästan inte känt till annat än krig och död. Först del långvariga inbördeskriget i Sudan nu det nyligen avslutade inbördeskriget i världens yngsta land Sydsudan. 

Hur skulle han få dem att sluta vara soldater och bli poliser? Polischefen hoppades på mer pengar från regeringen. Med mer resurser skulle han kunna införa bättre träningsprogram och om poliserna fick högre löner så skulle kanske korruptionen inom kåren minska. Och nu var det ju trots all ändå mer eller mindre fred i landet. Det kanske skulle ljusna trots allt. 

Efter cirka en timmes taxiresa där vi även avhandlade Fotbolls-EM, vädret i Sverige jämfört med det i Uganda och även polischefens besök på Scotland yard i London för några år sedan, hoppade han ur taxin i ett kvarter i centrala Kampala. Hans son som studerar på universitetet i staden, visste inte att pappa var på väg och polischefen skrockade lite väl nöjd över överraskningen som väntade sonen. 

Några dagar senare var jag tillbaka här i Kigali och en kväll började nyhetsbyråerna spotta ur sig rubriker. 

Skottlossning i Juba, hundratals döda, flyktingläger beskjutet, risk för nytt inbördeskrig, hungersnöd, ekonomisk kollaps. 

Journalisten i mig svor över att jag inte tagit polischefens telefonnummer, människan i mig tänkte på mannen i taxin och undrade vad som nu väntar honom och hans rekryter.