Rio dag 3. OS-krönika med Gunnar Bolin

3:33 min
OS-krönika den 8 augusti 2016. Rio.

Rio dag 3.

Ni anar inte hur viktig en bra start är för stämningen på ett OS. Jo, till viss del inbegriper det hur tekniken funkar, frukosten smakar, sängen känns och att bussarna går i tid. Men den sportsliga goda starten är inte minst viktig för alla oss som jobbar här.

Jag har upplevt spel där medaljhoppen, dag efter dag, efter dag, har kört ut, tagit slut, fått feber varit övertända eller för loja eller helt enkelt bara varit  - ur form. Medaljerna uteblir, klagokören växer i styrka, tränare ifrågasätts och uttagningskommittéer hudflängs.

Så tack Emma Johansson och Sarah Sjöström för era prestationer. Mina blågula axlar sjunker, utandningen är djup och leendet lagom saligt. Det är som om Johansson och Sjöströms silver och guld motiverar allas vår närvaro här. Dåliga svenska resultat medför mindre intresse hemma och ett långsamt sjunkande humör.   

Sättet de två fick sina medaljer på är på många sätt varandras motsatser. Emma Johansson har nästan fyra timmar på sig att vara taktisk, att vänta ut, hämta in och en liten miss i mitten av loppet kan korrigeras till slutet. Ett obegripligt fysiskt tärande slit kulminerar i en spurt där man till på köpet måste ha planerat sin cykling så att man inte är helt stum. Sarah Sjöströms lopp är istället en explosion av adrenalin där hon har mindre än en minut på sig att göra det som hela hennes tillvaro har rört sig kring de senaste åren.

Det är en av anledningarna att ett olympiskt spel är en så säregen plats att befinna sig på. Varje dag, oavsett arena, kommer jag nära människor som just är i färd med att få uppleva det ögonblick som varit målet i den långa tunnel de befunnit sig i de senaste åren. Ett felbeslut, en snubbling, och det kan förfölja dig resten av livet.

Vi har snart glömt att Mara Abbot ledde cykelloppet med 200 meter kvar hon sa i en intervju att hon såg skylten som meddelade 200 meter kvar och hann tänka.

- Herregud det håller på att hända!

Att ta ett guld alltså. Då susade trion som knep medaljerna förbi henne. Abbot har kämpat mot ätstörningar, hon arbetar deltid med att sälja grönsaker på en marknad och en fjärdeplats, nej, det får inte sponsorerna att komma strömmande. Hennes öde och förstås den skadade Holländska van Vleuten är också del av ett lopp där de flesta svenskar till sist kommer att minnas Emma Johanssons silver.

En fråga som inte lämnar mig är varför vissa sporter fortsätter ha så starkt manligt fokus? Simningen uppfattar jag som jämställd, kanske är jag färgad av de starka svenska damframgångarna - men cyklingen? Att en amerikansk OS-deltagare, som är rankad en av världens bästa cyklister, inte kan arbeta heltid med sin sport är obegripligt.

Och då är inte ens ett OS-guld den högsta prestigen för manliga cyklister det är fortfarande Tour de France.  

Det här är Gunnar Bolin från de olympiska spelen i Rio de Janeiro.