Bipolaritet svänger i popularitet

10 min

Flera psykiatriska diagnoser har på senare år expanderat och urvattnats, inte minst bipolär sjukdom, det menar psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson. Men har själva tillståndet tilltagit?

Psykiatriska diagnoser är inte bara ett känsligt ämne, det är trendkänsligt; om 80-talet handlade om borderline, 90-talet om depression, 00-talet om bokstavsdiagnoser så rör sig 10-talet upp och ned, bipolärt.

Bipolaritet innebär ett pendlande i stämningsläge och aktivitet, tillståndet kallades tidigare mano-depressivitet. Sedan mitten på 90-talet har diagnosen bipolär ökat med 4000% och vissa menaratt häpnadsväckande 25% av den amerikanska befolkningen lider av någon form av bipolaritet. Förutom autism är det också den enda psykiatriska diagnos med en egen dag, World Bipolar Day, den 30 mars, Vincent Van Goghs födelsedag.

I sin bok Strictly bipolar frågar sig den brittiske psykoanalytikern Darian Leader varför bipolaritet är på allas läppar. Leader påpekar att den radikala ökningen av bipolära diagnoser inställde sig just när läkemedelsbolagens patent för antidepressiva mediciner upphörde för några år sedan. Det fanns ett uppenbart stort behov av nya psykiatriska storsäljare och följden blev att tidigare epilepsimediciner och anti-psykotiska läkemedel omdefinierades och nu saluförs som så kallade stämningsstabiliserare.

Påtagligt är hur diagnosen bipolär, liksom för övrigt många andra psykiatriska diagnoser, normaliserats, många skulle säga urvattnats. Det som tidigare betraktades som humörsvängningar eller nedstämdhet har nu inkluderats i det bipolära. Tröskeln sänktes när diagnosen Bipolär 1, som just motsvarar den tidigare benämningen Mano-depressivitet, utökades med den betydligt mildare Bipolär 2, där endast en period av depressivitet och en period av ökad självkänsla och minskat sömnbehov krävs. Bipolär 2 följdes sedan av varianterna Bipolär 2,5, Bipolär 3, Bipolär 3,5, Bipolär 4, Bipolär 5 och Bipolär 6. Frågeställningen lyder inte längre: "Är du bipolär?" utan "Hur bipolär är du?"

Men om diagnoserna expanderat, kvarstår frågan: Har själva tillståndet tilltagit, pendlar människor mer i sinnesstämningar nu än tidigare? Ett mer komplicerat spörsmål naturligtvis men efter att ha läst Leaders bok och antropologen Emily Martins Bipolar Expeditions - Mania and Depression in American Culture dristar jag mig ändå till att svara: ja, förmodligen svänger det och svajar mer. Och detta som en konsekvens av ändrade samhällsförhållanden.

Tydligt är exempelvis att anställningsvillkor och marknadslogik kräver eller åtminstone favoriserar vissa betingelser som kännetecknar bipolaritet. Själva huvuddragen i det som psykiatrin benämner som hypomant, alltså det något speedade stämningsläge som ännu inte slagit över i abnorm upprymdhet, tycks vara exakt det som hårt åtskruvade livsvillkor kräver: hög arbetskapacitet, minskat sömnbehov, maximalt flow och en aldrig sinande drift till kontakt med andra människor.

Ersättandet av de trygga men kanske tråkiga, fasta jobben med provanställningen, vikariatet, timanställningen, säsongsarbetet, projektanställningen. Den nya plattare hierarkins behov av kvicka, pigga medarbetare, ständigt på tårna, som kan förutse och överleva i snabbt föränderliga omgivningar. Betänkt nödvändigheten för en provanställd att vara ovillkorligt positiv och halv- men inte helmaniskt entusiastisk. En upprymdhet som sedan obönhörligt följs av depression när det inte går att hurtfriskt hålla ångan uppe. Eller när anställningen tagit slut.

Likaså följer projektanställningens cykliska logik den bipolära bågrörelsen; det börjar trevande, tar fart, trappas upp och slutar med det maniska, paniska arbetet inför slutrapportering, deadline, examen. Följer så trötthet, tomhet, uppgivenhet. 

Emily Martin hittar drag i samtidskultur som befordrar manin: i reklam, filmer, politiken, naturligtvis i affärslivet, på börsen och i ledarskapsteori. För att ta det sista: Eftersom chefens sinnesstämning i högsta grad är smittsam blir det primära målet för ett ledarskap baserat på känslor att sprida Kung Midas-effekten: manins beredvillighet att ta kreativa risker, arbeta mycket och energiskt, dra med sig andra och förvandla allt man rör vid till om inte tunga guldtackor i valv så ännu hellre omsättning, flöde, nya ännu djärvare investeringar. Martin menar att det skett ett radikalt skifte i synen på det bipolära. Den tidigare så fruktade irrationaliteten i manin kan idag snarare ses som typisk för den vitala energi som marknadskrafter behöver för att kunna expandera. Inte undra på att hypomanin har blivit livsstilscoachningens själva målbild: ombytlighet, spontanitet, okritiskt bejakande.

Men om bipolariteten som det sägs har kopplingar till både kreativitet och goda ledarskapsförmågor och tycks passa märkligt bra in i det moderna livets konvulsiva rytm vet alla som levt i eller nära det, att det är yttersta allvar. Leader tycks vilja skilja en samtidsinducerad bipolaritet light från en riktig, sjuklig mano-depressivitet. Jag tänker på det när jag läser igenom några plågade sjukdomsbiografier, Arvid Lagercrantz Mitt galna liv, Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och den mycket vackra och orättvist bortglömda Adams bok av Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos från 1999. Och jag minns hur jag själv som psykiatriarbetande tonåring försökte hänga med i svängarna när jag var så kallat extravak till en älskvärd manisk dam som klappade händerna och sjöng slagdängan "Bättre och bättre dag för dag" högre och högre och  liksom allt mer förtvivlat ihåligt ju sämre hon blev.

Finns det inte en fara med utvidgningen och förallmänligandet av diagnosen bipolär och idealiserandet av det hypomana? Om allt fler människor kommer att betrakta sig själva som bipolära och lida av "en störning" bestämd utifrån en psykiatrisk klassifikationsmodell byggd på beteendemönster snarare än psykologisk förståelse, förlorar vi då inte blicken för den enskilda människans specificitet? Det viktiga är inte hur många episoder av nedstämdhet eller upprymdhet en människa haft utan vad som orsakat dem. Psykiatriska diagnoser ska generellt inte, vill jag hävda, kopplas till konkreta livshändelser, men för bipolaritet, liksom för alla andra diagnoser, finns både en personlig historia och bärande strukturella likheter. För bipolaritet exempelvis ett pendlande mellan ansvar och ansvarsfrihet - exempelvis när den maniske slösar bort andras pengar, eller försvinner och gör omgivningen orolig.

Sådant man kan fundera på när riksbanken ytterligare en gång sänker räntan, detta den monetära realpolitikens litium, där dosregleringen ska undvika både maniska bostads- och börsbubblor, kursras och ekonomisk depression. Istället ska konjunkturen ligga - just det - hypomant, alltså något för bra för att vara riktigt sant.

Bara inte för bra, för då kraschar det.


Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista