Om jag hittar henne i livet ska jag ge dig en present: Ekots Kajsa Norell, Terni

3:33 min
Utrikeskrönika den 29 augusti 2016. Terni.

Då ska jag ge dig en present sa han när jag träffade honom igen. 

Första gången jag träffade honom hade det bara gått några timmar sedan jordbävningen som raserade den lilla staden där hans dotter bodde över sommaren, Amatrice. 

Han satt på ett betongblock som varit del av en mur som stod bredvid bensinmacken i Amatrice. Nu luktade det gas och bensin och macken var avspärrad. Mannen hade en grå och rosamelerad stickad tröja och en dammig kavaj på sig. Han tittade rakt fram men verkade inte se nånting.

Då och då reste han sig upp, det såg ut som han använda alla krafter han hade för att ställa sig upp. Han gick fram till det tunna gul-svarta plastbandet som utgjorde avspärrningen. Han fick inte komma fram till huset där hans dotter bott. Det var för farligt. Han insisterade inte, frågade bara och gick och satte sig på betongblocket igen. 

Han hade redan sett det hus där hon hyrde ett rum på tredje våningen över sommaren för att ha närmre till jobbet i den lilla staden som mångdubblar sin befolkning under turistsäsongerna. Skidåkarna på vintern och de som vill fly hettan nere i Rom på sommaren. I helgen skulle det ha hållits den stora pastafestivalen, när hela stan äter spagetti al'Amatriciana och har kul. 

Det var en hög bråte och en massa damm kvar av huset där hans dotter bott. 

Dagen därpå åkte jag till Amatrice. Det hade varit flera stora efterskalv och de hus som inte skadades eller rasade i det första skalvet gjorde det nu. Dessutom var vägarna skadade och vi blev stoppade vid foten av berget till Amatrice. 

Efter en stund tog vi bussen tillbaka till korsningen med en skylt som pekar mot Amatrice och en som pekar på den andra hårt drabbade staden Accoumouli. Längre än så får bara brandmän, poliser och civilförsvar köra.

Ombord på bussen ser jag honom igen. Den äldre mannen med den grå och rosamelerade stickade tröjan. Han är där med sin vuxna son den här gången. 

Han står hopträngd mellan frivilliga hjälparbetare och en italiensk kameraman. 

De står upp i mittgången. Kameramannen tjafsar med en ung kille som inte vill bli filmad men som kameramannen filmat ändå. Mannen med den grårosa tröjan tittar ut genom fönstret. När han får syn på mig vaknar han till och vi vinkar till varandra. När vi kliver av bussen berättar han om tältlägret där han sover nu. 

Tälten är solida de håller. Visst skakar sängarna där med i efterskalven men de är så låga så vi behöver inte vara rädda.

Han berättar hur bra allt funkar i lägret, hur snälla de är och hur mycket hjälp de får. Men de kan ju inte ta bort smärtan, säger han. 

Han berättar om sin hustru som skriker åt honom. Varför berättar du inte som det är skriker hon, de har hittat henne och hon är död! Men mannen berättar inte. Han har inget att berätta. Han vet inte. Men han börjar ta in det som han tror är sant: hon ligger död i rasmassorna.

Mannen och sonen väntar på en vän som ska komma med sin bil. De vill vill inte åka ensamma dit de ska. De tänker besöka ett improviserat bårhus på berget intill för att se om hon ligger där. Han vill bara få klarhet nu.

Jag vill veta hur det går för dom. Jag ger sonen mitt kort och skriver dit numret på mitt italienska kontantkort. Det skymtar fram en glimt i ögat på den äldre mannen. Och han säger till mig: om jag hittar henne i livet ska jag ge dig en present! Han skrattar litegrann, verkar nästan lite förvånad själv över det. 

Deras vän kommer i en silvergrå stadsjeep och de åker iväg på de slingriga vägarna ner i dalen och sedan upp igen förbi fallna träd och över skadade broar. 

Imorgon begravs många av offren i Amatrice. 

Jag har inte hört något om den där presenten.